»» Linnéa Samia Khalil

Det är någon sorts hatkärlek jag känner inombords när jag vistas här. Hemma.
Det är väl lite utav ett småstadssyndrom i sig. Att hata, samtidigt som man ändå alltid vill komma tillbaka.
Det jag tycker bäst om just nu är att åka förbi lyktstolpen längs vägen, och se de vita tygskorskorna som hänger där runt stolpen, högt uppe i luften.
Småstad. Som sagt. Där händer inte mycket mer än så. Men det är väl kanske då man verkligen lär sig använda förmågan av att uppskatta det lilla. Som jag faktiskt gör, varje gång jag ser skorna dingla högt upp i det blå.

Idag när jag cyklade genom stan stannade jag upp. Tog tag i en stolpe som stod bredvid ett högt rutnätstaketet och lät mig balanseras på cykelsadeln. Lät blicken vila på skaterampen och åkarna. Det var precis som att jag var femton igen. Verkligen. Jag kunde känna samma känslor och tänka samma saker. För en kort stund.  Jag minns när jag själv stod på toppen utav rampen, jag och min kära vän Alexandra. Den mörka skolgården där rampen fanns var prydd utav massa små elektriska ljus som vi placerat ut över gården och på så vis skapat en stjärnhimmel, fast på marken. Det låg ljus i vattenpölarna. Överallt. Och mellan de röda skolbyggnaderna ekade skränig punk ala Charta 77.
Vi stod på toppen och såg ner. Det var inte högt, men det kändes så. Vi visste inte riktigt hur vi skulle bära oss åt och efter en stunds överläggning kom vi fram till att fortsätta vår skateboardövning på marken istället - bland alla ljus - och någon rampåkning fick vi aldrig genomfört. Jag ångrar det än. Jag ångrade det när jag stod och beundrade åkarna idag. Jag bestämde även att någon gång, inom en snar framtid, när jag inte har någonting inplanerat på ett par månader där ansikte, armar och ben behöver vara i fas, då ska jag prova. Bara för att prova. Går det så går det, går det inte så märker vi det. Men, då har jag iallafall provat och genomfört någonting jag alltid velat kunna och slipper ångra att jag aldrig ens gav det ett försök, den dagen jag andas för sista gången.

Imorgon är det fredag. Sen är det lördag. Sen är det söndag. Och sen... ja, då är det måndag.

En väldigt liten del utav de ord som dagligen matas ut på alla miljontals bloggar runt om i vårt avlånga land undrar jag egentlgen hur många av dom som verkligen blir lästa.
Därför tänker jag skriva till mig själv. För att jag vill och behöver.
Tack för titten.

Till Linnéa. Till dig. Till mig.

Jag tycker inte om att se dig såhär. Det känns som att den sidan utav dig redan spelat ut sin roll och andra sidor behöver ta plats. Visst, andra sidor har tagit plats. Långt och länge och, om jag nu ska trotsa alla jantelagar som trots hat ligger som en liten irriterande bakterie i skallen, så är jag ändå stolt. Över dig.
När du kör, så kör du. Men det är nu, när andra saker som har andra namn än Jantelagen, tar onödigt stor tankekraft som du behöver dig en smäll. Och den enda människan som nog fixar att ge dig den där ordentliga smällen och samtidigt får dig att ta det rätt, det är jag.
Har du aldrig förr haft ordet fokus i huvudet så är det nu det ska in.
Det är liksom nu du är här. Där. Där du så länge du levt och kunnat tänka velat vara. Det är väl det som uppenbarar sig när du ibland sätter gråten och skrattet i halsen och inte kan behärska din lycka.
Och vet du vad jag tycker?
TA VARA PÅ DET.
Även där vet jag att du oftast gör det. Men. Ibland banar du ur och låter andra saker ta över. Alldeles för mycket. Saker som faktiskt inte är värt att lägga energi på. Hur mycket du än tycker tvärtemot vad jag skriver nu, så är det faktiskt så. Självkänsla. Du läste själv om det igår, och om hur viktigt det är. Egenvärde. Någonting du ibland kan sakna helt. Bygg upp det där tillsammans med en smula stolthet så kommer du kunna skaka av dig svek som en hund skakar sig torr fortsättningsvis. Det är viktigt. Att du lär dig inse att alla människors ord spelar roll och att världen omkring dig faktiskt inte raseras eller rasar ifall en utav alla dessa människor skulle visa sig vara någon annan. Men visst är det svårt. Svårt eftersom du sällan släpper in människor på riktigt. Och de få gånger du väl gör det gör du det för att du tror på de och för att det känns rätt. Så, med all rätt kan du få ha lite ont i hjärtat de gånger någonting inte visar sig vara sådär fantastiskt och ärligt, som du till tvåhundra procent trott. Hjärtskav, det är någonting man aldrig kommer kunna komma ifrån, eller styra.
Inte ens du.
Men, för att inte jag också ska tappa fokus nu och börja tycka synd om dig, så är det viktigt att ändå poängtera att hjärtskav och skit ändå måste stängas ute nu. Om du lånar känslan utav ignoransen som råder inom dig och låter den platsa framför just det där, hjärtskav och skit, så kanske det underlättar för dig och ditt fokus.
Det måste det göra. Faktiskt.
Du kommer bara bli knäpp. Mer knäpp. Mer ledsen. Och mer opepp.
Tre ord jag vet att du hatar.
Allra helst nu. Nu när det gäller. En gång för alla.
Du kommer ändå aldrig förstå. Eller få en chans att förstå. Uppenbarligen.
Glöm. Bara glöm.
Så. Imorgon är det måndag. En ganska inom-ramarna-vanlig dag att starta på nytt.
Mental träning. Fysisk träning. Röstträning.
Fokus.
Och om du fixar det där nu. När du fixar det där. Så kommer jag bli ännu mer stolt över dig. Och det vill jag bli, för det ändå trots allt anledningen till varför jag lever.

Jag tänker inte säga att jag älskar dig. För det vore bara frampressat eftersom det är tre ord jag mer än sällan aldrig använder. Tre ord som, om jag sagt dom till dig, vetat att du ändå inte trott på.
Men kör hårt nu.
Vi är bäst.

Jag fick för mig att skriva ett par textrader ur Cornelis 'Somliga går med trasiga' skor, bara för att skingra tankarna och orden. Men jag låter melodin spelas upp i mitt huvud istället och uppmarar er, som faktiskt tagit er ända hit, att kanske söka upp låten och lyssna på den.

Sov gott. Ni som får sova.
Slut för nu.