»» Linnéa Samia Khalil

Solen hänger över trädtopparna som långsamt svajar i vinden. Det starka solskenet har nu övergått till varm blodorange. Bilar susar förbi. Människor rör sig på vägen där nere.
Jag sitter i en nedsjunken fåtölj med mina ben vilandes på en stol. Jag blickar ut över gatan och i mina öron sjungs det; move on me. Om och om igen.
Solen har nu, efter bara några minuter, gömt sig helt bakom träden och kvar lämnade den en vacker kvällshimmel vars färger är skiftande.

Ännu en dag har passerat och ännu en kväll väntar här. Här i Kumasi och Ghana.



Dagens början bjöds på någonting alldeles speciellt som jag sent och aldrig kommer glömma.
Kroppen min fylldes utav den bästa tänkbara energin en människa kan bära inom sig vilket även satte ribban för hur dagen skulle fortsätta.

Lämnade kameran och min kära Isabell för ett tag, sovandes i hopp om att hennes ömma hals skulle bättra sig. Ut i värmen.  Med femtio kronor köpte jag ett par ananaser, massvis utav bananer, jordnötter och chokladkolor. Fredag heter dagen och det ville jag även att barnen på något vis skulle känna av. Och det gjorde dom. När Mary gick in till barnen, tillsammans med mig, berättade hon för dom att de skulle få en kola var. En tystnad uppstod och snart började Mary dela ut kola till alla fina barn vars tacksamhet var enorm. Efter 32 ’Thank you madame’ var kolorna utdelade och en obeskrivlig tystnad infann sig. Koncentrationen på att få upp pappret där den lilla kolan låg inslagen var hög. Det pillades och pillades med kolapapper mellan de små fingrarna. Pillet som efter ett tag övergick i ett smackande och tuggande.
Tummar upp och glada miner och ännu mera ’thank you madame’ avslutade vår godisstund. Det är så att man vissa stunder känner sig dum för att man själv tycker att man ger så lite i förhållande till deras enorma tacksamhet. Finaste barnen.

Efter lek och bus blev det fruktstund följt av middag. Ris, som varje dag.
Dom är så duktiga. Ingen klagan, inget jämmer. Helt otroligt egentligen, om man verkligen tänker på det en stund extra. Ris, varje dag. Varje dag. Förstår ni?

När jag satt med min lille krake i knät beundrade jag Mary. Om man någonsin letar efter en äkta hjälte och gudinna så har vi henne här. Hon har uppoffrat hela sitt liv åt alla dessa barn. Hon gör allt och lite till för att alla ska må bra. 40 barn. Det blir en del blöjbyten, uppfostringsförsök, disk, tvätt, snoriga näsor att torka, ledsna tårar att torka, många viljor att följa.
40 barn. Det får familjen annorlunda att blekna.

Efter middagsstunden satte jag mig ner på huk för att diska de 40 färgglada, oftast trasiga,  plasttallrikarna. Den lille kraken satt, även han på huk, framför mig och gav mig en ny tallrik så fort jag diskat klart. Ibland tittade jag upp på honom och han blev blyg. Stängde sina ögon och kisade på mig i tron om att jag inte skulle veta att han såg mig. Vi hade en fin dag tillsammans. Vi lekte någon form utav stäng-ögonen-och-titta-för-att-sedan-blunda-lek. När han blev alldeles för till sig la han sina armar om sitt huvud och sina ögon, sprang med sina ostabila steg runt den lilla gårdsplanen. Han hade även denna dag klätt på sig sina för stora skor vilket gör hela hans springrundor ännu finare att beskåda. Skorna är så tunga så han måste anstränga sig lite extra för att kunna springa. Och detta samtidigt som hans steg redan innan är väldigt ostadiga. Gulle.
Ett tag låg han i mitt knä, på rygg, och jag lät mina fingrar springa upp längs hans runda lilla mage, till hakan där han var märkbart kittlig. Hans gurglande skratt fick mig att skratta minst lika mycket, om inte mer.
Det fick mig även att tänka på samtalet jag hade med min mamma häromdagen då jag skrev följande rader till henne.

'Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lämna allting och åka härifrån.'

Flickan är fjäderlätt. När man lyfter upp henne i sin famn är man rädd för att hålla i henne för hårt. Det känns som att hon ska gå av, gå sönder. Lilla skapelse, varför blev det såhär?

Bild som visar vart barnhemmet ligger beläget, innergården.

När vi idag anlände till barnhemmet var det en lugn stämning. Flertalet barn var inte där.
Det var mysigt. Att bara ha ett fåtal barn omkring sig och verkligen kunna lägga krut och energi på enbart dessa.



Jag satte mig ner hos Mary och pratade om dagen. Två små nyfikna killar kom snabbt fram till mig med busiga blickar. De sa någonting till mig som jag inte förstod och jag gav ifrån mig ett ’hö?’ samtidigt som jag lyfte frågande på ögonbrynen. Detta var någonting jag tidigare inte varit medveten om att jag gjort men efter åtskilliga ’hö?’ började killarna leka härmleken med mig och på så sätt lärde dom mig hur jag ser ut när jag inte förstår.
Den ena killen hade en extra busig och pillemarisk blick. Jag kunde känna igen mig lite i honom ifrån när jag själv var liten. Alltid någonting i görningen. Vi tittade på varandra och hö-ade. Varje ljud jag gjorde fick jag höra igen och vi skrattade och skrattade, åt varandras ljud.
Härmleken övergick efter en stund till arga leken. Vi tittade på varandra med ena ögonbrynet uppspänt och försökte hålla oss för skratt. Skrattet som han försökte hålla in lyste igenom. Hela hans ögon skrattade trots att han hade både mun och ögonbryn väl koncentrerade i ett försök att få mig att börja skratta. Och självklart var detta oundvikligt, självklart.




