»» Linnéa Samia Khalil

Ibland behövs inga ord.

Det är en fin känsla som infinner sig i kroppen när saker och ting går åt rätt håll.

Jag har en fråga till dig ifrån Kungälv, som använder windows 7 och surfar med Chrome, som var inne 2 minuter och 30 sekunder på min blogg igår, 21 sekunder efter klockan åtta på kvällen. Efter det att du skrivit in tre ord i googles sökruta. Tre ord som tillsammans är de mest puckade orden jag läst som även får mig att undra vad du egentligen letade efter. Ville du hitta information om ämnet? Veta om det som människor på gatan där hemma uppenbarligen går runt och pratar om verkligen stämmer? Eller ville du kanske helt enkelt bara gotta dig i någon annan människas missöde?

Hur eller hur.
På internet är man aldrig anonym. Tänk på det. Pucko.

Jag vet.
Jag vet om att jag varit usel här och att orden stannat inom mig alldels för länge.

Mycket har hänt sen sist. Trots att det bara var två veckor sen som jag skrev och som jag satt på ett flyg ifrån Ghana. Ghana som just nu känns otroligt långt bort. Ghana som nu är utbytt mot Stockholm och musiklivet.

Gårdagskvällen spenderades tillsammans med Albin på F12 där vi bland annat såg Lazee och Minaya (bild).
En bra kväll.

Nu är det ny dag. Ny regnig dag.
Låt oss göra någonting bra utav den!

Allt för nu.

’Tänk när vi sitter där på stranden och dricker en kall öl och tittar ut över havet’.
Kanske det vi kommer minnas minst under vår tid här men det som faktiskt var det enda vi visste skulle ske innan vi kommit hit. Allt annat, alla känslor och tankar, som uppstått och uppkommit hade vi inte en aning om där och då. Den där ölen på stranden, det var det enda vi kunde ta på. Och nu är den avbockad och inskriven i det sista kapitlet om Ghana för denna gång.



Jag vet inte vart jag ska börja. Och heller inte vart jag vill sluta.
Det är nu när jag sitter här och spolar tillbaka dagar, veckor och månader som jag ändå inser att dessa månader kanske inte bara susat förbi i ett ögonblick som det faktiskt känns som vissa stunder.
Jag stängde mina tårfyllda ögon på Landvetter där Frida, mamma och pappa vinkade av mig och öppnade dom nu, fyra månader senare. Ja, så känns det. Men så har det givetvis inte varit.

Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet gentemot mig själv. Den där underskriften på det gula pappret där överskriften stavades UPPSÄGNING i oktober är på riktigt det bästa jag gjort. Någonsin. Inte för att jag inte trivdes med vad jag hade då och vad jag gjorde. Inte alls. Kanske det som får mig att känna ännu mer tacksamhet. Att jag faktiskt vågade släppa taget om mitt liv och saker omkring mig som var bra och som jag trivdes med. Trivdes med till viss del, samtidigt som det som jag verkligen ville ägna mig åt och spendera tiden åt blev åsidosatt. Och därför, just precis därför, kastade jag mig ut i en ovisshet, en spänning – till ett liv på väg precis dit jag vill.



Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet till vissa människor omkring mig som inspirerat mig, som trott på mig och som faktiskt varit en stor anledning till mitt här och mitt nu.
Jag kommer heller aldrig kunna visa min tacksamhet till er som jag faktiskt lärt känna här. På avstånd. Ni har gett mig så mycket och era ord passerar ofta tankarna och det slår mig, hur lyckligt lottad jag är som fått ta del utav orden och er. Och det slår mig även hur spännande det ska bli att få komma hem och se vad verkligheten har att erbjuda. När skrivna ord förvandlas till någonting verkligt och fotografier blir levande. Det ser jag fram emot. Hur ni och vi kommer berika och berikas.



