Jag trodde att jag hade upplevt starka intryck innan under min tid här i Ghana. Men allt som hittills hänt är en piss i havet i jämförelse vad vi i natt fått vara med om.

På väg hem efter vår utekväll. Klockan var strax innan fyra då vi hoppade ur taxin. Gatan var precis lika öde som jag skrev om sist, i mailet till min vän som jag publicerade här för ett par dagar sen.
På väg ner för den lilla grusvägen hörde jag någonting som lät.
Jag hyschade Isabell och frågade om hon också hörde. Vi stannade båda upp.
Jag såg någonting som rörde sig lite längre bort och efter att vi kom närmare kunde jag se att det var Akua, den hemlösa kvinnan jag för ett par dagar sen satt och pratade med alldeles i närheten.
Hon låg där och  gav snarkljud ifrån sig, högt. Men man kunde höra att det inte var vanliga snarkningar. Hon kved. Hennes ansikte var vänt halvt mot marken och när vi kom närmre stannade jag upp. Blod. Allt jag kunde se var blod.
Jag satte mig på huk bredvid henne och fick inte fram ett ljud. Jag har aldrig haft så ont i min kropp och sett någonting så skräckfilmsliknande i hela mitt liv. Ögonen var svullna som golfbollar, läpparna stora och uppspända som ballonger och det var allt man kunde se. För blodet täckte resten utav ansiktet och en del utav hennes kropp. Hon låg i en blodpöl. En blodpöl som växte och växte och växte.
Jag försökte samla mig. Men det var svårt.
Isabell sprang förtvivlad upp till vägen för att försöka hitta någon människa som kunde hjälpa till. Ingen kunde, ingen ville.
Jag rörde vid Akua och försökte få kontakt med henne.
Jag försökte förstå vad som hänt.
En kropp och ett ansikte utav trasor. Det skulle försköna verklighetbilden en hel del.
Vi såg efter att vi lyst runt med vår telefon spåren utav en bil. Och i spåren låg Akua och vi förstod att det var det som hande hänt. Överköd. Söndertrasad.

En kvinna förstod att vi behövde hjälp. Hon kom till oss.
Gick fram och lös med sin telefon över Akua. Gav ett ogillande ljud ifån sig.
’Ni förstår. Hon är galen – mad’ sa kvinnan till oss när hon tittat klart. ’Hon är galen. Knäpp. Död’
’Gå hem och lägg er’ blev nästa upplysning.
Jag tittade på kvinnan och trodde att jag befann mig i en väldigt dåligt regisserad teater.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle gå någonstans förrän Akua fått hjälp vilket hon hade väldigt svårt att förstå. Just för att hon är ’mad’, värdelös.
Isabells röst kvävdes i hennes gråt när hon uppgivet försökte hitta någon annan som kunde hjälpa. Ge oss ett telefonnummer till en ambulans. Vad-som-helst.
Utan resultat.
Själv hade jag lyckats samla mig och stod fortfarande kvar hos Akua och även kvinnan som precis uppmanat oss om att gå hem och sova.
Jag förklarade i nästa mening efter det att hon undrat, återigen, varför vi inte bara gick hem, att jag inte kan gå hem och lägga mig och sova i vetskapen utav att det ligger en människa hundra meter bort och blöder till döds. Hon är en människa, precis som du och jag och hade du legat där på marken hade du också velat ha hjälp, eller hur?
Hon låtsades att hon höll med. Låtsades.
Efter en stund gick hon. Hem och la sig.
Och det var så det fortsatte. Ett bra tag. Uppgivenheten har aldrig någonsin varit så stor hos varken mig eller Isabell.
Akua låg och försökte andas och blodpölen blev större och större. Det rann blod ur hennes öron och huvud. Rann.
Efter en stund hittade Isabell vatten som jag kunde skölja bort lite blod i hennes ansikte med. Det var liksom allt vi kunde göra. ALLT.
Frustration.

Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig halvt om och för ett ögonblick trodde vi att hon hade slutat att andas.
Nya människor passerade. Stannade, tittade, beklagade sig och gick.
Tillslut fick vi tag i Akuas familj som vi inatt fick veta bor i samma område. Det kom ut två kvinnor och tittade på henne. Isabell vädjade om att de skulle hjälpa henne och frågade även om det var någon släkting till dom båda kvinnorna.
En utav kvinnorna tittade på Isabell och sa – precis som att det vore den mest naturliga saken i värden – det är min mamma.
Sen vände även dom. Och gick.
Ljuset kom och fler människor började samlas runt platsen. Runt Akua som kämpade för sitt liv, på en väg utav grus i en pöl utav blod. Och ingen gjorde någonting. Vissa skrattade. Åt henne. Och åt oss, för att vi var så korkade att vi brydde oss.
När jag satt bredvid Akua och försökte få kontakt kom en äldre dam fram till mig och skällde ut mig. Gav mig order om att försvinna. Jag spände mina ögon i damen, svalde gråten i halsen och det enda jag fick fram i detta ögonblick var ’nej, nej, nej’.

Efter en stund kom det fram en kille till mig och frågade om vi ville ta henne till sjukhuset.
Äntligen, tänkte jag.
Jag svarade ja på frågan och han försvann bort till folksamlingen som stod med öppna munnar och stora ögon och bara stod. Han kom snart tillbaka och berättade för mig att vi inte fick ta henne till sjukhuset för familjen inte ville det.
Familjen. Det är dom inte värda att kallas dom asen.

Ibland var det vi som var uppståndelsen. Vi, dom konstiga människorna som bryr sig om en ’mad’ person som inte är värt mer än djuren här. Vi grät, vi försökte få folk att förstå. Ingen hjälpte, ingen gjorde något. Ingen. Ingen. Ingen.

Tillslut, många timmar senare, kom någon ifrån hennes sk familj och lyfte upp henne. Hennes livlösa och trasiga kropp bara hängde.

Aldrig tidigare och säkert aldrig någonsin i hela mitt liv kommer jag känna mig så hjälplös som jag gjorde inatt. Och aldrig hade jag trott att jag skulle önska en god människa död. För hennes liv, det är inte värdigt och jag hoppas hon snart andas in sitt sista andetag.

Från den stund då jag landade här och blev insatt i skolverksamhet och annat förstod jag ganska tidigt att obrounis - vitingar - förknippas med någonting bra. Vi ses som smarta. Ja, jag kallas förresten viting här vilket många säkert tycker är konstigt. Det finns faktiskt en ganska komisk sak jag funderat på ibland då jag gåendes längs vägarna hör ’obrouni’ ropas efter mig. Jag tänker mig ett gäng Ghananer sittandes i ett rum tillsammans med några vitingar, exempelvis de jag och min syster stötte på förra året i April i staden där jag bor. Vitingar som för allt i världen inte kan förstå sig på människor som ser annorlunda ut i jämförelse med dom själva. Vitingar som tar sig befogenhet att slåss och ge order om att vi omgående bör ta första bästa flyg till ’vårt hemland’ (inrikesresor.se) och även titulera oss som ’negerfittor’. Dom, dom vill jag ha. Tillsammans med de där obrouni-ropande Ghananerna. Sätta de i ett rum och låta dom diskutera huruvida jag är vit eller ej vilket garanterat kommer få SVT’s Debatt att blekna. Obrouni – negerfitta, obrouni – negerfitta, svart – vit, svart – vit. Det är frågan.

Nåja, tillbaka till ämnet.

Hoppas fler vita människor kommer hit och lär. Det är en önskan som finns. Och jag tänkte på det senaste idag när vi satt i taxin på väg hem. Hur långt utvecklingen ändå kommit här när det kommer till vissa saker.  Insikten om det gjorde mig till en början glad. För snart har dom det som oss. Som hemma, tänkte jag när jag såg mig omkring.
Sen slog det mig, ganska så hårt. Vad är det egentligen vi strävar efter?
Att bli bättre och bättre och bättre och bättre? På vad?
Vad är det vi ska lära dom egentligen? Att sluta leva? Sluta ägna tid och tankar åt det man behöver och gör för att leva och istället mata huvudena fulla utav i-landsproblem.
Ska vi lära dom att göra som vi, rationalisera bort oss själva och låta maskinerna bli smartare än oss? Lära dom hur maten blir varm av en fingertouch, hur kläderna tvättar sig själva och hur vattnet inte behövs bäras.
Är det det som kallas smarthet? Och i så fall, när övergår smartheten till dumhet och olycka. I vilket skede börjar lyckopillren säljas på löpande band, självmorden öka och depressionerna bli lika vanliga som förkylningar.
Det kanske i själva verket vore bättre att göra tvärtom. Låta människorna här komma till oss och lära oss saker om hur man lever - på riktigt.