Vi satte oss efter en stund inomhus för att spela lite memory som barnen fick igår. Två av oss visste reglerna, de andra inte, vilket resulterade i att vi mest tittade på bilderna och gjorde passande läten till djuren. Muuu låter lejonet, det har jag fått lära mig idag.



Barnen satt och lekte lite och jag och Isabell tittade på. Många gånger när vi sitter vid sidan om pratar vi om hur overkligt allting känns. Det känns inte som det är vi som sitter där, bland barnen och bara är. Det känns inte som det är oss själva vi ser på fotona. Och dessa känslor samtidigt som allting känns så naturligt för oss. Det känns ibland som att man alltid varit här, med människorna. Som om ingenting annat någonsin existerat.



Vi fortsatte våra lekar en stund, jag och de två übercharmiga killarna. Ljudade, grimarserade, skrattade.




Efter en stund var det matdags. Barnen gick ut och satte sig och, som vanligt, vill människorna ge oss besökare det dom tycker är det bästa vilket resulterade i att jag och Isabell fick sitta kvar i rummet och äta för oss själva.

Det låg en pojke och sov på golvet från det att vi kom. Helt plötsligt började han röra lite på sig och hans små ögon öppnade sig. Samtidigt som de mötte ljuset började han snyfta. Snyftningar som ganska så direkt övergick i gråt. Jag sköljde av maten ifrån mina händer och gick till pojken och lyfte upp honom. Det räckte. Han slutade gråta, lutade huvudet mot min axel, la handen över den andra. Jag nynnade melodier i hans öra och väldigt snart somnade han in, tungt och hårt.
När jag lyfte upp pojken kunde jag inte undgå att känna en fruktansvärd odör. Hans byxor var blöta och en stank av både kiss och bajs infann sig. En lukt som fortfarande sitter kvar på mina armar och händer och som även gav avtryck på linnet jag hade på mig.
Stackars liten.



Senare vaknade han och vi satt en lång stund och tittade på varandra. Jag pillade lite på hans kinder och hans lilla näsa. Jag frågade på Twi hur han mådde men han svarade inte. Jag frågade vad han hette, inget svar, där heller. Inga ansiktsuttryck, inget prat. Han satt bara fast i mitt knä och tittade.



Det dröjde en liten stund innan en kille kom och bar ut honom till de andra för att påbörja ett matningsförsök. Pojken är aptitlös.
Marys man, som äger och jobbar på barnhemmet, kom in och satte sig hos oss. Han berättade om pojken och hans livsöde. Pojkens mamma var 'mad' som han kallade det och kunde därför inte ta hand om honom. Och hans pappa var inte vid liv.

Regnet började falla över plåttaket och det blev svårt att höra vad mannen sa. Redan innan fick man anstränga sig för att förstå hans brutna engelska. Bruten engelska och ett hackigt tal där många av orden stammades fram. Det är en gammal man och jag tror han har någon sjukdom, vilken har jag ännu inte lyckats lista ut. Han pratade om pojken och pratade sedan lite om sitt liv. Han tyckte det var tråkigt att människor här ser äldre personer som värdelösa. 'Jag kan fortfarande jobba, men inte lika hårt. Jag kan fortfarande spela fotboll, men inte springa lika fort'. Han ville att vi skulle be för honom och en dag ville han besöka Sverige. Något som skar till lite i hjärtat då jag med all säkerhet vet med mig att han aldrig kommer komma dit. Gamle, sjuke man som en dag kommer tvingas lämna livet med ouppfyllda drömmar.

Jag satt och koncentrerade mig så mycket jag bara kunde för att få veta mer om pojken. Tyvärr var det svårt att höra allting. Mannens avslutande ord hörde jag dock klart och tydligt. Det var precis som att regnet tystnade, omgivningen stannade upp och att drömvärlden, den dåliga drömvärlden, ännu en gång kom på besök. Orden om pojken som fick mig att återigen vilja gråta floder och nypa mig i armen tusen gånger om i hopp om att det jag hörde inte varit sant var;

om pojken inte hade kommit till oss,
om han inte gjort det, så skulle han
varit död nu.

så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu.

Orden ekade i mitt huvud och gör det än.
så skulle han varit död nu.
Det går inte att greppa. Aldrig någonsin.
Tankar som blir ofrånkomliga snurrar runt tillsammans med dessa sex ekande ord i huvudet. Tankar som; vad händer med de barnen som inte är han? Vad händer med dom som aldrig hinner fram?

Jag blir bara stum. Och förstelnad. Bilderna och texterna framför mig blir grumliga.
Jag har ingenting mer att säga.
Mina ord är slut just nu.

Det blå myggnätet svävar över mitt huvud. En fläkt står och surrar i mitten utav rummet. Fink smörjer mina öron med sin magiska musik. Utanför hörs ljudet utav nattens alla syrsor vars läten nyss kvävdes i det piskande regnet som ännu en gång öst ner ifrån en svart himmel.

