»» Linnéa Samia Khalil

På söndag sjunger jag eget material. Inhale. En låt som betyder väldigt mycket för mig och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. 
Att få chansen att göra någonting eget känns lite extra inombords.

Den 31 maj i år skrev jag låten. Då befann jag mig på en helt annan plats än nu. Ghana, närmare bestämt.
Mycket hade hänt runt mig och min fina Iz och tankar blev till toner. 
I samband med att låten skrev skrev jag följande rader på bloggen;

"Ibland måste man klippa banden, ta avstånd och lämna. Lämna platser, lämna människor och vissa måste lämna livet. Även om det är jobbigt och även om man ibland får försöka stänga av sina känslor vet man någonstans att det oftast är nånting man måste göra. Lika självklart som att andas. 

Jag har sjungit ut mina tankar. Här; Inhale."



Om en timme fyller jag år. Det har jag liksom glömt av eftersom mycket annat snurrar i huvudet just nu.
Ett år kvar. 
Sen börjar jag räkna ner igen.

Natt. Nu är det snart natt.
Måste sova.

Vissa stunder kommer den liksom över mig. Saknaden, den enorma.
Saknaden och längtan till en annan kontinent, ett annat land. Längtan efter mina barn. Min R.
Det gäller att lära sig berätta för sig själv att den dagen faktiskt inte är så långt bort.
När tid finns, då åker jag.

Annars?
Halsbakterien har disco i min strupe och det känns som att den föder ungar och bygger en hel stad i min lilla hals. Dumma. Även här gäller det att berätta för sig själv att den bara ska bort. Och att det är det enda alternativet. För på söndag, då ska jag sjunga. Så är det bara.

Hotellivet orsakat utav halsbakterien börjar få mig lite rastlös. 
Tid för textanalys.

Hörs.

Idag har jag kopplat bort och kopplat på. Kopplat bort hela tv-livet och kopplat på verkligheten en smula. En liten smula. Det är nämligen så att vi har ledig dag idag och att bara få vila och dricka kaffe på repeat gör gott för själen och psyket. Ska även passa på att umgås med min kära vän Mia i eftermiddag och bara vara.

Det är såklart svårt att koppla bort tillvaron helt och hållet, då det faktiskt är så att det är min tillvaro nu. Folk undrar och frågar. Jätte roligt att människor är så involverade och engagerade!
En sak som jag fått till mig de senaste dagarna är att jag måste ta för mig mer. Synas mer. Vara mer. Och det måste jag skriva ett par rader om, så ni vet hur tankarna går i mitt huvud.



(foto, tv3-play)

Vi är just nu 12 människor som gått från att inte känna varandra alls till att plötsligt dela dagar och känslor.
En ganska märklig situation, redan där.
Till råga på denna halvskeva situation ska det skapas underhållnings-TV utav hela karusellen. 
En ännu mer märklig situation.
Till råga på rågan handlar hela alltet i slutändan om en enda sak: musik. 
Anledningen till varför vi alla är här är just på grund utav att vi alla vill lyckas inom musiken och detta är en fruktansvärt bra kanal för oss alla att nå ut. Fokus tappas ibland på detta, just eftersom det ska finnas någonting underhållande i det vi gör. Människor ber mig ta mer plats, synas mer, höras mer osv osv.
För mig är hela den grejen, med att synas 'bara för att' helt skev. Jag tar lika mycket (lite, för er som ser det som ett mer passande ord) plats som jag faktiskt gör - på riktigt. Jag säger det jag hade sagt och agerar som jag gjort - på riktigt. Jag kan inte koppla på en pajas som ska bli TV-underhållning bara för att behaga nära och kära som sitter bänkade framför dumburken i hopp om att se mig där. Så mycket som möjligt. Hela tiden. Bara-för-att.
Jag förstår tanken. Jag hade också suttit som på nålar och bara hoppatshoppatshoppats att få se någon nära i rutan. Därför kände jag att jag behövde skriva detta nu. Så ni inte tror att jag inte får plats bland de andra och framför kamerorna. Hade ni varit här så hade ni förstått hur mycket kameratid varenda en utav oss får. Faktiskt. Vi vistas i huset från åtta på morgonen till runt tio på kvällen, vi är tolv personer. Gör en liten ihopräkning på vad det blir i timmar och skala sedan ner det till 25 minuter som allting ska komprimeras till och visas på TV.


