»» Linnéa Samia Khalil

Det spelar ingen roll vad som har hänt. Därför spelar det heller ingen roll vad man säger. Tydligen.

 

032013

 

Precis efter att han vridit av  henne hennes tumme sa han att han skulle vrida av hela armen också.

Han gjorde inte det. Istället åkte han hem till henne och la sig i hennes säng.

 

Några timmar senare kom hon också dit. 

 

Morgonen därpå, innan hon ensam satte sig på bussen till Sankt Görans sjukhus där hon efter tio timmars väntan fick sin hand gipsad, tittade han på henne med ögonen som skiftat från svart och sa; vad knäpp du är älskling. Så här kan du ju inte hålla på förstår du väl?

 

Hon sa förlåt. 

Man har alltid ett val. Väldigt ofta flera. 

Varför glömde han bort det i höstas när han sa ja?

Varför glömmer hon bort det när hon ser livet som ett mörker?
Varför glömde han bort det när han insåg att han var rädd för sig själv och sitt inre?
Varför glömmer han? Om och om och om igen.

Varför glömde jag att jag kunde gå?

Jag hade ett val.
Jag har ett val.
Du också.

Alltid.

Hon förstod äntligen att hon inte alls förstod. Ibland gör man inte det.

I drömmen känns allting så verkligt, detaljerat och fint.
Vi är så verkliga.
Verkligheten är mer diffus än verklig. Det verkliga som inte längre finns. Förutom i drömmarna. Och drömmar är aldrig på riktigt.
Alltså. Vi finns inte mer.

Sömnlös. Återigen.
Vart gör man av tankar som aldrig tycks ta slut?

Ett får.
Två får.
Tre får.
Fyra får.
Fem.
Sex.
Sju.

 

Nä, funkar inte idag heller.

Now, fill me with something new good. Please.

.. (ett) Bli bättre på att prata

 

(två) Aldrig mer leva i ett destruktivt förhållande med en destruktiv människa. Och om det ändå skulle ske, vilket tyvärr är lättare än man kan tro, bryta mig loss innan jag själv får psyke och kroppsdelar brutna

 

alltså (tre) lära mer av mina misstag

(fyra) sluta klandra mig själv. Alltså, lära av andras misstag också.

(fem) Leva livet jag älskar att leva.

Nåt sånt.

Jag brukar bli extremt sentimental klockan tolv den sista december varje år. Brukar gråta en skvätt och sedan återgå till någon form av nyårsgalej.

Igår grät jag inte.
Såg det som ett framsteg. Såg det som att jag mår bättre nu än jag nånsin tidigare gjort.
Och det gör jag. I de flesta fall.

Tårarna kom idag istället.
Många bidragande faktorer, tankar och känslor som svepte in likt en tornado i kroppen under dagen.

Hej 2014.