Jag ser tillbaka. Jag minns. Jag minns, jag minns, jag minns, jag minns.
Jag minns när betongblocket lades på mitt huvud för första gången och jag kämpade mig fram i hettan och langade byggmaterial till det som snart kommer att bli en alldeles ny by.
Jag minns första hugget med macheten och den droppande svetten.
Jag minns pojken. Den tysta pojken som fick mig och människor där hemma att gråta.
Jag minns ballongfesten. Den fina.
Jag minns det pytte lilla rummet i byn där vi stundvis kände oss som två fångar.
Jag minns tystnaden. Tystnaden i djungeln som inte går att beskriva.
Jag minns den hemska veckan på sjukhuset.
Jag minns första mötet med våra barn. Och Reagan. Hur han låg på golvet i sina nerkissade kläder och plötsligt började gråta. Hur jag lyfte upp honom och kände honom, för allra första gången.
Jag minns marknaden och dagen då min gitarr blev min.
Jag minns känslan som infann sig i kroppen då vi fick se de fina tvålarna som blev resultatet utav tvåltillverkningen på barnhemmet som senare skulle prydas med våra initialer innan försälning.
Jag minns dagarna då syster och vänner befann sig här i vår närhet.
Jag minns Akua och kvällen då jag pratade med henne.
Jag minns Akua. Två dagar senare.
Jag minns sista kvällen med barnen och Mary. Hur ledsen hon var.
Jag minns Reagan, hur han låg i mitt knä med tårta över hela ansiktet och skrattade. Mellan hans små fingrar höll han en bit utav kakan och slickade i sig en bit då och då. Ibland räckte han fram handen med biten i till mig och lät mig slicka i mig en bit. Och när jag gjorde det kraxade han fram sitt skratt.
Jag minns även hur han kom springandes till mig den kvällen över gårdsplanen och hoppade upp i min famn. Hur jag försökte hålla tårarna tillbaka i vetskapen om att det var sista gången han hoppade upp sådär – på ett tag. Jag satte ner honom och han kramade hårt om mina ben, precis som att han kände det på sig. Sedan sprang han iväg och lekte med de andra. Då passade jag på att gå.



Fyra dagar senare.
Och nu sitter vi här på flygplatsen i Accra efter 6 underbara dagar vid kusten och Busua. Precis som att vi varit här sen sist. Som att tiden som varit och funnits inte längre är på riktigt. Men, det har den och våra sista tre dagar (och nätter framförallt) har varit några utav de roligaste i hela mitt liv. Vi blev ett litet gäng där alla var utav samma sort – gränslösa och ganska så galna.
Mike, Ghanafarsan från Michigan som bor i ett hus på stranden i Busua tillsammans med nio föräldralösa barn. Och Sean, den roligaste människa jag någonsin mött ifrån Sydafrika. Och Lady-Canada.



Under dygn tillsammans har vi tänjt på varenda liten gräns och skapat livslånga minnen som många gånger kändes filmlika. För faktiskt så trodde  jag inte att min sista natt i Ghana skulle spenderas dansandes i en säng i ett hotellrum tillsammans med mina tre nyfunna vänner, iklädd cowboy-hatt och en lånad t-shirt, snurrandes på en ofungerande fläkt samtidigt som vi alla sjung den Kanadensiska nationalsången med Pavarotti-röster. Nä, det kunde jag aldrig för mitt liv tro. Men så blev det och det är jag evigt tacksam över för istället för att sitta här på ett kallt golv på flygplatsen och gråta, vilket jag faktiskt hela tiden förutspått att jag skulle göra, sitter jag och ler och skrattar över våra galenskaper. Jag är glad över det och att jag mött dessa människor. Så, det hela kändes bra förut när taxin lämnade Busua och vi vinkades av utav Mike och Sean. Efter det att vi tagit vårt sista spontandopp i det underbara vattnet med kläderna på och senare hängt på låset på Bosses hus där vi under våra kustdagar bott. Iklädda långklänningar gick vi där, över den jordiga gårdsplanen och sög in Ghana för allra sista gången. Ljudet utav getter, höns, hundar och lekande barn tillsammans med bruset ifrån havet underhöll våra öron när vi släpade vår packning ifrån huset.
En liten kille tog tag i en sträng på min gitarr och sa;
’pling pling’
’pling plong’ sa jag tillbaka och han skrattade.
En liten stund gick och han ropade på mig och frågade;
’where are you going?’
Och det var då det verkligen slog mig varför jag gick där finklädd med en ryggsäck på ryggen och min gitarr i handen.
Jag vände mig om till pojken och vinkade med gitarren och svarade;
’home. I’m going home…’

Jag vaknar upp till ljudet utav vågorna. Jag solar, jag badar, jag njuter av livet.
Och det tänker jag göra till fullo dessa resterande dagar i Ghana.

Det tänker jag sysselsätta mig med nu och ni, ni kan sysselsätta er med att klicka på bilden nedan.



Glöm inte; love life.

Jag delar med mig utav vår tillvaro om ett tag. Nu väntar stranden på mig.
Vi hörs när vi hörs.

Det är ännu inte dags för en punkt. Inte riktigt än.
Vi har dagen kvar. Dagen kvar att leva och känna.

Jag tänker tillbaka. Bläddrar bland våra tiotusen foton. Och trots all skit vi fått vara med om så kan jag ändå konstatera - om man bortser från det tråkiga - hur grymt vi haft det. Hur fina och roliga stunder vi haft. Hur vi utvecklats och lärt oss saker.

Några timmar kvar.
Jag andas. Andas så mycket jag kan. Medan jag kan.