Jag har under en tid brutit ner både stora och små ögonblick till fragment och på bästa sätt försökt förvandla känslor till ord. Tankarna som cirkulerar i huvudet är många och de senaste dagarna har jag låtit min tankeverksamhet ägna sig åt annat. Ibland behöver man pausa och stanna upp för att kunna greppa om saker och ting – precis vad jag gjort nu. Jag har pausat för att ladda med ny energi och nya krafter inför vad som komma skall.

Månaden som följer, vet jag redan nu, kommer innebära många intressanta, gripande, glada och ledsna möten. Månaden som följer består av att besöka olika skolor, barnhem, sjukhus och rehabiliteringscenters. Ögonblick, jag vet att det kommer komma mer. Snart.

Till dess låter jag ord bytas ut mot bilder.
Jag vill visa er lite utav min vardag och min omgivning, här och nu.


Välkomna till mitt Tanoso. 50 meter, runt knuten till vänster sitter jag just precis nu.


Här, på gatan alldeles bredvid vår, handlar vi för det mesta vår frukost. Bread n' egg och kaffe. Två frullar vi tillsammans betalar 10kr för. Överkomligt.

När jag ikväll lät månen lysa upp vägen framför mig med mjuk sand under fötterna och ljummen luft runt omkring mig kände jag att jag aldrig någonsin kommer att vilja åka till det jag brukar kalla hem igen.
Förlåt. Förlåt mamma och pappa. Det är inget personligt, jag lovar.

God natt världen.

Vi trängdes i den svettiga lilla, mycket enkla, hårsalongen samtidigt som Millicent fick sitt hår behandlat. Peruker tillhör vardagen här och ibland, någon gång per månad, tas de av och byts med någon ny kreativ frisyr. Det hänger svart löshår överallt. Löshår som ser ut som allt ifrån ganska så vanliga frisyrer till de mest avancerade hårkreationernanågonsin, vilka ibland kan liknas med olika sorters bullar och bakverk.

Det kom efter en stund fram en flicka till oss. Hon var nyfiken, precis som alla andra. Jag började prata med flickan och fick snart reda på att hon var nio år och att det var hennes moster som ägde salongen. Flickan berättade också att hon bodde både i Tanoso och i Accra. I Tanoso gick hon i skolan och när hon var i Accra sålde hon mat berättade hon.
Isabell kom snart att bli flickans hårmodell då hon önskade att någon kunde pilla henne håret. Flickan sken upp som en sol när hon fick kamma, fläta och leka med Isabells hår. Hennes dag var gjord.
Flickan var duktig på engelska och vi pratade en hel del. Efter ett tag sa hennes faster, som var en utav alla frisörer i salongen, någonting till flickan på TWI. Flickan tittade på mig och berättade vad fastern just hade sagt; ’hon vill att du tar med dig mig till din hemstad, så kan jag bo där med dig och vara lycklig’.
Igen. Det hände igen. Hur många gånger under min vistelse här kommer människor att ge bort sina barn till mig? Kommer man vänja sig? Och framförallt; hur bemöter man det? Det är för mig hjärtskärande att dom gör som dom gör men jag får ständigt försöka intala mig att det för dom är något bra. Men vad säger man? Hur förklarar man att det inte går och att man inte kan, även om man kanske hade velat. Hur gör man det på ett bra sätt utan att få barnen att återigen känna sig övergivna och otillräckliga, för det måste dom ändå någonstans långt in i själen göra. Det hade jag gjort. Om min mamma gav bort mig.


Det är varmt och fuktigt här. Svetten rinner, hela tiden. Här stillasittandes i vårt rum.

Efter att vi pratat ytterligare en stund, jag och flickan, ville hon att jag skulle komma och träffa hennes mamma. Hon sprang ut på den jordiga bakgården och jag följde efter. Upp på en liten trappa och in genom en dörr. Hon vinkade till mig att följa med. Vi kom in i något som likande ett vardagsrum. Ljuset i rummet var blått och i mitten av rummet fanns en soffa, två fåtöljer och ett bord. På en av sofforna låg någonting av det sötaste jag någonsin skådat i hela mitt liv. Det var en liten liten bebis. En liten liten underbart söt bebis.
Allt jag fick fram var ett ’håååå’ och när Isabell kom in genom dörren ville jag att även hon skulle komma och titta. Vi stod och beundrade underverket en stund och snart kom flickans mamma in i rummet, med ytterligare en bebis. Hon hälsade glatt på oss och sträckte över bebisen till Isabell som nu satt i en av fåtöljerna och fortsatte sitt jobb som flickans hårmodell.
Bebisen började gråta och flickan sa att han inte tycker om att ligga still. Jag tog den lilla varelsen och lät hans huvud vila över min axel. Skumpade runt honom lite lätt samtidigt som jag gick runt i cirklar i det lilla vardagsrummet. Jag kände på hans lilla huvud och hår. Håret hade ännu inte blivit strävt och det kändes precis som bomull mellan fingrarna. Underbart.
Snart kunde jag höra mig själv nynna ’sov du lilla videung’ och det var då det slog mig hur öppna folk verkligen är här. Jag hade en okänd och nyfödd bäbis vilandes över min axel vars öron fick motta nynnandet ifrån svenska barnvisor i ett hem hos människor jag tidigare aldrig träffat.