(foto, tv3play)

Det jag lite ville komma till i detta är att det faktiskt finns en tid då vi alla kommer synas precis lika mycket och få lika mycket tid framför kameran.
På söndag. Den där minuten då jag faktiskt får göra det jag är här för. Det jag så länge drömt om.
Sjunga. Stå på scen. Bli ett med musiken.
Där mina kära vänner, där och då kommer jag ta plats och jag ska göra allt som står i min makt för att få chansen att göra det ett par söndagar framöver.

Att leva i drömmen, det är häftigt!
Fokus.

Och så sitter man här i sin ensamhet och gråter för att jag saknar dig så mycket. Fina, lilla, äkta, bästa du.


♥

Det har varit en tuff dag.
På många plan.
Verkligheten, som för oss alla deltagare är väldigt overklig och 'på-låtsas' just nu, har kommit lite ikapp. Vi vet vad vi har att göra, vad som väntar och vilka vi har omkring oss. Bubblan vi lever i är lika underbar som konstig.

Jag tror ingen utav oss känner sig särskilt stark nu. Psyket, som jag ändå haft en del utav innan, är precis som bortblåst. Man är som en liten bebis som ligger och skriker. Man förstår inte vad som sker runt en och inom en.
Man lever liksom i någonting som man ser på TV, med karaktärer som man ser på TV. Som man själv också är en del utav. Som i en film. Samtidigt som detta just nu är vår verklighet.

Jätte konstigt. Och mycket.
Idag är ögonen svullna. Kroppen sliten och trött. Hjärnan som en tjock gröt.
Fokus.
Det har aldrig tidigare varit viktigare än nu.
Fokus på varför man är här. Fokus på söndag. Fokus på målet. Fokus på drömmen. Fokus.
Kan även säga det att det är TUR att Pernilla är min coach. Världens bästa Pernilla. På riktigt. 

Några timmars sömn. 
Sen väntar en ny dag och nya utmaningar i True Talent campet.

Natty.

Klockan är, i skrivandets stund snart halv fem. Men, jag vet att detta inte kommer få lov att publiceras förrän klockan nio ikväll. Efter dagens program utav TT.


Från dagens roliga fotografering!

Jag sitter i det som nu blivit mitt nya hem i huvudstaden och är helt lyrisk och lycklig över tillvaron!
Det har jag varit ett tag nu men som ni förstår så har jag inte kunnat tala om det, förrän nu. Sekretesslivet.
NU. NU. NU när det ÄNTLIGEN blivit officiellt att jag faktiskt är en utav True Talent's 12 lyckliga finalister som nu lever drömmen. Drömmen som jag drömt om att få vara en del av, så länge.
I lobbyn spelas reklamen om programmet upp om och om igen och man ser sin nuna, ja, om och om igen.
Förstår ni hur surrealistiskt det känns?

