»» Linnéa Khalil

En klocka tickar i mitt kök. Jag är ovan vid klockor som tickar men tror att jag ska kunna lära mig att stå ut med ljudet. 
Kaffet är varmt. Utanför fönstret blåser det. Utanför, där lite av en ny värld uppenbarar sig. Eller ja, en ny stad, i alla fall.
Jag har flyttat.







Tänkte skriva ett par ord men blev just precis nu extremt sugen på att spela gitarr.
När jag vill det, då är jag inspirerad och sugen på att skapa eftersom nya miljöer och känslor i kroppen är det bästa för att få kreativiteten att växa inom mig.

Kaffe och gitarr i mitt nya kök och i min nya stad kanske vore något?
Ja, så får det bli.

Vi hörs.

Igår kväll, när jag fastnade bland videoklipp av olika slag fick jag höra en röst. Den lät precis som hans.
Jag slöt ögonen ett tag och jag befann mig där. Igen. Långt bort.
Inte för att jag känner någon som helst saknad utan mer för att det var fina dagar som ibland smörjer själen när dom passerar tankarna. Ingenting var som det är nu och där existerade ingenting annat förutom oss.
Undrar hur han mår. Och vad han gör.
Undrar om min röst gör sig påmind hos honom ibland.
Rösten, gitarren och den påfallande tystnaden som omgivningen bjöd på den natten.

Vi närmar oss mitten utav december.
Utanför fönstret pågår någon form av höststorm och igår kunde jag, vid sidan av ljudet som fick mig att känna igen hans röst, även höra åskan. Jag tycker om åska. Och höstrusk. I ett par dagar. Om jag får vara inomhus. Sen, de dagar då man måste bege sig ut, då önskade jag mig en väderpaus för ett slag.
Nästan så att jag skulle uppskatta gnistrande snö. 
Men bara nästan.

Kaffedags.
Godmorgon.

Tolv dagar kvar. T-o-l-v. Det är mindre än två veckor. Och vetskapen utav detta gör mig glad.
Väldigt glad.

Får inte du separationsångest? Frågade hon mig idag med tårar i ögonen.
Som om jag vore totalt oberörd svarade jag nej på frågan. Nästan så att jag hade velat känna. Framkalla känslor och tankar som det just nu inte finns någon som helst tillstymmelse till.
Men vad är det egentligen att sakna?
Förutom guldkornen, som man ändå alltid måste lämna vart man än beger sig.
Förutom dessa, som är få i skalan, så finns det ingenting kvar att hämta här.

Trasiga relationer.
Ångestfyllda personer.
Tankar och funderingar som slutar med blockeringar.
Hamsterhjulsfasoner.
Låtsasreligioner.
Alkoholdeprissioner.
Ofungerande interreaktioner.

Jag är hemskt ledsen att behöva säga att jag inte kommer sakna dig. Inte ens lite.
Ibland gör sanningen ont.
Lev med det.
Hejdå stad. Hejdå.

Jag.
ljudet utav syrsor hörs. en surrande fläkt.

ett par hundar skäller på avstånd.

nån tupp skriker till med jämna mellanrum.

ja, jag skulle nog kanske inte vilja byta faktiskt.

det är så levande här. allting.

Du.
ja visst är det.. bra ord.. levande
här bryts natt tystnaden av motorcyklar.. skrikande fulla människor..
polisbilar och mygg som vill landa i örat
..levande på ett annat sätt

Jag.
på ett annat sätt, just precis.
det gäller bara att inse det. och uppskatta det. vart man än är.
det är väl kanske det som är så svårt ibland. att man alltid tror att det lever mer
någon annanstans.
som precis, när jag önskade mig en grill och en holme.
hah!

Du.
ha ha.. jag väntar med grillen tlls du kommer hem..
då grillar vi på holmen
.. bara du lovar ta med gitarren

Det blev aldrig någon holme, med grill och gitarr.
Sommaren bjöd på annat.
Men jag vet att det kommer. För det har vi sagt.
Kanske inte än på ett tag bara. Nu måste vi vänta in sommaren först.

"jag vill vara dum i huvudet gilla fotboll, fläskfilé och pommes på fredagar, jobba 7-16."

Finns den tanken i huvudet är man tillräckligt smart att leva ett liv fullt ut. På riktigt.
Dom som är dumma i huvudet har glömt av att leva och tror dessutom att det är så det ska vara. För att det alltid varit så.

Lev. Och gör det nu.
Imorgon kanske det är försent.

Godnatt.

En liten videoupptagning ifrån förra veckan och min visit i Karlstad i samband med Pernillas turné 'Tre och en flygel.
Helt fantasktisk uppsättning för övrigt och väldigt roligt att jag fick möjlighet att se den.
Inspirerande.
Mycket inspirerande.

Allt för nu.

I veckan gjorde TV4 ett fint inslag om vår Ghanaresa och lite som rör den.
Tittas görs här.



infinity.

Du blev lämnad, som du lämnade.
Hon försvann, precis som du.
Vi blev ensamma samma natt och
nu står vi här i ett ovisst nu.

Nyskriven låt.

Den 19e november tycker jag alla människor som har tid och möjlighet bör ta sig till Lidhult där en dag för världens bästa barn kommer äga rum.

Komsikom!




Tiden och livet i Ghana och om alla fina barn kan ni läsa lite mer om under kategorin Ghana'11 ovan.
Do it.