Det ultimata, tror jag, vore om man blandade. Lite av varje.
Lite som här. Lite som där. Och lite som hemma.
Ungefär som mig. Lite svart, lite vit.

Trångsynthet, jag önskar så att jag kunde utrota det på nåtot vis. Tillsammans med rasisttankar och annat äckligt som förkommer i alldeles för många människors huvuden nu för tiden.
När jag kommer på hur jag ska gå till väga - då säger jag till.
Tills dess; sömn.

kweli

Dagen började för oss när klockan ringde vid sju.
Vi skulle träffa Douglas i centrum, vid banken, klockan åtta. Vi fick tag i en taxi och resan kunde börja. Det är ganska så fascinerande här, hur chaufförerna ibland kan ta såna fruktansvärda omvägar till saker och ting att en resa, som annars tar en halvtimme, kan ta upp till två timmar.
Idag fick vi oss ännu en sightseeing. Det brukar klaffa så, att de få dagar man har någon tid att passa här, då lyckas man hamna i den där taxin. Alltid.
Det som är det sköna här, jämfört med hemma, är att en tid ofta sägs lite för att en tid ska sägas. Som idag. Tid vad sagd åtta. Nio var vi framme vid banken och elva fanns pengarna vi behövde ha ut, ute. Tre timmar senare, inte ett ord ifrån någon om förseningar. No stress. Väldigt hälsosamt!

I väntan på vår tur inne på den alltid så folkfyllda banken satt jag och räknade på mina fingrar. Det slog mig att veckorna snart kan räknas till två innan vi lämnar Kumasi och Tanoso. Jag berättade om min sorgliga upptäckt för Isabell och det slog henne lika mycket. Där och då var det heller ingen idé att låtsas som att det inte kändes, för det gjorde det. Och där satt vi inne i den AC-kalla banken bland massor utav människor och grät. Grät, skrattade och grät lite till.

Eftersom vi var dumma nog att inte äta någon frukost innan vi lämnade rummet i morse fick det bli vårt nästa mål. I väntan på frukosten fick vi vårt kaffe. Jag dricker alltid mitt kaffe utan socker i och har gjort det sedan många år tillbaka. Men idag, idag lyfte jag på den lilla sockerskålen och öste i fem skedar socker. Jag såg på Isabell, hon gjorde detsamma, utan någon direkt anledning.
’Ibland vill man bara ha socker i kaffet’ sa jag till henne och sedan dracks kaffet utav oss båda. Och vi njöt.



Det är alltid lika fint att kliva in på området där barnen finns. De små liven släpper allt de har och tar full sats mot en. Idag hade även några utav barnen bytt ut kramar mot blöta små pussar som min mun fick motta. Underbart!

Jag hade ett alldeles särskilt ögonblick idag som jag vill berätta om.
Reagan, som jag tidigare skrivit en del om och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, blev som överlycklig när han såg mig idag. Och lyckan var ömsesidig. Han kastade sig i mina armar och snart hängde han där, med benen runt min höft. Det tog ett par minuter innan hans huvud låg tungt mot min axel – han sov.
Jag gick in och la honom under myggnätet. Hans byxor var blöta, som så många gånger innan. Jag pillade upp den lilla knappen på de små jeansen och fick av honom det orena. Gjorde honom ren, satte på honom en blöja, blåste bort lite svett ifrån hans varma kropp, klappade hans lilla hår och lämnade honom och hans drömmar för ett tag.
När jag efter en stund kikade in igen såg jag att han hade vaknat. Jag smet in till honom och satte mig bredvid. Det var bara vi där. I handen höll han en nalle. En alldeles särskild nalle. En nalle som – när jag såg den idag - fick mig att helt plötsligt befinna mig ungefär 20 år tillbaka i tiden. Hemma hos min mormor. Nallen, den vita nallen med rosa hängslen och byxor, fanns då i mina små händer. Och jag minns det så väl. Nallen var nattens sällskap i mormors mysiga bäddsoffa och jag kan känna känslan och se allting igen. Hur jag pillade med de små hängslena i mina händer innan sömnen fångande mig efter det att jag ätit mina makaronipennor, var och en fyllda utav ketchup, till kvällsmat och packat in paket med tidningspapper och röd tejp.
Jag kunde inte undgå att i detta ögonblick bli rörd. Igen. Ögonen fylldes utav tårar.
Det var så fint på något vis.
Jag hoppas han kommer ihåg mig, precis som jag kommer ihåg stunden och nallen hos min fina mormor. Men det tror jag han kommer göra, för när vi tittar på varandra så ser vi in i varandra. Något som jag aldrig kommer kunna förklara, för någon.



