»» Linnéa Samia Khalil

Klockan är 19.20, dagen är onsdag den 23e februari.

Jag sätter mig under tvätten som hänger på tork i vårt lilla rum. Sätter på mig hörlurarna och låter Daniel Lemma sjunga för mig när jag nu tänkte återberätta lite om de senaste dagarna här.


Har vistas vi pa helgerna, Tonaso.

Igår kväll upptäckte vi att någonting saknades i vårt rum efter att vi spenderat vår helg i Tonaso. Vårt senaste uttag med pengar, för eget bruk, var försvunna och efter fyra svettiga genomsökningar utav vårt rum och alla våra saker kunde vi konstatera att det var borta. Helt borta.
Det är nämligen så här att bara för att man inte kommer härifrån och man är ljus tror de flesta att man är rik. Visst, i förhållande till hur människor lever här så är man rik. På ett sätt. Samtidigt som vi kämpar för våra korvören precis som människorna här.
Trött och besviken däckade jag i sängen utan varken myggnät eller täckande kläder på mig vilket idag visade sig på så sätt att min kropp varit rena smörgåsbordet för myggen.

Under natten som var väcktes jag av att regnet piskades mot vårt plåttak och droppar som droppade mot min hud. Jag älskar när det regnar här för då blir det tyst. Tyst på alla skräniga radioapparater som surrar dag och natt. Tyst på tupparna som verkar föra oändliga debatter med varandra. Tyst på barn som gråter. Tyst på hundar som skäller. Tyst på getter som bräker. När regnet kommer hit stannar allting upp och ingenting annat existerar. Ingenting annat förutom de hårda dropparna som likt en högtryckstvätt når taken här.


Sophanteringen i Ghana. Nar pasen ar full lagger man den i tradgarden och eldar upp den.

Senare under natten vaknade jag återigen till. Jag trodde först att det var Isabell som tände sin pannlampa för att uträtta något nattligt ärende men förstod snabbt att det var en blixt då det sekunden efter dånade till så högt att huset vibrerade. Jag har tidigare aldrig varit rädd för åska, aldrig någonsin, men inatt då var jag rädd. Det finns oväder, sen finns det oväder. Inatt fick jag uppleva det sistnämnda.



Efter morgonens alla rutiner skulle papa ta med oss till polisstationen där vi skulle få anmäla händelsen i hopp om att försäkringen täcker vår förlust. Vi började promenera, jag, Isabell och papa. Den haltande 72 åriga gubben kämpade på bra i värmen.
Efter ungefär 2 kilometer når man nästa by här. Där finns det lite mer civilisation än här så där stannade vi till under ett träd vid en bänk med vinkande skolbarn framför oss, för att vänta in en tro tro som skulle ta oss till polisstationen.


Strykjarnsaffaren.

Väl framme möttes vi utav en kvinnlig polis och en manlig. De frågade oss frågor om händelsen och hade båda allvarsamma uttryck. Efter en stund lättades stämningen upp när den kvinnliga polisen började fråga om vi var singlar eller inte eftersom hon tyckte att vi hade passat ihop med hennes manliga kollega förträffligt. Det är en utav två ständigt återkommande frågor här.
Areyousingle&areyoureligious?
Svaren är varierande beroende på hur mycket man orkar förklara eller ej. Synen med om man är singel eller inte är ganska så annorlunda här. Säger man nej så spelar det inte så stor roll. Det spelar ingen roll om man säger att man har en pojkvän, att man är förlovad eller gift. Följdfråga på detta blir oftast; Is heherewithyou? För enligt de människor jag hittills mött och fått frågan av här spelar det ingen roll hur ens civila status ser ut sålänge han inte är här. You know, you can have one boy over there and one here… So, can I get yournumbernow?

Alltså spelar det ingen större roll vad man svarar på frågor om relationer och religion.
Jag har kommit på ett svar som får de flesta att ge sig efter ett tag.
-Can I get yournumber? Eller;Are you religous?
- No.
- Why?
- Because.
- But why?
- Because.
- But… Why?
-Because.