Dagarna i Tanoso passerade fort och det skulle snart bli dags för oss att ta oss till vår lilla by igen, två timmar bort. Det var längesen vi var i byn eftersom tio dagar spenderats i Tanoso, så det kliade i våra fingrar efter att våra kameror legat inlåsta i vårt rum, långt bort från oss. Vi hoppade av trotron i Adumum, som är den by som ligger närmst vår. Det är nämligen så att inga bilar går till vår by så för att komma fram får man gå en liten stig, 2 kilometer, igenom den fantastiskt vackra djungeln där träden stundvis skapar sagoland och där färgglada fjärilar visar vägen.






När vi äntligen såg huset kändes det skönt att vara tillbaka. Nu ville vi bara in och hämta våra kameror, byta om och bege oss till bygget för att se vad som hänt där sen sist. Men, ingenting blir någonsin som man tänkt sig och dagen skulle inte komma att bli undantag för denna regel. När vi kom fram till huset var det låst. Ingen var hemma och vetskapen av att kamerorna låg endast på några meters avstånd fick kliet i fingrarna att bli ännu mer påtagligt.
Vi satte oss på utsidan för att vänta. Svettiga, törstiga och trötta.
En kille kom fram till oss och hade två nyplockade kokosnötter i händerna. Han tog sin machetes och högg av toppen på nötterna och snart kunde vi svalka oss med mjölken ifrån en kokosnöt och mätta oss med att gnaga i oss kokosköttet. Hade jag haft en medalj så hade han fått den utav mig.





Vi kom i vilket fall tillslut iväg och det kändes så skönt att äntligen få vara kreativ igen. När vi nådde bygget fick man ännu en härlig känsla i kroppen när man kunde se hur fina husen blivit. Otroligt arbete.



Våra dagar på bygget har varit bra. Vi har länge längtat efter att få använda våra nyinköpta jätteknivar. Vi klädde oss arbetsvänligt, dvs långbyxor och riktiga skor, tog våra machetes och begav oss till bygget längs den sandiga vägen. Det första som mötte våra ögon när vi klev in på arbetsområdet var  kropparna av två gigantiska skorpioner som varit och hälsat på herrarna på bygget någon dag tidigare.’Eyeof a tiger’ slutade genast spelas i huvudet och en smula, ganska så stor smula, respekt för naturen och dess faror skulle snabbt komma att infinna sig hos mig. Det var alltså på riktigt, varningarna vi fått om giftormar och skorpioner. Hoppsan.



Då var det dags, vi fick äntligen premiärskövla med våra machetes. Dock så tog det ungefär 10 minuter innan det kom fram två killar till oss och sa att de ville hjälpa oss. Till en början trodde jag att det arbete jag gjorde inte var tillräckligt bra, men så var inte fallet. Som jag tidigare nämnt så är det konstigt att man farmarbetar om man inte är man här. Därav deras hjälp. Vi fick tillslut förklarat för dom att vi gärna jobbar och att det är därför vi är där.
Vi fick tillbaka våra redskap och kunde sedan fortsätta.
När hettan var som mest påtaglig, runt tolv, gick vi och satte oss i ett utav de så gott som färdiga husen i skuggan. Där satt även mama och papa som var och hälsade på oss .Mama hade lovat att ta med vatten till oss då kvinnan som vanligtvis säljer vatten här i byn inte var hemma när vi var där för att köpa dagens vattendos. Kvinnan hade tydligen inte varit där när mama var där heller, så mama hade istället fyllt på en flaska med regnvatten som samlats i tunnan på gården under nattens ösregn och bjöd oss på. Dock så avböjde vi och väntade istället in killen som hade gått till affären för att köpa oss rent och fräscht vatten.
Vi satt där alla fyra och blickade ut över det som snart kommer att vara en ny by. Grönska, överallt. Fina fåglar sjunger fina sånger och det kändes stundvis som man befann sig i en dröm.
Efter ett litet tag plockade papa upp sin mobiltelefon som han är en flitig användare av. Den drömlika känslan och upplevelsen av djungelns alla naturljud tog snabbt slut när den gamla mannen dunkade igång Backstreet Boys följt av Britney sjungandes ’hit me baby onemoretime’. Jag kunde inte göra annat än att småle. Det var på något vis så surrealistiskt, hela situationen.






I bakgrunden kan ni skåda de två färdiga husen. Så fina!



Don't be lazy, don't be lazy!





När fredagen kom fick vi besök utav 50 skolbarn som på fredagar gör annat än att sitta inne i skolan. Praktiskt arbete, ungefär. 50 skolbarn i åldrarna 8 och uppåt skulle alltså hjälpa till och skövla. 50 skolbarn med massvis utav energi tillsammans med machetes i deras små händer. Nervöst.
Vi tog tillfället i akt att ta oss en liten paus och begrundade barnen och deras arbete. Läraren stod i mitten utav folkmassan med en piskpinne, tittade strängt på barnen och skrek åt dom så fort de tog det lite lugnt. Efter en stund kom en flicka gåendes med blod rinnandes över hela ansiktet. Såg ut som hon precis tagit en dusch, en bloddusch. Macheten hade hamnat fel och istället för att skövla skog träffat flickans huvud. Barnen och magistrarna omringade snabbt flickan och med naturens hjälpmedel fick de plåstrat om henne på bästa sätt. Stackars.



