»» Linnéa Samia Khalil

Dagen började för oss när klockan ringde vid sju.
Vi skulle träffa Douglas i centrum, vid banken, klockan åtta. Vi fick tag i en taxi och resan kunde börja. Det är ganska så fascinerande här, hur chaufförerna ibland kan ta såna fruktansvärda omvägar till saker och ting att en resa, som annars tar en halvtimme, kan ta upp till två timmar.
Idag fick vi oss ännu en sightseeing. Det brukar klaffa så, att de få dagar man har någon tid att passa här, då lyckas man hamna i den där taxin. Alltid.
Det som är det sköna här, jämfört med hemma, är att en tid ofta sägs lite för att en tid ska sägas. Som idag. Tid vad sagd åtta. Nio var vi framme vid banken och elva fanns pengarna vi behövde ha ut, ute. Tre timmar senare, inte ett ord ifrån någon om förseningar. No stress. Väldigt hälsosamt!

I väntan på vår tur inne på den alltid så folkfyllda banken satt jag och räknade på mina fingrar. Det slog mig att veckorna snart kan räknas till två innan vi lämnar Kumasi och Tanoso. Jag berättade om min sorgliga upptäckt för Isabell och det slog henne lika mycket. Där och då var det heller ingen idé att låtsas som att det inte kändes, för det gjorde det. Och där satt vi inne i den AC-kalla banken bland massor utav människor och grät. Grät, skrattade och grät lite till.

Eftersom vi var dumma nog att inte äta någon frukost innan vi lämnade rummet i morse fick det bli vårt nästa mål. I väntan på frukosten fick vi vårt kaffe. Jag dricker alltid mitt kaffe utan socker i och har gjort det sedan många år tillbaka. Men idag, idag lyfte jag på den lilla sockerskålen och öste i fem skedar socker. Jag såg på Isabell, hon gjorde detsamma, utan någon direkt anledning.
’Ibland vill man bara ha socker i kaffet’ sa jag till henne och sedan dracks kaffet utav oss båda. Och vi njöt.



Det är alltid lika fint att kliva in på området där barnen finns. De små liven släpper allt de har och tar full sats mot en. Idag hade även några utav barnen bytt ut kramar mot blöta små pussar som min mun fick motta. Underbart!

Jag hade ett alldeles särskilt ögonblick idag som jag vill berätta om.
Reagan, som jag tidigare skrivit en del om och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, blev som överlycklig när han såg mig idag. Och lyckan var ömsesidig. Han kastade sig i mina armar och snart hängde han där, med benen runt min höft. Det tog ett par minuter innan hans huvud låg tungt mot min axel – han sov.
Jag gick in och la honom under myggnätet. Hans byxor var blöta, som så många gånger innan. Jag pillade upp den lilla knappen på de små jeansen och fick av honom det orena. Gjorde honom ren, satte på honom en blöja, blåste bort lite svett ifrån hans varma kropp, klappade hans lilla hår och lämnade honom och hans drömmar för ett tag.
När jag efter en stund kikade in igen såg jag att han hade vaknat. Jag smet in till honom och satte mig bredvid. Det var bara vi där. I handen höll han en nalle. En alldeles särskild nalle. En nalle som – när jag såg den idag - fick mig att helt plötsligt befinna mig ungefär 20 år tillbaka i tiden. Hemma hos min mormor. Nallen, den vita nallen med rosa hängslen och byxor, fanns då i mina små händer. Och jag minns det så väl. Nallen var nattens sällskap i mormors mysiga bäddsoffa och jag kan känna känslan och se allting igen. Hur jag pillade med de små hängslena i mina händer innan sömnen fångande mig efter det att jag ätit mina makaronipennor, var och en fyllda utav ketchup, till kvällsmat och packat in paket med tidningspapper och röd tejp.
Jag kunde inte undgå att i detta ögonblick bli rörd. Igen. Ögonen fylldes utav tårar.
Det var så fint på något vis.
Jag hoppas han kommer ihåg mig, precis som jag kommer ihåg stunden och nallen hos min fina mormor. Men det tror jag han kommer göra, för när vi tittar på varandra så ser vi in i varandra. Något som jag aldrig kommer kunna förklara, för någon.



Det blev en fin dag för oss idag. Och jag tror vi båda suger in allting lite extra, redan nu. Just på grund utav uppvaknandet vi gjorde på banken om den korta tid vi har kvar här.
Det har även infunnit sig små händelser idag som förknippats med Sverige som gjort att man gång på gång liksom blivit påmind om hemma.
Som när den lilla radion spelade sånger av Marie Fredriksson för oss och alla våra barn idag. Av någon märklig anledning.
Eller som när en kille från en bilverkstad utanför hemmet kom och växlade ett par ord med oss vände sig om och skulle gå och man kunde läsa ’mätprecision’  i stora bokstäver på hans rygg.  
Eller, det mest komiska och surrealistiska som infann sig i trotron på väg från barnhemmet. Trotro är något som kännetecknar Ghana, verkligen! Små trånga, rostiga, söndriga minibussar där priset sällan överstiger 2 kr. När vi trängt oss in i den vita lilla bussen och blivit skojade om, vilket också är ganska Ghananskt, började bussen åka. I varje trotro finns en kille som kallas för mate och det är han som tar betalt. När vi lämnat fram våra ören till honom och trotron åkt en liten stund tar han upp dagens accessoar. En skrikande röd och fluffig tomteluva.
Isabell vände sig om och tittade på mig. Jag log redan. Hon också.
’god jul’ sa hon till mig och jag nickade instämmande. God jul, så långt bort. Så fruktansvärt långt bort. 



Den röda solen lös upp vägen framför oss. Ännu en bra dag kunde packas ner i en del utav hjärnan och hjärtat. Klibbet på huden efter alla barn började klia lite smått. Dammet ifrån den röda sanden utanför fick ögonen att ibland blinka lite extra.
Mängder utav sköna känslor och nöjda tankar fanns inom mig, ett tag.
Plötsligt ser jag hur människorna i trotron börjar se åt ett håll. Jag gör detsamma.
Jag ser trafikstockning och massvis utav människor som står. Ur folksamlingen kan jag efter en stund skåda en kvinna som hänger livlös i en mans armar. Hon lyfts upp ifrån något som jag i avstånd är för långt bort för att kunna avgöra vad det är. När bussen sakta rullar fram och förbi platsen ser vi vad som hänt. En trotro ligger omkullvält, på sidan, i ett dike och lite panik har uppstått. Det står män och balanserar på fönsterkarmarna som vetter mot himlen och skriker ord som jag inte förstår. Ord som säkert ska vara lugnande och hjälpande för de människor som ligger hjälplösa i fordonet.

Ännu en gång.
Livet. Döden. Det är en så skrämmande tunn linje mellan dessa begrepp .
Det har aldrig tidigare varit så påtagligt och så greppbart för mig som det under den senaste tiden blivit.
Jag känner någon sorts rädsla samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet.
Livet. Döden.
Havet. Pistolen. Trafiken.
Lev ni alla. Lev. Och gör det nu.