Flickan som saljer fisk bland byarna om dagarna.

Tillbaka till polisstationen.
Efter att stämningen lättats blev vi ombedda att vänta. Vi gick och satte oss på utsidan på en bänk och blickade ut över den ganska så livligt trafikerade vägen.
Efter någon timma fick vi komma in igen. In i ett rum där det satt en polis som var någon chef av något slag. Han hade en blå uniform på sig med texten GHANA POLICE och runt sin vänstra axel hängde ett rep ner runt armen.
Tre stolar stod placerade framför mannen. Jag satte mig i mitten och undrade lite vad som skulle komma att ske härnäst.
Mannen tittade på oss och välkomnade oss dit. Vi tackade nervöst.
Mannen pratade lite med papa och vi satt mest som två fån vid sidan om utan någon som helst aning om vad för ord som byttes mellan de båda männen. Mannen hade en brun utstående framtand och ibland petade han in sitt stora finger i ena näsborren. Fläkten surrade i taket och man hörde människor prata på utsidan.
Efter en stund tittade han på oss och började fråga frågor. Han var en respektingivande man och man kände sig vissa stunder som den skyldige. Men man försökte på bästa sätt försöka återberätta historian om de försvunna pengarna för mannen samtidigt som han skrev. När vi berättat klart satt han och begrundade oss en stund. Ingen sa någonting och man visste inte riktigt vart man skulle fästa sin flackande blick.
-Are  youreligious?
Där kom det. Igen.
Dock så kände jag att ett no – why? – because inte var på sin plats nu så visst var vi väldigt religiösa och kristna, både jag och Isabell.
Jag drack upp den sista klunken vatten ifrån vår påse och han frågade snabbt ifall jag var törstig. Och efter en timmas väntan, 15 minuters åkandes i en tro tro och 2 kilometers vandring kände jag att yes var det enda rätta svaret på den frågan.
Han ropade på en yngre polis som kom springandes in i rummet. Han gav honom en sedel och jag förstod att det var vatten han bad honom köpa åt oss.



Efter förhöret var över lämnade polismannen rummet.
Den kvinnliga polisen, som vi tidigare mött, kom in till oss med tre svarta påsar. Hon ropade bort oss till ett skrivbord vid sidan om och började packa upp mat åt oss. Koko jam (ungefär som vår potatis), torkad fisk och stark sås hällde hon upp i en keramikkruka som hade lökar och blommor som dekoration. Vi satte oss ner och åt. Det låg en hög med dammiga dokument framför mig där övertexten löd; GHANA POLICE STATEMENT. Vid sidan om dokumenten stod en liten radio av märket SONITEC vilken polismannen satte på innan han gick ut ur rummet. Radion spelade religiös musik, hade livliga fotbollsdebatter och ibland kom jingeln in; HALLO FM!

Det blev en lång väntan igen och när klockan slog tre fick vi till oss att vi skulle komma tillbaka imorgon för att färdigställa allting. Det som inte tar en dag här, det tar två. Eller tre.


Papa

Vi åkte till närmsta lilla station där en ny väntan på färdmedel väntade. Det var en plats med marknadsstånd och ganska många människor. Det finns inga riktiga affärer här. Om man vill köpa någonting görs detta på någon marknad eller i de små affärerna som kan liknas vid en kiosk som man hittar hemma på somrarna. Det säljs vatten, bröd och lite små burkar med saker som jag ännu inte fått kläm på vad de innehåller. På utsidan av kioskerna står ofta bord där det finns torkad fisk, lite grönsaker och jordnötter. Där har även flugorna sina dagliga festmåltider.


Mama.