Godnatt.

4 nya låtar har påbörjats. 
Den svåra biten kvarstår; att göra färdigt och sätta punkt.
Alltid lika svårt att släppa låtar man jobbar med och verkligen tycka att dom är klara. 

Dagarna ägnas åt det nu, att skriva. Och att planera hur kommande månader ska förvaltas.
Och att sjunga. Såklart.
Det är alltid en härlig känsla, efter att man gjort något som jag gjort nu under en tid, att bara få stå i ett stökigt vardagsrum och sjunga sig glad. Utan press, utan att allting ska vara perfekt. Utan svarta skynken med döva, NEJ jag menar blinda jurymedlemmar bakom. Inga mentometerknappar. Inga röstningsmoment.
Bara sjunga för att det är det bästa som finns och för att det är skönt.

Mums.




Back to låtskrivarmood.
Vi hörs.

Jag vill skriva. Göra låtar. Spela in. Måla tavlor. Forma. Skriva dikter. Skriva bok.
Vart börjar jag?

Snipp, snapp, snut - så var sagan igång.
Lite så känns det just nu. En tomhet infinner sig i kroppen efter att under åtta veckor ha levt tillsammans med färgstarka och helsköna människor till att sitta här, i systers kyliga lilla kök och höra hur äggen hoppar runt i det kokande vattnet på plattan.

Nu kan jag nog för första gången i mitt liv verkligen förstå orden om att tiden rusat förbi -  på riktigt.
Hela denna cirkus har bara susat förbi som någon snabbspolad dröm. Jätte märkligt. Och det blir ju vemodigt så fort man sitter och börjar tänka tillbaka på någonting som faktiskt aldrig mer kommer inträffa i livet.
Men. Vilken tur att jag lärt mig tänka annorlunda och faktiskt istället kan blicka framåt och helt enkelt enbart bara vara tacksam och grymt glad över vad jag lärt mig och fått göra. 

Alla tankar, alla ord, alla människor, alla stunder, alla ögonblick.
Tänk va fina minnen jag har fått. Och erfarenheter, framförallt.

Äggen hoppar snart ut ur kastrullen. Dags att ta tag i dom och dagen.
Jag kommer skriva mer sen, eller imon. Snart iaf.

Hörs.

Om jag fryser ihjäl nu, i oktober, hur överlver jag då vintern? Den riktiga.

När filmen satte igång och bilderna utav Paris rullade tillsammans med fransk musik blev jag som förtrollad. Jag sögs in i filmens vackra vyer och njöt till fullo. Jag kunde även se dig där. Med din motorcykel, åkandes längs kullerstensgatorna mellan alla detaljrika små hus. Se dig fastna i timtal bland böcker i små trånga antikvariat och bland prylarna i små andrahandsbutiker. Och, såklart, en kaffe i handen på en uteservering placerad på gatan bland husen. Men utan cigarett. För, du har ju slutat.
Just ja; En fin kväll ikväll.
Det var dit jag skulle komma.



Imorgon ska jag ta mig till Skåningen och titta på bästa J's lilla utsällning som just nu pågår där.
Eller. Jag hoppas att den pågår än.
Jag måste skriva. Och fråga.
I vilket fall ska det bli fint att se. Och ses.

Nu är det natt.
När det är natt sover man.
Tack Paulina för kvällen.
Natt.

Undrar vad vi hade hittat på för galenskaper om vi verkligen slog slag i saken som vi, på grund utav ett par hundralappar för lite, kom så nära men aldrig gjorde.

Jag funderar ofta på det. Om det varit världens största 1a januari-ångest eller precis tvärtom.

Att vakna i ett annat land, långt bort, med en galen främling.
Tänk.

På söndag sjunger jag eget material. Inhale. En låt som betyder väldigt mycket för mig och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. 
Att få chansen att göra någonting eget känns lite extra inombords.

Den 31 maj i år skrev jag låten. Då befann jag mig på en helt annan plats än nu. Ghana, närmare bestämt.
Mycket hade hänt runt mig och min fina Iz och tankar blev till toner. 
I samband med att låten skrev skrev jag följande rader på bloggen;

"Ibland måste man klippa banden, ta avstånd och lämna. Lämna platser, lämna människor och vissa måste lämna livet. Även om det är jobbigt och även om man ibland får försöka stänga av sina känslor vet man någonstans att det oftast är nånting man måste göra. Lika självklart som att andas. 

Jag har sjungit ut mina tankar. Här; Inhale."



Om en timme fyller jag år. Det har jag liksom glömt av eftersom mycket annat snurrar i huvudet just nu.
Ett år kvar. 
Sen börjar jag räkna ner igen.

Natt. Nu är det snart natt.
Måste sova.

Vissa stunder kommer den liksom över mig. Saknaden, den enorma.
Saknaden och längtan till en annan kontinent, ett annat land. Längtan efter mina barn. Min R.
Det gäller att lära sig berätta för sig själv att den dagen faktiskt inte är så långt bort.
När tid finns, då åker jag.

Annars?
Halsbakterien har disco i min strupe och det känns som att den föder ungar och bygger en hel stad i min lilla hals. Dumma. Även här gäller det att berätta för sig själv att den bara ska bort. Och att det är det enda alternativet. För på söndag, då ska jag sjunga. Så är det bara.

Hotellivet orsakat utav halsbakterien börjar få mig lite rastlös. 
Tid för textanalys.

Hörs.