»» Linnéa Khalil

Detta inlägget skriver jag för att jag vill varna människor. Varna människor för att det ibland kan vara vädigt dumt att låta hjärtat vara med och avgöra i vissa frågor. Fram med robot-skölden. 

Detta inlägget tillägnar jag även en speciell person. Inte för att det är någon som jag på något sätt tycker om eller skulle hälsa på om jag gick förbi på stan, snarare tvärt om. En person som förstört min framtid för ett tag; Eva Birgitta Lindmark.

Vi tar det från början.
I november 2011 bestämde jag mig för att ändra min livssituation som jag då inte var helt nöjd med.
Jag kom till insikt om att livet är för kort för att ägnas åt saker som inte betyder någonting för en och jag lovade mig själv att börja leva - på riktigt.
Drygt en månad senare hade det hänt grejer. Jag hade sagt upp mig ifrån mitt jobb imon kommunen, jag hade packat ihop mitt hem, satte ut min lägenhet för försäljning samt bokat en biljett till Ghana.
Aldrig tidigare hade en så bra känsla infunnit sig i kroppen. Aldrig!
Dagarna gick och eftersom det ekonomiska läget inte var på topp gällande försäljning av bostäder så bestämde jag mig istället för att hyra ut min lägenhet. Efter en annons på blocket hade näramre 50 mail ramlat in på bara en timme. Ett av mailen mottog jag ifrån Eva där det bl.a stod följande; 
"hej igen, ser jätte bra ut. jag skulle kunna hyra så länge det går. men fram till sommaren så jag hinner skaffa ngt. (...) och jag flyttar gärna in i den så fort som möjligt, ska gå isär i mitt förhållande. mvh Eva"
Det tog två veckor, sen fick Eva tillgång till lägenheten, något fortare än tänkt, just pga hennes dåvarande situation vilket gjorde att min sista tid i Sverige spenderades hemma hos mamma och pappa.

I Ghana var jag fyra månder och det var en resa som verkligen förändrade mitt liv. Jag fick perspektiv på saker och ting och jag lärde mig verkligen att uppskatta det lilla. Det som för så många människor nästan känns som noll och ingenting.
Jag träffade välrdens bästa barn för första gången och vetskapen av att dom springer runt där, i sanden, bland skroten, får mig att vilja vara där nu. Nu. Nu.

Jag hade, när jag kom tillbaka till Sverige, haft kontakt med Eva som fortfarande trivdes otroligt bra i lägenheten då hon mailade mig följande; "hej trivs jätte bra, skulle vilja äga den,helt underbart hur det kan bli."
Efter hemkomsten, med en stor ryggsäck utav känslor och intryck - både på gott och ont, tog det bara ett par veckor innan jag hamnade i en helt annan och för mig ny värld vilken också var raka motsatsen till det primitiva liv jag levt under min tid i Ghana.
TV-livet.
Jag fick äntligen leva ut en del av mina drömmar och under 8 veckors tid las hela själen, alla tankar, all tid ner på att prestera. Fokusera. Leverera.
Det var en väldigt intensiv tid då känslorna vissa dagar åkte berg-och-dalbana. 
Dagarna var långa och tid fanns inte över till någonting annat. Ett samtal hem krävde viss planering och ork.

Det som för mig började märkas efter ett tag, efter Ghana och under min tid i TV, var en sak som verkligen handlar om perspektiv för mig. Ekonomi. Ett väldigt tråkigt ord med alldeles för stor betydelse.
Eftersom jag inte längre hade någon riktig inkomst började det såklart märkas. Eftersom lägenheten bara hyrdes ut fick jag betala av lån och ränta varje månad och med tanke på den rejäla räntehöjningen som skedde förra året sved det till och jag fick i augusti månad ta ett beslut om att sälja lägenheten.
Eva blev underrättad om läget och jag var noga med att tala om för henne att hon absolut inte på något sätt skulle känna sig stressad utan att köparna får flytta in den dagen hon hittat någonting nytt.
Lägenheten såldes i oktober, samtidigt som min medverkan i programmet. Fanns inget annat val för mig i det läget då lägenheten kostade mig mer än jag hade råd med.
Mäklaren (Axelssons fast.) började ha visningar och hade fler inbokade när jag mottog följande mail om att Eva vägrar släppa in dom fler gånger. Eftersom jag befann mig i Stockholm och med fokus på annat kunde jag inte riktigt komma ifrån för att lösa detta. Mäklaren fick ett napp på första visningen men eftersom det inte blev fler visningar resulterade detta i att det aldrig blev någon budgivning. Mäklaren tyckte budet var bra, vilket jag nu så här i efterhand förstår var helt fel. Mäklarens fokus på enbart sin egen vinning fick mig att sälja lägenheten för mindre pengar än vad jag för fyra år sen köpte den för. Trots att priserna i vårt område gått upp markant. 
Men, en stor sten lättade ifrån mina axlar den dagen lägenheten såldes och det kändes då viktigare för mig, än någonting annat!

I november var tv-sagan slut för min del. Jag packade ihop mig och mina tillhörigheter och åkte hem till lilla Kungälv igen där jag flyttade in i min systers lilla etta. Jag och hennes tomelillasoffa umgicks ett tag.
Bara en månad efter att jag lämnade Stockholm hade jag fått tag i en lägenhet och den 12e december flyttade jag och min syster upp och bor i en liten etta här istället. 

