Hej då Blondie. Det var trevligt att umgås ett tag. Men nu har jag fått nog.

Hej Bruno. Ska bli skoj att umgås igen.

(Ännu skönare att påminna er ännu en gång om vem denna bloggen handlar om)

Snorpapper. Säng. Mobiltelefon. Shorts med siffran 75 på. Ösregn.

Detta blir dagens syssla.
Låsa in mig. Gömma mig. Lyssna och titta. Gråta och snora. Längta efter kärlek och julmust. Le åt mina egna skämt. Finnas och försöka. Läka mig. Glömma dig. Klappa katter. Skela. Vibrera. Analysera. Deformera mera.

Or don't give it to me at all.

Frida: När ska vi åka in?
Linnéa: Jag vet inte. Men, det börjar vid nio så det är bra att komma i tid.

Frida: Ja. Men vi satsar på att åka här ifrån vid sju då.

Linnéa: Ja.

Frida: Så blir det typ åtta.

Linnéa: Ja.

När åkte vi?
Nio.

Där har ni det vi kallar för AMT.

Lär er.

Det vore rätt coolt om jag vore en hund ändå. Kanske borde fundera på att sadla om? En hund i klänning som heter Peter.

Jag tycker verkligen det är jobbigt med folk som pratar i gåtor. Är det för att jag själv gör det hela tiden som jag hatar det så mycket? Förmodligen. För när jag suttit här och begrundat mina egenskrivna blogginlägg inser jag ganska så fort att hela min blogg egentligen är en stor gåta. Jätte stor. En tolkningsfråga.

Stackars er. Jag hade tyckt att det hade varit jobbigt.

Eller så kanske ni ska vara tacksamma istället. Tacksamma över att jag triggar igång era hjärnor och er fantasi. Hur det än är så är det fint av er att återkomma.

Har jag förresten sagt att jag älskar Lidhult?
Inte?
Ok.

Jag älskar Lidhult.

Tack IZ för bilderna.

Den kan vara nog så talande.

Den kan kväva och har kvävt mig.

Du har kvävt mig.

Tack.

Jag vill hellre ångra saker jag gjort. Saker jag tagit till mig och saker jag gett en chans än att ångra att jag inte ens gav det ett försök, ångra att jag aldrig fick veta.

Av nån anledning, som jag fortfarande försöker reda ut, gick klockan väldigt fort och vips så var klockan slagen tolv. Tolv betyder natt. Natt betyder min favorittid på dygnet.

Samma visa varje dag.

När klockan slår natt blir jag en ny människa. Är som att dagen äntligen startar på allvar. Jag vill prata med intressanta människor. Prata om allt. Jag vill lära mig saker som jag inte vet. Jag vill lyssna på tystnaden.

Och sen, när jag gjort allt det där, vilket iof kanske inte sker riktigt varje natt, händer det något mer traditionsenligt.

Linnéa goes superstar. Moviestar. Singstar. Dancestar. Jag vill dansa. Jag vill mima. Jag vill leka att jag är världens kändaste person som uppträder framför världens största publik.

Plugg in med mp3. HÖJ. Kör!

Inatt var jag en superkoreograf OCH superdansare som insåg, nu klockan ett, att det kanske är dags att lägga av (mest pga vetskapen att det bara är en av mina två undervarande grannar som har hörselproblem). Hänga kläderna på tork. Släcka scenljuset. Ta ut musiken ur öronen. Skölja av mig svetten. Och sova.

Sova, som jag borde gjort redan klockan tio när jag faktiskt var trött till skillnad från nu.

Nu, 3 timmar senare, ger jag det ett försök samtidigt som jag bjuder på en färskpressad bild som visar att jag faktiskt inte överdriver när jag säger att kläderna hänger på tork och att svett måste sköljas av min kropp.

Detta innan avsköljningen och upphängningen.

100% naturale.

Jag läser och hör ofta om folk som säger att dom vill förändra världen. Det har ni säkert också gjort ett antal gånger i livet, visst? Visst kan ni säkert hålla med mig om att det låter jätte bra? Bra att folk bryr sig. Frågan är vad man egentligen gör för att förändra världen?

Det har jag funderat på ett tag.

Några kanske skänker lite pengar. Några kanske tänker lite extra på miljön. Några kanske åker till någon fattig by i något fattigt land och hjälper till på nåt sätt. Finns många sätt. Bra att folk verkligen gör nåt och inte stannar vid tanken att; det hjälper inte om jag gör någonting ändå. För visst känns det så ibland. Man är ju så fruktansvärt liten.