Vi satt och tittade på rörelsen och kunde bland folkskaran höra, som alltid, små barn ropa; obrouni, obrouni. Jag fick syn på en liten flicka och hennes storasyster som klängde på sin mamma som satt framför oss och sålde bröd. Flickan tittade på oss. Hennes mamma föste henne till oss och jag hjälpte henne upp. Där satt hon, mellan oss. Hon hade en smutsig liten klänning av färgerna neonorange och neongrön. Det var så fin kontrast mot hennes mörka hud. Hon hade en tofs mitt på huvudet men det mesta utav hennes hår hade slitit sig loss ifrån tofsen och stod upp, precis som de små penntrollen som dekorerade toppen utav pennorna när man var liten. Hennes ögonbryn var nästan krulliga och i öronen hängde små små örhängen. Hon satt och åt en grillad banan och smulade sönder bananen mellan sina små fingrar innan hon stoppade den i munnen.
När jag satt och begrundade och beundrade den lilla tjejen säger mamman någonting till mig som jag först inte förstod.
-What? Frågade jag.
- Take her to your hometown. Take her and go!
Lika ordlös som jag blev då blir jag nu. Jag försöker skingra mina tankar på bästa sätt och få ner dom.
En mamma som bokstavligt talat ger bort sin underbara lilla flicka till en vilt främmande människa. Hur? Hur är det möjligt? Vart finns hjärtat i hennes kropp?
Jag blir tvungen att pausa igen. Pausa och tänka.
Okunskap. Allting handlar om okunskap. Är man ljus så är man inte bara rik, man är lycklig också. Så det som för mig fick mamman att framstå som hjärtlös var för henne det bästa hon kunde ge sin lilla dotter. Ett lyckligt och rikt liv i en stad långt borta.
Ordlös. Igen.



Vi fick äntligen tag i en taxi. Papa ordnade så att de som redan satt i taxin fick gå ur eftersom han är en gammal man och inte har lika mycket ork som de som redan satt i taxin. Och här är det inget konstigt. Äldst går först.
Papa hoppade in i framsätet med en för oss okänd unge i knät. Jag och Isabell satte oss där bak tillsammans med en ammande mamma och son som fick hoppa upp i Isabells knä. Ytterligare en kvinna kom springandes och snart var vi 9 personer i den mest trasiga bil jag någonsin sett.
Jag försökte stänga dörren men insåg snabbt att jag behövde hjälp. Chauffören gick ut och femte gången gilt, voila, dörr stängd.

På vägen till vår by försökte jag hitta en enda del utav bilen som inte var trasig. Det gick inte. Inte förrän jag vände mig om och såg att bakrutan faktiskt var hel.
Sätet som jag och Isabell delade på gav vika mer och mer för varje gupp och snart låg vi ner där bak längst med ryggstödet som inte orkade hålla sig uppe mer.



På vägen hem till vår lilla by är det teracottaröda sandvägar som är de vägar som finns och efter nattens regn var framkomligheten ibland så gott som omöjlig. Där halvlåg vi i en okörbar taxi med vinden i håret genom små byar där husen färgats orangea av sanden som svept över dom växlandes med alleer utav bananträd, dalar utav apelsintrad och ljummen luft.
Jag blundar och suger in det sista utav dagen.



Fortsätter både dag och nattdrömma om ferarribilar och lakritsskruvar.
Slut för idag.

Vi har nu förstått, efter att fått veta mama och papas åldrar och efter att de visat oss foton, att de bara är morföräldrar åt de tre små barn som bor här. Kevin och Precious, som även går i skolan vi arbetar på och så den lilla pojken som varken jag eller Isabell vet namnet på. Han har, sen vi kom hit, varit väldigt olik de andra barnen som finns här som älskar att skratta och le. Som tycker det är jätte kul och spännande med oss obrounis. Hans ansiktsuttryck är alltid allvarsamt. Han pratar inte med någon. Inte här och inte i skolan. Han är för sig själv och trots att man försökt mjuka upp honom har man mer och mer låtit honom vara, för man trott att det är så han velat ha det.

Barnen här lever utan deras föräldrar.
Har de senaste dagarna tänkt på det mer och mer och hjärtat börjar blöda mer och mer för varje dag som går. Det enda dom hör om dagarna är deras mormor vars ton är sträng och hård.
Gör det. Hämta det. Gör om, gör rätt. Gå dit. Köp det. Ge henne det. Gör si. Gör så.
Man börjar förstå att de vill vara nära. Man börjar förstå varför man helt plötsligt får en kram.
Närhet. Allt de vill ha är, precis som alla människor i denna världen, närhet.