Ett tag efter det att Eva flyttat ut ur min lägenhet fick jag ett mail ifrån Göteborgs hyresnämnd. 
Eva hade anmält mig för att ha tagit för hög hyra under hennes tid i min lägenhet. En hyra som vi tillsammans kommit överens om och en hyra som Eva skulle kunna tänka sig att betala ett tag till med tanke på hennes mail som jag citerade tidigare. Eftersom Eva fick flytta blev hon besviken, vilket jag kan förstå, eftersom jag personligen inte hade viljat flytta hem till min dotter när jag själv passerat en ålder på 50...
Jag skrev ett svar på anmälan och en tid efter fick jag mail om att jag skulle infinna mig i Göteborgs domstol, 4e februari i år.
Ett möte som tog 2.5 timmar.

Eva ville ha mig att betala ett par tusen i månaden men eftersom mitt studiebidrag är på 3200kr och min hyra på 3, sa jag att detta inte skulle kunna vara möjligt för mig.

Talesmannen pratar med Eva en stund och återkommer till mig med följande svar;
"Eva säger att du är en känd artist ifrån TV och inte tror på att du inte har råd att betala det hon vill att du ska betala"
Då trodde jag på allvar inte mina öron. Är folk så korkade att de tror att kontot blir tjockt bara för att man en gång synts på TV? 

Idag fick jag utlåtandet ifrån nämnden där det står att jag ska betala 1500kr/månad i 8 månader till Eva vilket säkert låter som en piss i havet för många. Ett halvt studiebidrag för min del.

Jag kommer inte kunna förvandla mina 300 kr som jag har över varje månad till det femdubbla. Det är omöjligt.
Jag kommer heller inte längre kunna lägga undan den lilla summan sparpengar varje månad som jag på sikt hade hoppats kunna ta mig tillbaka till barnen och Ghana för att fortsätta arbetet där.

Men ni, alla. Gör inte saker med hjärtat när det kommer till människor ni verkligen inte känner eller litar på. Inte när det är pengar inblandat. Då vet man faktiskt aldrig vart man har dom, och det kan komma att kosta er dyrt, precis som det just gjort för mig.

Framtidsplaner, släng er i väggen för ett tag. 
Tack Eva.

Så nära hjärtat det går, på utsidan.
Så nära hjärtat det går, på insidan.
Vart du än är.

Vi ses igen. När tiden vill.
Det vet jag.
Plutt.
♥

Ja, jag vet. Det händer absolut ingenting här.
Kärlek. Det tar väldigt mycket tid, med kärlek.
Helt underbart.

Återkommer.

Ungefär som månaden januari är en kall transportsträcka kommer detta inlägget vara ungefär detsamma.
En transportsträcka i väntan på att jag ska ta mig i kragen och göra det som jag annars brukar vara betydligt mer punktlig med att göra än vad jag vart denna gång. Vid årsskiftet brukar jag nämligen skriva ett par rader om allt som varit, en liten årsredovisning för att sätta ord på det.
Den är på väg, årsredovisningen. Något senare än vanligt. Kanske för att mina dagar upptagits av helt andra saker än att skriva. Att ens använda datorn. Ungefär.

min fina och bittra vän:
hur mår du?
jag:
oförskämt bra.
min fina och bittra vän:
usch va provocerande

Sammanfattar i alla fall hur jag mår för tillfället. Ifall någon skulle undra.

Vi hörs mer.
En annan dag.
God natt. God morgon. Välj själva.

Love life.

Det är allt jag har att säga just nu.
Fantastiskt.

Nytt och fint. Klick och check.



Tack G&L Media.

Det är natt. Tystnaden ekar i köket, i takt med mina andetag och klockan som tickar.
Skriver. Funderar. Ritar. Suddar. Målar. Sjunger. Pratar. Spelar. Och lever.

Jag önskar jag kunde röra om i min hjärna. Ändra hjärtats slag en smula.
Synka, liksom. Det vore så enkelt. Och bra.
Men ibland, kanske oftast, går svårheten hand i hand med verkligheten. Enkelheten är mer svårfångad, svår att nå. 
Jag vill i vilket fall som helst aldrig på något sätt få dig att fara illa.
Jag jobbar på det. 
På allt.
På riktigt.

Godnatt.

Minnen av värme.

Gitarren har vilat mot mitt knä idag. Pennan har gjort avtryck i min bok.
Snart är en ny låt klar och det gör mig glad.

Kaffepaus.

Det var redan nästa dag.
Det hade gått fort sen igår, allting. Samtidigt som timmarna som passerat hunnit med att skapa en ny och självklar vänskap.
Som kändes längre än tiden som gått. Sen igår.
Det var redan nästa dag och där satt du, framför mig. Efter att gitarren lagts ifrån oss och du gett mig nya ord till min text. Efter det att vi lämnat balkongen och hamnat på en utav stadens alla kvarterskrogar. Innan vi dansade tango på kullerstensgatorna under sommarnattens sena timmar. Så satt vi där. Tills stället stängde. Vi pratade om saker jag annars inte pratar om, eller pratat om. Men det kändes så enkelt. Du kändes enkel. Där och då kändes det enkelt.
Jag minns så väl hur mina ord så gott som tvingade sig ut ur mig. Som ett sorts behov.
Jag kommer ihåg hur jag lät känslorna släppa taget. Kommer ihåg hur mina ögon tårades. Jag kommer ihåg dig. Hur du bara satt där och fanns.
Ett finger under ögat.
En torkad tår.
En välbehövlig tystnad.
En närvaro.

Tack. Ett halvår senare.

go home
go on
go through