»» Linnéa Samia Khalil

Jag vill inte vara sämre själv. Verkligen inte. Jag måste bara tillåta mig att förstå att en paus inte är lika med någonting dåligt. En paus är välbehövlig, alltid, jämt och överallt.

Är det egentligen inte då det faktiskt sker någonting inom en? När utrymme för att tänka, fundera och reflektera ges. Jag har redan insett att - efter bara tre skrivna rader - så finns det ingenting som heter paus, egentligen. Det handlar bara om att man ägnar sig åt någonting annat. Hur enkelt som helst.

Bara för att mina fingrar inte knappar ihop ord om kvällarna betyder det väl ändå inte att huvudet är lika blankt som worddokumenten framför mig. Inte alls!
Jag har läst. Blivit inspirerad. Jag har tänkt. Blivit påverkad. Jag har funderat. Blivit galen. Jag har lagt mitt huvud att vila på en stulen kudde iklädd en gult skrikande t-shirt för att tänka färdigt. Resultat; det dubbla. Ännu en tanke slår mig – som om det inte vore nog – hur många tankar man en människa tänka?

Jag hör mina egna andetag. De grötas samman med smattrandet ifrån tangenterna och mina armband som skapar någon form utav klickljud då de möts. Peacemärke möter plektrum – klickklick - tänk vilken fin värld det vore om man fick liv i armbanden. Om man fick de att bli människors verklighet. Musik och kärlek. Don’t worry, be hippie? Kanske det kanske.
Jag vet att det aldrig kommer gå. Även om man faktiskt aldrig ska säga aldrig. Fuck junte, våga tänk större än världens vidd – visst. Jag tar tillbaka det. Jag rättar: Jag tror mig veta att det kanske inte kommer att bli verklighet så länge jag lever. Dock så vågar jag tro att man kan forma världen omkring sig till någonting man vill vara en del utav och faktiskt tycka om. För det är ju faktiskt så, jag väljer vad jag vill göra. När jag vill göra det. Och hur jag vill göra det. Jag väljer vem jag vill ha vid min sida. Vilka jag vill ha vid min sida. Jag väljer om jag vill ha sand under fötterna och skit under naglarna innan jag lägger mig eller om jag ska lukta vaniljljus ala IKEA och låta en mjuk säng och ett mjukt täcke bli min natts sällskap.

Ögonblick. Jag har konstaterat det så många gånger under min vistelse här att det är ögonblicken, de små och de stora, som bildar minnen och drömmar. Fina, bra, hemska och dåliga.
Ögonblick.
Som när vi hade ballongfest i djungelbyn bland skrattande barn och eldflugor.
Som när jag satt och lät tårar falla i mitt knä hållandes i den fina lilla pojke som sekunden innan somnat tungt och gråtandes i mitt knä.
Som när jag och kraken gömde leksaker i våra armhålor.
Som när jag satt på golvet och min röst bröts, hur tårar föll och hur det klumpade sig i halsen och stumhet infann sig i samband med att min nya sång blev till. Som när hjärtat kändes lite extra.
Som när den annars mycket arroganta flickan i affären tittade på mig och sa; tonight, you look so beautiful.
Som när Marys man, efter att ha fått en sockerkick utav colan vi köpte åt honom sista kvällen då Frida, Anton och Amanda var på barnhemmet sa; detta är som den sista måltiden. Hoppas vi ses igen.
Som när jag mötte min systers skräckslagna blick när havet ville svälja henne.
Eller som idag. På banken. En man kom in, rullandes på sin rullator. Mannen var stor. Ovanligt stor. Inte stor som i överviktig utan stor som i stor. Precis som Karl the giant i Big Fish. Bara stor.
Rullatorn knakade då han sakta tog sig fram över golvet inne på banken. Människor liksom tystnade och begrundade denne man. Jag ville inte titta så mycket, för för första gången i livet vet jag hur det känns att ständigt ha stora ögon tittandes på sig. Varje dag, varje sekund – överallt.
Och eftersom man vissa gånger låser in sig om kvällarna just för att slippa blickar, rop och frågor så kunde jag känna med mannen.
Han fick hjälp att sätta sig ner på en stol. Nästan alldeles för mycket hjälp, precis som att hans rullator talade om för människor runtomkring att mannen inte var kapabel till någonting alls. Förutom att vara stor.
När mannen hade satt sig ner och fällt ihop sitt hjälpmedel såg han sig omkring. Tittade på en yngre kille som satt bredvid honom och sa med mörk röst och amerikanskt uttal;
Youth, stay young. Never become old like me.
Ett skratt spred sig genom den ringlande kön som jag själv befann mig i. Folks allvarsamma ansikte ändrades och vi alla log. Tänk om man, tillsammans med mina armband, kunde göra hans ord sanna. Bara för honom, åtminstone. Han hade så mycket liv i sin blick och man såg att han ville leva livet mer än vad livet just nu tillät honom att leva.
Jag gillade den där mannen. Utan att veta någonting om honom.
Konstigt. Men fint.

Som jag skrev i ett mail igår; 'vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men det kändes bra iaf.'
Samma nu.
Ingen mening. Ingen anledning. Men ut skulle det. Ut och hit.

Och istället för punkt;
tack