Ett utav alla glada skolbarn.



Pojken som dessvärre inte får gå i skolan utan istället jobba med oss på bygget varje dag. Tragiskt.


Dagens vila.

Dagen avslutades med att männen ropade till sig mig över fälten. Jag traskade dit och undrade vad de ville. Mat. De ville att jag skulle förbereda maten. Kvinna är lika med matlagning. Det dom kanske inte hade in åtanke när dom ropade dit mig var att maten här inte precis är som vår där hemma. Sittandes med ett träfat framför mig med diverse peppers, matbananer och annat utan att ha en aning om vad som skulle göras kan jag försäkra att varenda man på bygget hade kunnat förbereda maten bättre än mig vilket de även insåg så fort jag började trixa med det jag hade framför mig. Men, provar man inte så lär man sig inte. Så nu kan jag laga äkta Ghanansk mat, på äkta Ghananskt vis. Det ni!



Vi intar målet jag just lagat i vår fina fikarum.

En bra och givande arbetsvecka vilken avslutades på bästa sätt. En man kom fram till mig, när jag slet som mest samtidigt som svetten droppade tätt ifrån min panna, för så fort man lämnade skuggan och begav sig ut på fältet gjorde det korta avståndet till ekvatorn en påmind. När solen stod som högst på dagarna gick de arbete man utförde ganska så sakta, ingenting annat var ett alternativ. Vissa stunder när man böjt sig ner för att rensa upp marken man just skövlat svartnade det för ögonen en stund och en gång hörde jag ljudet av den svenska glassbilen, då kände jag att det var dags att uppsöka både vatten och skugga för ett tag.
Tillbaka till mannen som kom för att visa hur jag skulle göra med macheten. Han testade en gång, tittade på mig och sa; ’your’e sick’. Till en början trodde jag att det var något dåligt han syftade på eftersom dessa ord oftast brukar betyda något dåligt. Dock inte idag. Han berättade för mig hur slö min kniv var och att jag var mycket stark som hade klarat att skövla så bra ändå. Och när någon säger att man är stark här, då blir man glad. För här har varenda kotte kroppar byggda utav 90% muskler. Bragdmedalj, man tackar!









En granne och arbetskamrat.



Dagen då vi kom tillbaka till Adwanpong  efter vår vecka i Tanoso hände någonting när vi kom tillbaka till var lilla by igen som jag vill berätta om.
När vi började närma oss byn och se alla små barn springa omkring tänkte jag tillbaka på en konversation som jag några dagar tidigare haft med min fina vän Emma i Danmark. Vi pratade om pojken som fått mig och många andra att gråta. Pojken som sov mot mitt knä den där stjärnlösa kvällen.
’ Tänk om han ler mot dig när du kommer tillbaka.’
’Det tror jag inte. Verkligen inte.’
’Inte jag heller. Men det vore häftigt.’
’Det vore underbart.’
Pojken log inte mot mig när vi närmade oss byn. Han sprang mot oss och ropade glatt. Han kom fram till mig och tog min hand. Några andra barn fångade Isabells uppmärksamhet och hon blev fast hos barnen för att de ville att hon skulle ta kort på dom. För mig fanns bara pojken. Pojken och hans lilla klibbiga hand som vilade i min. Han sa inget. Inte jag heller. Vi bara gick.
Han följde mig ända fram till dörren, där släppte han taget om min hand och sprang iväg igen. Denna pojke, denna pojke. Han kommer vara en utav anledningarna till att en del av mitt hjärta alltid kommer finnas kvar här. Han kommer även vara en utav anledningarna, möjligtvis den enda, till att jag på lördag kommer tycka det kommer kännas jobbigt att flytta här ifrån.


*
Igår kom jag på att jag fått en önskning ifrån Sverige. Andreas ville, efter att han läst om hur barnen lever här, att pojken skulle få lite leksaker som han skickat med mig ner. Jag tog påsen fylld utav världens alla djur och figurer och viskade till mig pojken på innegården. Han satte sig på huk och började direkt fingra i påsen. Kevin och Precious dök snart upp och de tre små barnen satt och beundrade de små plastfigurerna.
Mamas rop kom snart att höras ifrån utsidan och Precious sprang snabbt upp. Upp och bort till berget utav disk som hon hade fått i uppdrag att göra färdigt innan någonting annat stod på hennes schema. Idag också. Precis som igår och alla andra dagar innan dess.
Det tog en ytterst liten stund till innan mamas skrikiga stämma hördes igen. Kevinstur. ’I must go and bring water to grandma’ sahanoch sprang iväg.
Kvar satt jag och pojken. Och alla små djur som stod uppställda på rad. Vi höll de små figurerna mellan våra fingrar och gjorde konstiga ljud och lät djuren brottas med varandra. Ibland log han och det var underbart att se. Det var även underbart att se honom denna morgon då jag med suddiga ögon lät ljuset nå mina ögon såg honom sittandes på en liten träpall med de färgglada leksakerna i sina händer. Koncentrerad och stimulerad.






