»» Linnéa Samia Khalil

Från den stund då jag landade här och blev insatt i skolverksamhet och annat förstod jag ganska tidigt att obrounis - vitingar - förknippas med någonting bra. Vi ses som smarta. Ja, jag kallas förresten viting här vilket många säkert tycker är konstigt. Det finns faktiskt en ganska komisk sak jag funderat på ibland då jag gåendes längs vägarna hör ’obrouni’ ropas efter mig. Jag tänker mig ett gäng Ghananer sittandes i ett rum tillsammans med några vitingar, exempelvis de jag och min syster stötte på förra året i April i staden där jag bor. Vitingar som för allt i världen inte kan förstå sig på människor som ser annorlunda ut i jämförelse med dom själva. Vitingar som tar sig befogenhet att slåss och ge order om att vi omgående bör ta första bästa flyg till ’vårt hemland’ (inrikesresor.se) och även titulera oss som ’negerfittor’. Dom, dom vill jag ha. Tillsammans med de där obrouni-ropande Ghananerna. Sätta de i ett rum och låta dom diskutera huruvida jag är vit eller ej vilket garanterat kommer få SVT’s Debatt att blekna. Obrouni – negerfitta, obrouni – negerfitta, svart – vit, svart – vit. Det är frågan.

Nåja, tillbaka till ämnet.

Hoppas fler vita människor kommer hit och lär. Det är en önskan som finns. Och jag tänkte på det senaste idag när vi satt i taxin på väg hem. Hur långt utvecklingen ändå kommit här när det kommer till vissa saker.  Insikten om det gjorde mig till en början glad. För snart har dom det som oss. Som hemma, tänkte jag när jag såg mig omkring.
Sen slog det mig, ganska så hårt. Vad är det egentligen vi strävar efter?
Att bli bättre och bättre och bättre och bättre? På vad?
Vad är det vi ska lära dom egentligen? Att sluta leva? Sluta ägna tid och tankar åt det man behöver och gör för att leva och istället mata huvudena fulla utav i-landsproblem.
Ska vi lära dom att göra som vi, rationalisera bort oss själva och låta maskinerna bli smartare än oss? Lära dom hur maten blir varm av en fingertouch, hur kläderna tvättar sig själva och hur vattnet inte behövs bäras.
Är det det som kallas smarthet? Och i så fall, när övergår smartheten till dumhet och olycka. I vilket skede börjar lyckopillren säljas på löpande band, självmorden öka och depressionerna bli lika vanliga som förkylningar.
Det kanske i själva verket vore bättre att göra tvärtom. Låta människorna här komma till oss och lära oss saker om hur man lever - på riktigt.

Det ultimata, tror jag, vore om man blandade. Lite av varje.
Lite som här. Lite som där. Och lite som hemma.
Ungefär som mig. Lite svart, lite vit.

Trångsynthet, jag önskar så att jag kunde utrota det på nåtot vis. Tillsammans med rasisttankar och annat äckligt som förkommer i alldeles för många människors huvuden nu för tiden.
När jag kommer på hur jag ska gå till väga - då säger jag till.
Tills dess; sömn.

kweli