»» Linnéa Samia Khalil

Bostadsköp.
Inflyttningsfest. 
Bo.
Isärflytt.
Nya tag.

Det tar alltid längre tid än man tror, att flytta.

Kommer strax.

Efter att jag bläddrat igenom tvns 16 kanaler kan jag fortfarande inte begripa det. Jag kan inte begripa vad det är med tvns värld som lockar och styr vissa människor vardag. Det enda jag uppskattar med min TV är det oregelbundna ljuset som skapas vid sidan av det jag gör. Sen vad det är för program eller kanal, det spelar mindre roll. Ingen roll alls faktiskt.

mute

16 dagar kvar.

... Eller?

Mottog precis en evenemangsinbjudan på Facebook - DJ MARI F | TOPLESS DJ | KARISMA | FRE 28 JAN.
När jag ett par minuter efter aviseringen gör en sökning efter denne Mari F på youtube blir jag lite stum. Och fundersam. Då kanske det i detta nu tåls att tillägga att stumheten inte beror på Mari F's välsvarvade och så gott som perfekta kropp som jag utan att ljuga hade kunnat betalt dyrt för att själv ha, utan hela grejen i sig. 
Finns det så många DJ's i denna värld att man måste visa tuttarna för att folk ska uppskatta det man gör? Eller är det helt enkelt så att folk är så lättköpta och desperata att musiken och prestationen helt plötsligt inte spelar någon roll, så länge Mari F visar brösten. Följdfrågor som dyker upp i huvudet på detta blir också; är det så fruktansvärt häpet med bröst OCH har folk ännu inte upptäckt youporn? 
Visst, följ dina drömmar och ge inte upp. Det är ord som jag själv jobbar efter, ständigt. Men någonstans finns det en gräns kan jag känna. Sälj dig, till en viss gräns. Sälj dig, men gör det med stil. Människor som gör allt och för mycket för att nå dit dom vill glömmer av sig själva, sin värdighet och sin moral. För att inte tala om människorna som köper det. Där snackar vi billigt och lättköpt.
Men i och för sig, det måste ju faktiskt alltid finnas en motsvarighet till Lidl nu när jag tänker efter.

sky is the limit. if you can imagine it you can achieve it. follow your dreams.
dont be sad, better days will come.



Igår somnade jag med kläderna på - ljuset tänt och televisionen surrandes någonstans i bakgrunden utav tystnaden - i min utbäddade soffa.
Idag vaknade jag upp, inte bara med ett leende på läpparna, utan även som en fin och färgglad fågel på andra sidan jorden. 

dont be sad, better days will come.

För mig är har redan de goda dagarna anlänt.
Tacksamhet, rakt igenom.

Dygnet kallas för måndag även om det mentalt fortfarande är söndag.
Men, måndag it is och nedräkningen har börjat.
För att hamna där jag vill och för att hinna; total fokus.

Dagen har spenderats i horisontellt läge med snorpapper omkring mig och en datorskärm upptryckt i ansiktet där ord växlats med den bästa. Ord att leva på tills nästa gång. Nästa gång vars tid inte går att fastställa då inte bara han, utan även jag, kommer befinna mig i en annan världsdel och all kontakt med omvärlden kommer vara minimal. Kanske betyder nästa gång juni, när jag kommit hem igen. Kanske. Time will tell. Helt enkelt.

Jag har sagt det förut. Och nu säger jag det igen. På riktigt.
Paus. Jag sätter världens finaste människa på paus.

Min tacksamhet är enorm. Jag är jätte glad över alla som kom och visade sin uppskattning igår. Det betyder så fruktansvärt mycket för en när man ska framföra det som ligger hjärtat närmst och som betyder mest i livet. 
När man ska visa upp det och inte har en aning om hur det kommer gå, då är man nervös. Det var vi alla igår. Många gånger sa vi att vi skiter i detta. Men som tur var gjorde vi inte det och kvällen blev jätte bra.

Min sambo har återigen blivit en del utav mig och mitt liv. Tillvaron förgylls. Det gör mig glad.
Jag ställer mig frågan om varför vi inte repat tillsammans tidigare. Riktigt roligt och riktigt givande. Puckon, det är vad vi är. Eller, det är vad vi var, för nu har vi ju dödat den dåliga trenden.
Det anländer en tax till min lägenhet om exakt 4 timmar. Nu måste jag få mig lite sömn.

180 cm säng. Högra planhalvan; Linnéa. Vänstra; Ett stycke synth och ett mixerbord.
I brist på bröd får man ta limpa. 

God natt.

Nu har mitt elpiano spelat samma melodier för mig i över en timme. Om och om och om igen. Jag börjar tröttna. Men på något konstigt vis är det lite mysigt. Och lyxigt. Precis som att ha en egen pianist i mitt vardagsrum. Fancy.

Jag ser fram emot fredag. Mycket.
Efter kvällens rep kändes det väldigt bra.
Väldigt väldigt bra.

Jag har haft en sån där upp och nervänd kväll. Igen. Där allting slutar med en och samma sak. En och samma. En.

Det var ganska så dumt av mig att elda upp min almanacka i samband med att jag sa upp mig ifrån jobbet i höstas. För, jag har aldrig tidigare haft mer att göra än nu. 

Veckan som följer består huvudsakligen av rep inför fredagens spelning på M&H. Jag är taggad inför detta. Låtlista skapas förtillfället och det är enormt roligt att få bestämma allting själv. 
På onsdag puttrar jag ner till Halland och Småland för två intervjuer i samband med Ghana-projektet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. 
Efter spelningen på fredag, snarare i ottan på lördag, sätter jag mig på ett tåg till Stockholm för att gästa Panetoz nya musikvideo. Och därefter följer en rad olika dejts med musikfolk. Inspelning och planering utav kommande projekt.



Två saker.
Ett, jag är glad.
Två, p90x och herbalife står på menyn nu. Shape me up. JE.

Tack för tacket. Tack.

Det är något alldeles särskilt med nätterna. Inspirationen flödar. Kreativiteten är på topp. 
Snart börjar det spruta html-koder ur mina öron tror jag. Eller ögon kanske. Ögon, öron, näsa eller mun. Sak samma. Men spruta, det kommer det göra snart för nu har jag suttit x antal timmar och fixat och trixat med dessa koder.

Om jag någon gång skaffar mig nån form utav familj så ska mitt barn påminna om detta fina lilla stycke. 

Det har funnits ord inom mig ett par dagar som jag äntligen fått ur mig. Det känns skönt. Det känns konstigt. Det känns, helt enkelt. Det känns för mycket för att jag vill dela med mig av det här.

Inatt tänker jag dansa med dig.
Inatt tänker jag dansa med dig tills fötterna inte bär mig mer.
Inatt är det du och jag. Bara.

Om man försöker se världen ur en blind människas ögon blir allting mycket vackrare än innan.

Eftersom mina två sambos, Helmer och Kerstin, inte bor kvar hos mig har jag nu en stand in. And I love it. And her. Iz. Nu rullar det. Nu rullar vi.