Ingen mamma som väcker dig på morgonen och klär på dig fina och rena kläder.
Ingen pappa som gör sig lustig och som är den starkaste pappan utav alla pappor på hela skolan.
Ingen mamma som säger tut tut, öppna garagetnär maten ska ätas.
Ingen pappa som lyfter dig i fötterna och låter dig se världen upp och ner.
Ingen som kryssar färgglada bamseplåster över din skrubbsåriga kropp efter ljum sommarasfalt.
Inga föräldrar som på kvällen bäddar om dig och läser sagor för dig, ger dig en klapp på kinden och en puss på munnen och berättar för dig att du är den bästa i världen.
Här kryper de små barnen – efter att de själva tagit på sig nattens sovkläder – in i deras pyttelilla rum där två smutsiga filtar ligger utplacerade tillsammans med deras ytterst få ägodelar på golvet. Över filtarna hänger ett mörkgrönt myggnät. Det är allt.
Här ligger alltså Precious, Kevin och den lilla pojken och sover om nätterna. På ett stenhårt golv, utan föräldrars visa ord att drömma om.

Ofta har jag hört den lilla pojken gråta. Ofta.
Jag har alltid undrat varför.
Ikväll kunde jag inte höra hans gråt längre och gick ut från rummet för att titta vad som stod på. På utegården var han placerad för att ’gråta klart’. Ingen tröst. Ingen kram. Ingen kärlek.
Mama och papa satt på utsidan och pratade, som om ingenting. De andra barnen hördes på avstånd lekandes med några andra barn. Den ensamme lille killen satt med byxorna halvvägs nere på sina små ben, med tårarna rinnande och ett galltjut som hördes långväga. Ensam, trött och övergiven.
Jag gick fram till honom och möttes först av samma tillbakadragna och skygga blick som tidigare. Jag satte mig ner hos honom. Torkade bort snoret från hans lilla näsa och tårarna ifrån hans stora, blanka, svarta ögon. Tryckte honom försiktigt till mig.
Han andades in gråten i tre hastiga små andetag. La sitt huvud mot min arm i mitt knä och bara låg. Jag lutade mitt huvud mot hans och kunde andas in hans svarta krulliga hår i min näsa samtidigt som jag beundrade pojkens putande lilla mun. Och där satt vi. Efter ett tag blev hans kropp tyngre och tyngre och hans andetag blev allt djupare. Han sov.
Min blick blev suddig och jag fick flytta huvudet en bit så att tårarna inte skulle tas emot av hans huvud utan att istället landa i mitt knä.
Närhet. Kärlek. Tröst.
Det var allt han ville ha. Och ingen ger honom det, någonsin. Stackars.
Vi satt där en stund och jag tittade upp mot himlen. Inte en enda stjärna syntes och himlen var inte alls lika vacker som den kvällen då ballonglyckan infann sig hos oss.
Jag tittade ner igen. Ner på den sovande lilla pojken och insåg då att den enda stjärnan som skulle lysa den kvällen var stjärnan i mitt knä.

Den senaste veckan.

Det händer någonting hela tiden så man vet inte i vilken ände man ska börja, eller sluta. Men jag kommer försöka sammanfatta veckan som varit på bästa sätt.

Just nu, när inlägget skapas, sitter jag och Isabell i en övergiven skollokal i vår lilla by. Vi kände att efter dagens hårda jobb ville vi ha lite andrum för oss själva. Skriva lite, gå igenom foton osv. Det tog oss ungefär 4 sekunder innan tre tjejer omringade oss och mest ville titta på oss. Som de flesta bara vill här, titta och vinka. Men just idag ville vi ha lite tid för oss själva och bara vara, för första gången under tiden här. Då gäller det att behålla tålamodet och försöka få ur sig någonting vettigt ändå.

