»» Linnéa Samia Khalil

Ingen annan lyssnade. Alla var för upptagna med sitt festande och med varandra.
Mitt ibland alla människor fanns en blick som inte släppte taget om mig när jag sjöng. Jag lät blicken frysa fast i hans ögon och varje ord jag sjöng var till honom. Varje ord tog han till sig. Det märket så tydligt.
Efteråt klappade han mig försiktigt på axeln och frågade om han fick prata med mig ett par sekunder.
Jag gick med honom bort från det värsta myllret.

Tack.
Alltså, tack. 
Sa han.

Tack själv, för att du var här. Och för att du lyssnade. 
Sa jag.

Får jag spela den låten på min begravning?
Frågade han i nästa sekund. 
En fråga man helst av allt egentligen inte vill få, men som också betyder obeskrivligt mycket.

Ja.
Sa jag och fick inte fram några fler ord.
Ja..

Tack.
Den kommer att vara snart nämligen, så jag ville fråga..

Som förstelnad och förstummad stod jag kvar och tittade på honom och ville säga så mycket och aldrig tidigare har jag fått fram så lite.
Jag la handen på hans axel och ville fortfarande säga någonting. 
Stum.

Tack, igen.
Sa han och gick..

Vi kramades och sa att vi älskade varandra. Sa förlåt och tack för allt som varit.

Två nätter i rad. Som om det behövs få avklarat någonstans.

Älskar. Ett sjukt starkt ord.

Du är sjuk för mig. På många sätt.

Jag lagade god mat och tände ljus när jag kom hem.
Ett bra tecken.

På dagen lever den starka sidan inom mig. Den lever så vilt och mycket att när kvällen och natten kommer behöver den vila. Och då, då kommer den andra sidan fram. Det är då man måste anstränga sig lite extra.

Hoppas du har det okey.

Idioti.

Idag förvårnades jag över folks naiva lättköpthet. Hur någonting så litet som någons ord kan ändra inställning till någon eller något.
Sen slog det mig. I samma sekund. Att jag faktiskt är precis likadan själv.
När ska man lära sig?
Lära sig läsa av allas tomma och falska ord. Och framförallt; hur?

Som tur är vet man att det går över. Också som ett slags tillstånd.
Precis som kärleken, tillståndet som får människor att tappa allt vett i kroppen.
Tid. Det enda som hjälper.

Nu förstår jag varför han grät jämt. För att han förstod att det bara var på låtsas.

Jag har otaligt många anteckningar i min telefon där jag frispråkigt och utan gränser förklarat min enorma kärlek och hjärtats verkliga slag. Jag började överväga att meddelandenas målperson faktiskt snart skulle få ta del av dessa och på så sätt ta det hela till en annan nivå. Att våga berätta.

Anteckningarna kommer aldrig förbli delade men någon annan än mig själv.
Dom kommer finnas där som en skärande påminnelse om hur fint allting var. Och kunde varit.

Tomma ord. Återigen.

Den enkla vägen är sällan den rätta. Typ aldrig.

Hotellrummet är skrämmande likt det hotellrum jag vistades i i Sundsvall i somras. Vi. Det är dock en helt annan slags energi i rummet. En tystnad. En påträngande känsla av tomhet. En saknad.

När jag tittar på foton från då ser jag så annorlunda ut. Ful på nåt sätt.
Blicken helt annan. Utstrålningen vissen. Ja, ful liksom.

Jag har hört att ögonen är själens spegel. Kanske var det det fula inom mig som kom fram då. Det fula, som också var det enda jag tillslut hade inombords.
Varför?
En tanke som svar på den frågan är att man blir som man umgås.

Jag försöker alltid berätta för min vän att kärlek bara är ett slags tillstånd som i sinom tid går över.
Säkert för att jag själv är totalt omedveten och för feg för att veta och våga tro någonting annat.

Minns så väl den där råkalla vintern då jag ville att han skulle värma mig i hans armar när vi var ute.

Det gjorde han aldrig,

 

Jag ville så gärna fråga om vi kommer att ses igen.
Jag fick inte fram något. Förstummad för stunden. Totalt förstummad.
Vissa saker frågar man inte, för att undvika svar som kanske inte är de svar man vill ha.

[hjärta]