»» Linnéa Samia Khalil

Det svåra ibland är att inse att det är meningen att det inte är meningen.

När jag ibland ser bilder på människor som förr fanns i min krets, hur dom gifter sig och skaffar barn. Köper hus och möbler. Jobbar måndag till fredag. Tar harmoniska foton på detaljer i deras hem.
När jag ser det så blir jag livrädd.
Samtidigt som tanken slår mig att det vore skönt att nöja sig med det där. Vilket jag nu inser aldrig kommer hända. Tack och lov. Ändå.

I detta fall längtar jag efter

mer än i samband med någon annan tidigare händelse, någonsin.

De smattrande regndropparna mot rutan får längtan efter den där varma famnen att gro. En droppe, en längtan. 
Det öser ner. Öslängtan.

Då när taxin stannar utanför och jag springer omkring som en förvirrad hundvalp utan mål.

Att snitta tre timmars sömn under drygt två veckors tid känns av idag. Och syns. 
Har inte tid för det just nu.

Låt oss förföra varandra i en sista akt.

När man vet vad som kommer hända innan det hänt. Utan att man kan förklara hur. Eller varför.

Jag börjar verkligen förstå orden jag läste för ett tag sen om att man aldrig någonsin riktigt kan förstå saker och ting om man aldrig varit i situationen själv.

Jag förstår saker jag inte alls förstod förr. 
Jag önskar så att vissa förstod det också. Men jag vet att det aldrig kommer att bli så.

Det är alltid honom jag vill ringa dom där jobbiga kvällarna. Som idag. Fastän vi sällan hörs och ses. 
Så har det varit i fler år. 

Genom din bringa kan jag skåda ett hjärta som slår.

Det pumpar lika hårt som våra kroppar igår.
Med droppar av svett på två människor helt utan vett.
Med två liv i ett nu i en stund med bara jag och du.

Det var så otroligt vackert att mitt hjärta började slå extra hårt.