Vi åkte i förrgår ut till vår by Adwapong där livet så gott som står still. En sluten by där inget annat än nuet existerar. Vi fick vårt rum hos vår lilla familj och försökte installera oss samt att få upp våra kära myggnät. Tro det eller ej så gick det jätte bra, betydligt bättre än på Gatwick!
Vi packade upp lite av våra saker.
Husets pappa kom och hämtade oss för en rundtur i byn då han ville introducera oss för de andra. Han hade på sig någon form av hövdingskynke som täckte ena hans axel när han haltandes tog oss runt mellan de små lerhusen på den röda jorden bland de olika människorna som alla snart visade sig vara släkt till honom, på ett eller annat sätt.
Folk är otroligt gästvänliga och öppna här och vi blev mottagna med vita leenden och öppna armar.

På kvällen efter att vi fått middag som bestod av fofo satt vi samlande, hela familjen, i deras altiallo-rum med öppen himmel. Vi satt som i en ring och försökte på bästa sätt kommunicera. Jag, Isabell, Mama, Papa, Precious, Kevin och två till som jag inte kan namnet på. Vi gav varsitt block till mama och papa då dom tidigare under dagen undrat om vi möjligvis hade några block att avvara och med en väska full var det klart att vi hade det. Barnen fick lite kläder och senare under kvällen tog jag fram en påse ballonger och ögonen lös upp, inte bara på barnen utan även föräldrarna. Vi började alla blåsa ballonger färgade av regnbågens alla färger. Sen satt vi där allihopa, under stjärnhimlen och lät ballongerna sväva mellan varandra bland åsynen av stjänor, halvmåne och eldflugor. Ingen sa någonting. Barnen skrattade, de vuxna också och så även vi. ’I’m so happy now’ sa mama till mig lite tyst.
Efter bara några minuter hade vår ballonglycka spridit sig runt om i byn och byns alla barn smög sig in på vår innegård och ville vara med och känna på ballongerna. Mer ballonger hämtades och snart hade varenda barn i byn varsin ballong och det lilla uterummet kom snart att bli fullt utav skrattande barn och massvis av ballonger. Mama och papa var lika roade som barnen och helt plötsligt ställde sig mama upp och trixde. Jag och Isabell tittade på varandra emellanåt och hade inga ord att utbyta. Man var mest rörd. Rörd över att sitta i en liten djungelby i Afrika och känna äkta lycka. Lycka över någonting som man hemma inte ens tänker på att man har. Ballonger. Magiskt ögonblick.



Dagen därpå var det dags för oss att börja jobba. Sju blev vi väckta utav en lite stressad mama som sa att vi var tvungna att skynda oss upp. Vi gjorde detta.
Bytte om snabbt och gjorde oss redo. Då kom lilla Presious ut med en hink med vatten till oss och mama ropade till oss att vi skulle duscha.
Vi ställde oss i duschen som består av fyra lerväggar, 1.5 meter höga, mitt på gården och en hink vatten vid sidan om sig. Med en känsla av att vara blottad inför hela byn var det bara att sätta igång och tvätta sig ren, på bästa sätt.
När vi var klara med detta fick vi frukost bestående av en skiva vitt bröd och te.
Halv nio var vi framme vid skolan. En oberäknelig skara barn ropade ’oboruni’ och ’madame, madame’ så fort vi närmade oss. Vi blev satta under ett träd med skolan framför oss. Det sprang fram några barn emellanåt och gav oss vatten och frukt. En känsla som man absolut inte någon gång i livet skulle vilja ha i kroppen infann sig. Och den skulle senare återkomma, om och om igen.
Man blir behandlad som om man vore drottning när man är här. De vuxna säger åt barnen att passa upp oss. Hämta det, gör det. Även om man försöker förklara att man gärna gör saker och ting själv, så hjälper inte detta. Det är så svårt att se och att vara en del av. Man får ständigt försöka intala sig att detta är en helt annan värld och här är det som för oss hemma i Sverige betraktas som fel helt plötsligt rätt. Och som jag sa, det spelar ingen roll om man försöker göra sakerna själv, det betraktas som ofint och otacksamt så cirkeln blir vissa gånger ond.