Tänkte inte försöka förändra världen eller på nåt sätt tro att jag kommer lyckas med det genom ett ynka blogginlägg som når ut till mina ca 50 trogna läsare (mer och mindre) som varav 80% av dessa redan slutat läsa. Men har jag något i huvudet så tycker jag om att få ut det på nåt sätt. Denna gången blir det här. I min kära lilla blogg.

Hjärnaktivitet. Det är vad detta handlar om.

Efter samtal med nära och kära i helgen har jag blivit ännu mer rädd. Rädd över hur mycket (vill egentligen inte använda det kommande ordet eftersom jag hatar det så mycket men blir nu tvungen) fördomar folk har som dom inte är medvetna om. Ännu mer rädd blir jag av folk som hävdar att dom inte har några fördomar alls. För det har alla. Varesig man vill eller ej. Jag hade önskat att jag var fördomsfri, men jag undrar om man någonsin kommer att bli det? Även om man aldrig blir det fullt ut så vet jag att man kan jobba på det. Man kan bli bättre. Det har jag blivit. Jag sa tex för bara några månader sen att jag 'hatar raggare'. Starka ord. Jag vet. Och ja. Väldigt dumt att kategorisera en så stor grupp människor under en och samma mening. Jag vet allt det där. NU. Men det är, som ni alla vet, lätt att vara efterklok.

I början av sommaren hände något som fick mig att ändra den inställningen.

Det är ett axplock av vad jag och min kära syster fick höra en natt för ett tag sen. Dessutom hade jag en öm och svullen kropp dagen efter.

Det var den händelsen som fick mig att ändra min inställning om det jag tidigare vräkt ur mig om just 'raggare' eftersom det den natten var just 'raggare' som gjorde oss illa.

Hur?

Ganska enkelt. Jag har aldrig i hela mitt liv blivit så förvånad över hur inskränkta och trångsynta folk är. 2010. Det spelade liksom ingen roll vad vi sa eftersom dom bara såg. Såg vår, enligt dom, alldeles fel hudfärg. Jag har aldrig haft några som helst språksvårigheter när det gäller det svenska språket men enligt dom förstod dom inte vad jag sa eftersom jag 'inte ens kan snacka svenska'. 
Jag vill aldrig i hela livet bli lika låg och dum i huvudet som dessa personer, för dom kan jag av hela mitt hjärta säga är dumma i huvudet och faktiskt ha befogenhet till att göra det. Men då kan jag heller inte säga att jag hatar raggare eftersom, precis som jag, syster och alla andra bruna människor, är väldigt olika.

Vill få in i folks skallar att man faktiskt måste se till individerna, en och en, och inte döma grupper.
Raser.
Folk.

Efter den natten ser jag folk med andra ögon. Försöker. Slår bort mina fördomar som ibland uppstår i huvudet utan att jag vill det själv. Försöker se vad personen har att säga. Ge den en chans. 
Det tycker jag alla borde göra. 
För det funkar. Det kan jag garantera.

Så, även om jag inte förändrat världen på nåt sätt just nu eller fått alla människor i hela världen att älska varandra, vilket jag väldigt gärna hade velat, så kanske jag fått en människa att börja tänka annorlunda iaf. (På ett bättre sätt än att slå ner nån och sparka den i ansiktet) Se världen och människor med nya ögon. Denna människan kanske för det vidare och på så sätt kanske jag iallafall startat någon form av kedja. En bra kedja.

Och som vi alla vet så kan kedjor bli hur långa som helst. Så vem vet, om några hundra år kanske kedjan och budskapet nått hela världen. Alla älskar alla och ingen hatar någon.

Tänk va fint.

Sätt igång nu. Sluta döm. Sluta hata.

Tack.

15 kilo sen.

Jag saknar mina lökar.

Undra om dom kommer gå inåt efter mina resterande 10 kilo?

Tjej 2: Vem?

Tjej 1: Jamen han killen som stod under vårt paraply igår. Jockes polare. Han som tog studenten samtidigt som oss.

Linnéa: Hej. Ni har möjligtvis inte en toalett som jag kan få låna va?

Det betyder bara en sak.

Jag orkar inte.

Men när jag orkar igen, då blir det fart på skrivandet.

Den dagen kan komma imon. I övermon. Eller en annan dag.

Ni märker.

Tack för en bra helg iaf alla fina människor. Tack.