Det blev en fin dag för oss idag. Och jag tror vi båda suger in allting lite extra, redan nu. Just på grund utav uppvaknandet vi gjorde på banken om den korta tid vi har kvar här.
Det har även infunnit sig små händelser idag som förknippats med Sverige som gjort att man gång på gång liksom blivit påmind om hemma.
Som när den lilla radion spelade sånger av Marie Fredriksson för oss och alla våra barn idag. Av någon märklig anledning.
Eller som när en kille från en bilverkstad utanför hemmet kom och växlade ett par ord med oss vände sig om och skulle gå och man kunde läsa ’mätprecision’  i stora bokstäver på hans rygg.  
Eller, det mest komiska och surrealistiska som infann sig i trotron på väg från barnhemmet. Trotro är något som kännetecknar Ghana, verkligen! Små trånga, rostiga, söndriga minibussar där priset sällan överstiger 2 kr. När vi trängt oss in i den vita lilla bussen och blivit skojade om, vilket också är ganska Ghananskt, började bussen åka. I varje trotro finns en kille som kallas för mate och det är han som tar betalt. När vi lämnat fram våra ören till honom och trotron åkt en liten stund tar han upp dagens accessoar. En skrikande röd och fluffig tomteluva.
Isabell vände sig om och tittade på mig. Jag log redan. Hon också.
’god jul’ sa hon till mig och jag nickade instämmande. God jul, så långt bort. Så fruktansvärt långt bort. 



Den röda solen lös upp vägen framför oss. Ännu en bra dag kunde packas ner i en del utav hjärnan och hjärtat. Klibbet på huden efter alla barn började klia lite smått. Dammet ifrån den röda sanden utanför fick ögonen att ibland blinka lite extra.
Mängder utav sköna känslor och nöjda tankar fanns inom mig, ett tag.
Plötsligt ser jag hur människorna i trotron börjar se åt ett håll. Jag gör detsamma.
Jag ser trafikstockning och massvis utav människor som står. Ur folksamlingen kan jag efter en stund skåda en kvinna som hänger livlös i en mans armar. Hon lyfts upp ifrån något som jag i avstånd är för långt bort för att kunna avgöra vad det är. När bussen sakta rullar fram och förbi platsen ser vi vad som hänt. En trotro ligger omkullvält, på sidan, i ett dike och lite panik har uppstått. Det står män och balanserar på fönsterkarmarna som vetter mot himlen och skriker ord som jag inte förstår. Ord som säkert ska vara lugnande och hjälpande för de människor som ligger hjälplösa i fordonet.

Ännu en gång.
Livet. Döden. Det är en så skrämmande tunn linje mellan dessa begrepp .
Det har aldrig tidigare varit så påtagligt och så greppbart för mig som det under den senaste tiden blivit.
Jag känner någon sorts rädsla samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet.
Livet. Döden.
Havet. Pistolen. Trafiken.
Lev ni alla. Lev. Och gör det nu.

Är det egentligen inte då det faktiskt sker någonting inom en? När utrymme för att tänka, fundera och reflektera ges. Jag har redan insett att - efter bara tre skrivna rader - så finns det ingenting som heter paus, egentligen. Det handlar bara om att man ägnar sig åt någonting annat. Hur enkelt som helst.

Bara för att mina fingrar inte knappar ihop ord om kvällarna betyder det väl ändå inte att huvudet är lika blankt som worddokumenten framför mig. Inte alls!
Jag har läst. Blivit inspirerad. Jag har tänkt. Blivit påverkad. Jag har funderat. Blivit galen. Jag har lagt mitt huvud att vila på en stulen kudde iklädd en gult skrikande t-shirt för att tänka färdigt. Resultat; det dubbla. Ännu en tanke slår mig – som om det inte vore nog – hur många tankar man en människa tänka?