Tillbaka till skolan. Efter tre timmars sittande förstod vi att det var rast för barnen. Alla barn kom då springandes till oss och plötsligt blev vi omringade av ungefär 300 ögon som stirrade på oss och som ville hälsa. Alla ville säga sitt namn och alla ville komma oss nära.
När rasten var över stannade en liten flicka kvar hos mig. Hon var blyg men ville ändå stanna. Hon petade lite på mig och ville mest utforska denna konstiga varelse hon hade framför sig.
Efter att halva dagen gått och alla lärarna försökt få henne att komma in till klassen så var hon som klistrad på mig. Hon skulle hålla min hand så fort jag skulle gå någonstans. Hon ville sitta i mitt knä så fort jag satt ner och kom något annat barn fram till mig blev hon vansinnig och arg. Jag var hennes och så skulle det vara. Det var en märklig men fin känsla. Att ha ett litet litet barn hos sig som man inte på något annat sätt än med kroppsspråket kunde kommunicera med. En mörk liten flicka med massvis utav dreads pa huvudet. Stora mörkbruna ögon. En underbar skapelse helt enkelt.




I slutet av dagen ropade rektorn på oss, som tidigare visat oss runt och som vi även gett saker i form av pennor, linjaler, böcker osv till. Hon ville ha oss i klassrummet där det verkade vara någon form av avslut för dagen där skolans alla klasser nu var samlade.
Vi stod längst fram och såg ut över havet av grönklädda skolbarn som stod uppställda på led.
I klassrummet rådde ett ganska hårt klimat. Ingenting man är van vid alls. Rektorn skrek högt att barnen skulle stå rakt och vara tysta. Militäriskt.
Hon började berätta om oss och att vi idag skänkt saker till skolan och att alla barn skall vara tacksamma för detta och applådera oss. Hon fortsatte sen med att på ett till synes ännu hårdare sätt dela ut de saker vi kommit med under dagen.
’De ungar som gjort sig förtjänt av ett block kommer idag få ett block’ sa hon.
Lärarna läste upp barnens olika ankomsttider för rektorn och titt som tätt skrek hon; DISKVALIFICERAD!
Endast 9 barn var tillräckligt duktiga och punktliga för att motta ett nytt block som vi haft med oss. Här hade man bara velat pausa bandet. Säga till rektorn att istället behålla allt material på skolan och låta alla barnen ta del av det. Men, det går ju tyvärr inte och där stod man som en statist och fick en inblick på hur det faktiskt fungerar här och hur olikt det är mot hemma.
Hon fortsatte dela ut en del av det vi hade haft med oss och resten skulle hon dela ut imorgon till ’er som kommer i tid, resten får ingenting för ni blir DISKVALIFICERADE’.
Sedan blev jag och Isabell tilldelade varsitt kuvert och ett ’god blessyou for helping’ utav rektorn och lärarna. Barnen sjung en sång till oss och sen var skoldagen slut.



När vi kom hem vilade vi en stund och kände att vi ville somna för natten runt klockan sex redan. När vi väl bestämt oss för detta återstod ett toalettbesök innan läggdags. Trodde vi. Istället fick vi inprovicera en engelsklektion för 4 barn, varav två är de som bor här. Fina Kevin och söta Precious. Det blev så att när vi gick ut för att gå på toa innan läggdags så bad barnen oss att undervisa dom då detta var en önskning ifrån mama. Även där hade man velat stoppa tiden och säga till mama att barnen behöver få lite lek.
För här går det nämligen till så att barnen gör ALLT. De hämtar vatten, de diskar, de springer ärenden, de städar. Allt. Efter en lång skoldag fortsätter alltså arbetet här hemma och ibland finns det tid för lite lek när kvällen kommer och då tas detta tillvara på och barnen leker, leker, leker. Och mitt i gårdagens lek ville mamma alltså att de istället skulle ta fram sina skolböcker och låta oss lära dom saker. Hjärtat skaver ibland och man känner en enorm tacksamhet över sitt egna liv samtidigt som man blir så frustrerad över att se hur det faktiskt går till i andra delar utav världen. Barn får inte vara barn länge här. Inte alls. Och då tåls det att tillägga att vi är i en jätte bra familj.