Kvällen har varit resans bästa hittills. När vi kom hem från bygget idag var det bara vi och barnen hemma. Barnen beter sig helt annorlunda utan deras morföräldrars närvaro. Nu kan dom slappna av och ha roligt. Vi umgicks allihop hela eftermiddagen och kvällen.
Kevin och pojken fick varsin fotbollströja som dom snart kom att inviga på gården med de andra fotbollsspelande killarna. Jag och Kevin satte på självutlösaren på kameran och löjlade oss framför den ett slag. Kameran följde sedan med ut på gården och som vanligt blir det en enorm uppståndelse när man har en kamera här. Alla vill fotas i alla möjliga sorters poser. Alla vill titta hur dom ser ut. Kameran kom snabbt att fyllas på med vita leenden och diverse poser och jag blev så inne i mitt fotande att jag missade den glödande kolen som låg på marken vilket har resulterat i att jag nu kan bocka av stå på glödande kol i min att-göra-innan-jag-dör-bok. Aj kanske bör tilläggas också, i samband med kolen under fötterna också. Väldigt mycket aj.



Christoffers leksak som han duktigt nog byggt ihop!


Jag och Kevin med hans nya tröja.

Kvällen smög sig på och efter vår sena middag blev jag sittandes i uterummet tillsammans med några andra. Pojken kom och satte sig bredvid mig. Han sa som vanligt ingenting, han gurglade bara vatten i sin hals. Gurglade, sneglade på mig och log. Många blickar utbyttes den kvällen och jag blir varm inombords så fort jag tänker på honom. Fina.
Efter att vi suttit där en stund och grimaserat till varandra gick jag in i vårt rum. Plockade fram en kortlek och frågade barnen om vi skulle spela. Kevin, Precious, pojken, en grannpojke som heter Christoffer och jag trängdes tillsammans på vårt smutsiga lilla golv tillsammans. Vi speladekortspel utan regler.



Mama och papa ropade på mig. De hade varit i stan idag och därför köpt en liten påse sockrade popcorn. En handfull mängd popcorn delat på fyra och en fjärdedels äpple bestod alltså fredagsmyset av denna afton. Detta tillsammans med skratt och oförståeliga kortspel.
Vi tog en liten spelpaus och killarna gick ut ur rummet för att få ur sig lite energi. Precious satt kvar i vår röda sammetfåtölj. Man märker ibland att dom så gärna vill prata men att språket tyvärr begränsar, så orden vi utbytte blev få. Jag plockade fram två rosa nagellack, som är den enda lyxartikel jag har med mig på denna resan, och frågade om Precious ville ha ett. Hon blev glad och svarade ja. Vi satt sedan på golvet i rummet bredvid varandra och målade våra naglar rosa i ett så gott som obefintligt ljus. När Precious var klar hade hon fint skimmrande naglar på både händer och fötter. Dessutom hade lacket inte bara färgat hennes tånaglar utan även hela hennes tår. Gulligt.
När killarna kom tillbaka in i rummet tittade dom nyfiket på vad vi höll på med vilket senare resulterade i att både Christoffers och pojkens naglar var lika rosa som våra.



Efter vår nagellacksmålning plockades datorn fram och snart kom barnen att sitta som klistrade framför en lysande skärm. Bilspel, vi vill spela bilspel sa de i kör. Detta var något som inte bara intresserade barnen för efter bara en liten stund stod de vuxna i dörröppningen och tittade även dom in i den lysande skärmen på bilarna som sakta åkte omkring på någon bana som liknade öknen vars omgivning gick från dag till natt då hastigheten på bilen skulle kunna kallas slowmotion.
Pojken var halvintresserad, som alltid. Han kom, efter en stund, och satte sig i mitt knä tillsammans med pinoccioleksaken han tidigare fått ifrån mig samma kväll. Trycker man in näsan på leksaken ger den roliga ljud ifrån sig. Dessa ljud fyllde rummet hela den kvällen. Och det var mysigt, att ha honom där hos sig. Att få andas in hans hår i min näsa och pilla på hans små tår, en sista gång.


Love.

Ja, det blev en fin kväll ikväll. Hjärtat är varmt och det känns som att vi lämnar när flaggan är på topp, för det är faktiskt så att vi inatt sover för sista gången i vårt rum här i byn. Vi ska vi packa våra saker för att imorgon påbörja del två utav vårt projekt. Packa ner våra tillhörigheter, knyta ner myggnätet, säga hejdå till ödlan och musen som bor på vårt rum och även till sängen som vi inte kommer sakna, vars bjälkar ligger på golvet.
Vi skriver en punkt i kapitlet Adwanpong för denna gången och bär med oss både fina och gripande intryck här ifrån. Vi lämnar mama och papa och den dagligafufu’n. Vi lämnar de barbystade grannarna på gården. Vi lämnar tupparna som varje dag vid middagstid stirrar deras gula ögon i en i hopp om att en matbit ska fås. Vi lämnar Precious och Kevin. Och pojken. Min fina lilla pojke.