Nu är det officiellt att jag är en utav Pernillas 4 adepter som kommer få chansen att fortsätta tävla här.
Är evigt tacksam över att jag hamnat i just mitt lag. Redan från dag ett. När vi var 11. 11 underbara människor - verkligen! Anna och Anders som lämnade oss sist har satt spår hos mig. Två väldigt fina människor som båda har stora hjärtan som jag hoppas kör sina race ändå, verkligen. Kenth, den coola norrlandssnubben som man inte kan göra annat än att tycka om, massor. Jag hoppas jag får höra honom i sitt esse någon dag på någon scen någonstans i vårt avlånga land. Och så Sabri, Sabri han den där som har allt och lite till, som åkt ut denna tävlingen för att han inte kan leva upp till titeln Sveriges Bästa Röst. Nej, Sabri är en utav världens bästa sångare, så att bara vara bäst i Sverige vore för honom lite fjuttigt. Hoppas även där på ett kärt återseende. 
Och så superduper-4. Finaste, sköna, skönsjungande Paulina, talangfulle och übermusikaliska Fred och världens bästa och mest roliga människa; Jake the snake. Jag tar en bit utav mitt hjärta och ger till er alla och hoppas att någon utav er står på prispallen den 15e november, för alla, alla är så fantastiska och fina och förtjänar detta så väl!

En dag fylld utav intervjuer, styling, fotogafering, middag och framförallt umgänge med alla sköna deltagare som man nu förhoppningsvis ska dela tillvaron nen lång tid framöver med.

Liten titt på dagen som varit.









Det är så mycket som hänt och som jag gjort denna sommaren som jag helst av allt hade velat skrika ut till alla nära och kära, just på grund utav att det varit så roligt. Men lika roligt som det varit, lika hemligt har det varit.
Därför känns det roligt nu, att äntligen få skriva om livet här och nu. Om vad dagarna fylls ut med och saker som inte syns i TV-rutan. 

När tid finns, så kommer det.
Men som sagt. JAG ÄR VÄRLDENS GLADASTE.


Idag, just nu.

Nu, väntan på det sista avsnittet tillsammans med de andra finalisterna i något fint rum här. 
Och sen, ett litet klick på publicering.
Nu kör vi. På riktigt!
YES!

En ny vecka var igång.
Trots att jag egentligen inte har några fasta rutiner i mitt liv just nu känner jag ändå alltid av att det är måndag. 

Veckan som jag har framför mig är ganska så lugn. Hemma hos syster i Kungälv.
Kommer klistra mig framför TV3 på onsdag och torsdag och se den spännande fortsättningen utav True Talent, där jag själv faktiskt är med och deltar. Fast det roliga och konstiga med detta är att det faktiskt inte alls känns så. Jag undrar, precis som alla runt mig, vad som kommer hända med vem och med vilka. Till och med mig själv.
Får ta och creda produktionsbolaget för detta tror jag. Att dom lyckas göra så spännande program, trots att man kanske besitter en och annan vetskap utav saker och ting.

Saker som rör sig i huvudet återkommer ofta i mina drömmar har jag märkt.
I nästan ett år har jag haft Jonny i mina drömmar. Han har hälsat på titt som tätt och gjort diverse saker tillsammans med mig. Vi har varit på diverse stormarknader och handlat. Tvålar och t-shirtar för väldigt billig penning. Vi har skrattat, gråtit, pratat, tjatat och till och med klätt av varandra kläderna.
Men drömmarna med påhälsningarna har tagit slut. Han har försvunnit, helt ifrån drömmarna och halvt ifrån min sida, kanske är han hos någon annan och hälsar på. Köper tvålar i en annan affär. Vad vet jag.
Men, inatt, så drömde jag om Pernilla. Min coach i programmet. Vi åkte minibuss i diverse städer och länder. Vi hälsade på mina fina barn i Ghana och sjöng sånger. En väldigt trevlig dröm som jag gärna förvandlat till verklighet, speciellt gällande barnen. Mina älskade barn som jag saknar enormt mycket just nu.



Jag har väldigt mycket mer att skriva.
Det blir en vecka fylld utav ord. Tror jag.

Nu; kaffe.

Istället för att texten rinner ur mig, som den brukar göra när jag har mycket inom mig, så hopar den sig. Helt och hållet. Orden mosas samman och fingertopparna ligger som förstelnade över tangenterna.
Jag vill skriva om allt.
Om allt jag tänker på. Om allt jag gjort. Om allt som hänt. Om dig. Om mig. Om henne och honom.
Men, det går inte. Inte alls.

Återkommer.