Ett stycke viting tillsammans med lite grannar pa garden.

Idag gick vi upp klockan sju, enligt rutin. Vi blev serverade risvatten till frukost och sedan tog vi på oss våra arbetskläder för vår första riktiga arbetsdag på bygget. Det var många som var frågande till varför vi skulle till bygget då det är väldigt oldschool när det gäller könsroller här. Kvinnor lagar mat, män arbetar. Så för många här är det mycket underligt att jag och Isabell ska hjälpa till på bygget. Men man får försöka tänka bort allt sånt och bara köra sitt race och inte glömma varför man är här. Sagt och gjort.
Framme vid området möts man av en skylt där texten ’dont’t be lazy’ står inristad. Det är även ord männen ofta skriker. Work, helt enkelt.

Vårt arbete idag bestod av att rensa marken för de kommande husen som inom en snar framtid ska byggas. Rensa ifrån träd, grenar, palmlöv osv. Vi gjorde stora högar som vi sedan eldade upp. 6 brasor senare var klockan närmare tre och vi begav oss hem. Smutsiga, trötta och med rivsår över ungefär hela kroppen.
I mitten utav dagen fick vi en liten annorlunda ’kafferast’ då den lite halvmystiske mannen som alltid sitter under ett träd vid byns början ropade dit oss. Han ville bjuda oss på mat, alla vill bjuda på mat här hela tiden och det är en enorm utmaning att försöka förklara att man är mätt och inte vill ha mer mat då även det är något ofint. Men vi fixade det bra. Vi satte oss vid den tandlöse och tanige mannen som skrattade och pratade TWI med oss vilket vi ännu inte lärt oss att förstå. Han hämtade en mugg med palmvin till oss och fick förklarat att det är det han gör där om dagarna, palmvin. En söt, ljummen dryck som smakar lite jäst fick alltså bli dagens kafferast. Vi satt där under ett högt träd och hörde på mannen som berättade oförståeliga saker för oss och som sedan rökte lite jazztobak och blev ännu gladare och flummigare än innan. Rolig och spännande människa. Honom ska jag prata med mer. En annan dag.

Det var en tuff dag idag och för återigen kom man till insikt om hur tungt allt jobb är här. Inga maskiner, allting görs för hand. Detta under stekande hetta, vindstilla och fuktig luft.
Så fort man rörde sig idag började svetten droppa. ’Don’t be lazy, don’t be lazy’. Fokus.
Vi fick även idag veta att mama tycker vi sover lite länge om dagarna och imorgon vill hon att vi stiger upp klockan fem, som alla kvinnorna här tydligen gör. Klockan fem går man upp och borstar huset nämligen. Så imorgon är det slut på vår sovmorgon. Sju är sent. Fem, nu snackar vi.
Det var nästan så man ville fälla en tår när beskedet nådde oss. Mitt på dagen, hungriga och trötta. Då var man rätt klen vill jag lova.


En smutsig Linnea pa bygget.

Så. Dagarna som följer nu.
Uppstigning klockan 5 och städa. Vidare till arbetet som börjar mellan 7-9 beroende på om det är skolan eller bygget vi ska till. 8 timmars arbete. Hem, laga mat. Tvätta. Försöka hinna med någonting som hemma kallas fritid. Sova.

Vi ser just nu fram emot dagen då vi gjort vårt här och påbörjar vår andra del utav vårt projekt.

Just nu är man trött och vilsen.
Samtidigt som man älskar detta. På något konstigt sätt som för mig är omöjligt att förklara.
Ghana är underbart. Och olikt.
Kort och gott.