Avskedet blev jobbigare än jag anat. När det var dags för våra väskor att bäras ner till vägen smackade papa och sa; oh, I’m so sorry now. So sorry. Och mamma höll sig för munnen och berättade att hon snart skulle börja gråta. Tårarna brände innanför ögonvrån och jag ville bara komma därifrån för att göra plågan kort. Värre kom det att bli när papa och pojken vinkade av oss när taxin började rulla och dammet vi lämnade bakom oss fick deras siluetter att suddas ut på vägen vi lämnade bakom oss.
Isabell satt i framsätet och jag trängdes där bak bland vår packning och Mickey. Mickey kom för att hämta oss idag. Han är en speciell kille som inte säger så mycket. Han tittar mest. Från första stund då vi kom hit har han många gånger bara stått och tittat på mig. Länge länge. När jag suttit vid datorn har han stått ganska så nära och bara tittat. Har jag skrivit så har han tittat. Har jag läst så har han tittat. Till en början kändes det obekvämt men nu börjar jag vänja mig. Jag undrar så vad han tittar på och vad han tänker. En fråga som förmodligen kommer följa med mig ner i min mörka grav den dagen det blir dags att äntra den.

Huden klibbades ihop på oss och vi satt i en pytteliten bil och lät tystnaden tala samtidigt som det röda dammet rök runt bilen. Den röda fina sanden som efter en tids åkande övergick i en lejonfärgad gul. Doften av grillad fisk, nyeldat trä och avgaser trängdes i näsan tillsammans med dammet. I bilen ljudade en reggaekanal vars låtars texter huvudsaken bestod utav; rastafari, jah live och reggae. Dessa textrader blandades med den sötaste jingeln nånsin. Ett barns röst som sa; reggae, reggae, twentyfour-seven, leeeespect!
Det blev en dag som jag med all säkerhet kommer att minnas. Ett avsked och början på någonting nytt.

Här kommer punkten. Punkten för kapitel ett. Punkten för Adwanpong och allt som hör där till.
En punkt med en lika spännande fortsättning och början på något nytt. Nu har vi månader med väldigt intressant och spännande innehåll framför oss vilket jag nästa gång kommer berätta mer om.

Till dess;
punkt

Just nu 22 dagar in i februari, när inlägget skapas, sitter jag på sängen i vårt blå lilla rum. Dörren står på glänt och fönstret är öppet. Emellanåt rör sig vinden och en skön fläkt svalkar min varma kropp.

Det är alltid samma sak när man är iväg någonstans. Det är precis som att första veckan går i slowmotion och resten utav tiden bara rusar iväg.
Imorgon går vi in på vecka tre.
Redan.



Igår var vi inne i Kumasis mitt, på marknaden som är västafrikas största, för att köpa machetes inför vår kommande arbetsvecka där skog ska skövlas och ge utrymme för ytterligare bygge i byn. När man vistas i Kumasi får man ett ansikte på informationen man tidigare läst om att drygt 20 miljoner människor trängs på en yta mindre än halva Sverige. När man vistas där förstår man innebörden i ordet krylla – jag har aldrig tidigare skådat så många människor på en och samma plats.

Det tar ungefär åtta minuter innan hettan och folkmassan tröttat ut en.
Som tur är hade vi vår Millicent med oss som snabbt hjälpte oss att köpa våra arbetsredskap och snart kunde vi hitta en tro tro att sätta oss i för att återigen ta oss ut till vår lilla by, far faraway.
Vi hamnade längst bak i den bräckliga lilla bussen och det är för oss ett under, varje gång, hur fordonen ens klarar av att rulla. Vi trängdes på de stekheta skinnsätena och svetten rann. Utanför fönstret fortsatte kryllet utav människor. Kvinnor med korgar på huvudet trängdes med marknadsbesökarna för att sälja diverse saker och tur nog fick jag vinkat till mig en kvinna som sålde vatten så vi fick svalkat oss lite.
När bussen, efter åtskilliga startförsök, började rulla ut på vägen fick jag se någonting som fick mitt hjärta att stanna och tårar att trängas i tårkanalen.
I mitten av vägen, på en refug, satt en kvinna och höll ett paraply. Vid hennes sida satt en yngre kvinna som kan ha varit ett par år yngre än mig. På en filt bredvid dom låg två små barn. Utslagna och lealösa på grund av den rådande hettan. Dom hade en balja bredvid sig och det tog inte många sekunder för mig att förstå att detta var deras hem och allting de ägde.
Hur lär man sig leva om man växer upp så – på en refug bland miljontals människor under en brännande sol? Jag förstår det inte. Jag vågar vissa stunder inte ens tro att det är sant. Men, det är det och när det går upp för en som det gjorde för mig den dagen blir man stundvis stum. Och tagen.

Aldrig tidigare har jag känt sån tacksamhet över mitt egna liv på samma gång som jag inte kan få in i min skalle hur det ens är möjligt att det kan bli som det är? Vissa har allt och andra inget. Och samtidigt vågar vissa påstå att människan är den smartaste varelsen på jorden.

Knappast.

Eftersom vi inte varit i byn under veckans som varit har vi därför inte haft tillgång till vår dator, så texter och bilder har inte kunnats lägga in på våra USB-minnen. Detta inlägges skrivs just nu och jag tänkte berätta lite om veckans om varit vilken för mig betytt väldigt mycket. Jag ser nu saker på helt andra sätt än tidigare och det känns verkligen som att den del ur vår projektplan som lyder - Att få människor att skapa en förståelse och uppfattning i andra människors olikheter, levnadsstandarder och sätt att leva och vara i olika delar utav världen. – förvandlats från text till verklighet för mig.