Jag hör mina egna andetag. De grötas samman med smattrandet ifrån tangenterna och mina armband som skapar någon form utav klickljud då de möts. Peacemärke möter plektrum – klickklick - tänk vilken fin värld det vore om man fick liv i armbanden. Om man fick de att bli människors verklighet. Musik och kärlek. Don’t worry, be hippie? Kanske det kanske.
Jag vet att det aldrig kommer gå. Även om man faktiskt aldrig ska säga aldrig. Fuck junte, våga tänk större än världens vidd – visst. Jag tar tillbaka det. Jag rättar: Jag tror mig veta att det kanske inte kommer att bli verklighet så länge jag lever. Dock så vågar jag tro att man kan forma världen omkring sig till någonting man vill vara en del utav och faktiskt tycka om. För det är ju faktiskt så, jag väljer vad jag vill göra. När jag vill göra det. Och hur jag vill göra det. Jag väljer vem jag vill ha vid min sida. Vilka jag vill ha vid min sida. Jag väljer om jag vill ha sand under fötterna och skit under naglarna innan jag lägger mig eller om jag ska lukta vaniljljus ala IKEA och låta en mjuk säng och ett mjukt täcke bli min natts sällskap.

Ögonblick. Jag har konstaterat det så många gånger under min vistelse här att det är ögonblicken, de små och de stora, som bildar minnen och drömmar. Fina, bra, hemska och dåliga.
Ögonblick.
Som när vi hade ballongfest i djungelbyn bland skrattande barn och eldflugor.
Som när jag satt och lät tårar falla i mitt knä hållandes i den fina lilla pojke som sekunden innan somnat tungt och gråtandes i mitt knä.
Som när jag och kraken gömde leksaker i våra armhålor.
Som när jag satt på golvet och min röst bröts, hur tårar föll och hur det klumpade sig i halsen och stumhet infann sig i samband med att min nya sång blev till. Som när hjärtat kändes lite extra.
Som när den annars mycket arroganta flickan i affären tittade på mig och sa; tonight, you look so beautiful.
Som när Marys man, efter att ha fått en sockerkick utav colan vi köpte åt honom sista kvällen då Frida, Anton och Amanda var på barnhemmet sa; detta är som den sista måltiden. Hoppas vi ses igen.
Som när jag mötte min systers skräckslagna blick när havet ville svälja henne.
Eller som idag. På banken. En man kom in, rullandes på sin rullator. Mannen var stor. Ovanligt stor. Inte stor som i överviktig utan stor som i stor. Precis som Karl the giant i Big Fish. Bara stor.
Rullatorn knakade då han sakta tog sig fram över golvet inne på banken. Människor liksom tystnade och begrundade denne man. Jag ville inte titta så mycket, för för första gången i livet vet jag hur det känns att ständigt ha stora ögon tittandes på sig. Varje dag, varje sekund – överallt.
Och eftersom man vissa gånger låser in sig om kvällarna just för att slippa blickar, rop och frågor så kunde jag känna med mannen.
Han fick hjälp att sätta sig ner på en stol. Nästan alldeles för mycket hjälp, precis som att hans rullator talade om för människor runtomkring att mannen inte var kapabel till någonting alls. Förutom att vara stor.
När mannen hade satt sig ner och fällt ihop sitt hjälpmedel såg han sig omkring. Tittade på en yngre kille som satt bredvid honom och sa med mörk röst och amerikanskt uttal;
Youth, stay young. Never become old like me.
Ett skratt spred sig genom den ringlande kön som jag själv befann mig i. Folks allvarsamma ansikte ändrades och vi alla log. Tänk om man, tillsammans med mina armband, kunde göra hans ord sanna. Bara för honom, åtminstone. Han hade så mycket liv i sin blick och man såg att han ville leva livet mer än vad livet just nu tillät honom att leva.
Jag gillade den där mannen. Utan att veta någonting om honom.
Konstigt. Men fint.

Som jag skrev i ett mail igår; 'vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men det kändes bra iaf.'
Samma nu.
Ingen mening. Ingen anledning. Men ut skulle det. Ut och hit.

Och istället för punkt;
tack

"

Ord till en kär vän. (Du får också läsa dem..)

För det är så.
Att leva är inte bekvämt.
Att leva är LIV. Och det innebär dynamik. Det innebär smärtor, trötthet, att man möter och pushar alla livets begränsningar. Ja, jag lever mer när jag ligger och fryser i ett tält i bergen än när jag hänger i mina föräldrars gästrum och internettar. Det är ett låtsasliv. Ett som förstör kroppen till och med. Genom att inte använda den. Som förstör själen. För att man bara drömmer, inte upplever.
Det är dags, min vän.

Ut i världen.
Lev.
Andas.
Älska.
Le.

Gör allt du inte vågar. För att du måste.
Ur hjärta, kärlek och pepp
Momo

"