»» Linnéa Samia Khalil

Inatt satte jag mig i en taxi och fick åka hem. För att jag inte kunde vara kvar. Knappen var tryckt på och någon avstängning fanns och finns inte ser det ut som.

Igår kramades vi hejdå med Douglas. Om och om igen.
Han kunde liksom inte riktigt släppa när han såg hur ledsen man var. Och jag såg att han var det också, fastän han var tillräckligt stark för att låta det stanna inne.
Han, han är länken hit, där jag är nu. Vore det inte för honom så hade mitt nu och min tillvaro sett helt annorlunda ut. Alla jag träffat, alla jag känt inom mig. Och det gjorde och gör det hela hjärtskärande.
Han höll om mitt huvud och berättade för mig hur mycket vi har kvar att göra och att saker och ting vi gjort tillsammans satt djupare spår än andra. Och jag vet allt det där, allt det där som människor gång på gång försöker intala mig. Även jag själv.
jag ska tillbaka - jag kommer tillbaka - jag får träffa alla igen - jag får känna, igen
Jag vet, jag vet, jag vet! Men, innan någonting faktiskt blivit verklighet så har jag svårt att riktigt tro på det. Saker och ting kan komma ivägen. Människor kan försvinna. Allting kan förändras.
Och det vet jag. Och det får mig att vilja slita ut mina inälvor och mitt hjärta och bara försvinna, för jag kan inte ta det.

Det har även slått mig, just precis nu, hur dumt det egentligen är att binda sig till människor. Binda sig i olika relationer och förhållanden som är tillräckligt starka för att själen ska bli trasig när de försvinner.
Därför ska jag nu försöka stänga av. Det mesta. För min egna skull. För att jag ändå aldrig tror på att någonting kommer bli riktigt som jag vill.

Söndag. Idag ska vi kanske flytta.