Allting började förra onsdagen. Jag vaknade i vårt klibbiga lilla rum ute i byn och frös.
Jag yrade upp och fick proppat i mig lite panodil i hopp om förbättring och sömn vilket senare visade sig vara en falsk förhoppning. Torsdagen spenderades i sängen och när fredagen kom kände jag mig bättre. Det är nämligen så med mig att jag gärna känner mig bra. Helt bra. För, jag avskyr att klaga och jag avskyr att vara sjuk. Så hellre blundar jag för hur det känns och försöker fokusera och tänka att allting är bra istället. Låtsas, helt enkelt. Det brukar gå bra. Och det gick bra, denna gången också. Fram till lördagens natt. Då gick det inte ens för mig att låtsas längre.

Natten växlades av sömn och feberattacker. Bredvid mig  i sängen låg Isabell och sov och på golvet låg Millicent och hennes syster. Millicent är sekreteraren här och är den som hjälper till med saker och ting när man behöver hjälp. När vi kom till Tanaso denna helgen ville hon inte att vi skulle bo där vi brukar, eftersom det ofta är flera människor som bor där, så hon bjöd in oss hos henne eftersom hon visste att jag varit sjuk.
Jag vaknade upp mitt i natten och kände att jag behövde gå på toa. Det enda som saknas hos Millicent är just en toa. Man får gå en bit bort där kontoret ligger beläget och använda sig utav deras toaletter. Men ska man bara kissa får man lov att sätta sig i duschen för att uträtta sitt behov. Så är det överallt här. Det är därför man rekommenderas bära flipflops när man duschar eftersom duscharna kombineras med urinoarer. 

Jag reste mig upp och kände mig väldigt konstig. Jag gick sakta sakta mot dörren och öppnade den för att gå ut till duschen som finns på utsidan. När jag öppnat dörren och gått ut försvinner medvetandet för mig och jag ramlar ihop. En stund senare vaknar jag upp och tar mig krypandes och pipandes till duschen där jag får anstränga mig för att klara av att göra det jag ska. Jag återvänder till rummet igen och faller ihop, igen. Millicent drog upp mig från golvet och ledde mig till sängen där jag kastade ner min kropp.
Det var i detta ögonblicket jag insåg att det inte gick att låtsas mer och att någonting kändes väldigt fel.

Jag inser nu i skrivandets stund att detta inlägget skulle kunna bli lika många sidor som Bibeln om jag verkligen ska förklara allting. Och det går ju inte.
Jag ska försöka välja ut de delar av veckan som jag minns mest och som för mig varit starkast.

Första sjukhuset vi hamnade på var ganska litet. Det var tre våningar högt och på utsidan fanns en sluttande loftgång vilken skulle ta oss upp till högsta våningen där jag skulle få min säng. Millie höll mig under armen och andra sidan lät jag mig stöttas utav väggen för jag kunde inte se och jag kunde knappt gå. Att ta sig upp för loftgången var lika kraftansträngande som att springa ett marathon. Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp. Aldrig.
Nerifrån sjukhusgården kunde man höra en kvinna som skrek och ju närmare vi kom högsta våningen, ju tydligare blev hennes hesa skrik. Utanför dörren till den översta våningen där vi skulle gå in låg kvinnan. Hon grät, hon skrek, hon var förtvivlad. Hon rullade runt på gången. Slog händerna i golvet, i sig själv. Skrek och skrek och skrek. Jag trodde hon skrek för att hon inte fick någon hjälp men dagen efter fick jag av Isabell förklarat för mig att hon skrek över sin döda man som låg i det rummet vilket jag snart skulle bli placerad i. Jag är nu i efterhand väldigt glad över att jag var så trött att jag varken orkade titta, tänka, prata eller någonting annat än att ligga och blunda för bara en kort tid efter det att mannen burits ut, död, ur rummet dog nästa person. Plötsligt och alldeles ensam. Ingen som var vid hennes sida när hon andades sitt sista andetag. Jag är väldigt glad över att jag då var ovetandes om att tio personer bars ut, bara under det dygnet som jag vistades på det sjukhuset, döda. Det kanske på något sätt kan få er där hemma att förstå kvalitén på vården här. Många gånger under min vistelse på sjukhuset förvånades jag över deras okunskap och det kändes mer betryggande att höra mammas röst i örat efter att hon pratat med sjukvårdsupplysningen i Sverige än att ligga på ett utav Kumasis bästa sjukhus och få vård utav några som skulle vara de bästa.

När kvällen kom fick jag återigen en hems frysattack. Det kändes som att ett lager utav is låg på mig och den svenska vintern skulle framstå som varm om jag fick jämföra. Isabell och Millicent såg att jag skakade och frågade sköteskorna efter ett lakan eller en filt.
En säng. På detta sjukhuset var allt man fick en säng. Resten fick man vara så vänlig att ta med sig själv. Detta resulterade i att Millie och Iz fick sätta sig i första bästa taxi och åka hem till Millie för att hämta lakan och andra nödvändiga saker. Och där låg jag och skakade. Jag minns att jag aldrig någonsin tidigare känt mig så ensam och så rädd. Jag har aldrig känt en sån matt känsla i min kropp tidigare och jag vet att jag i det ögonblicket inte ens orkade längta hem.
En kör började sjunga ljusa toner ifrån utsidan. En man kom in i rummet och la ett lakan om mig. Tårarna sprutade på mig. Det fanns inget stopp. Jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig någonsin mer skulle komma hem igen. Aldrig träffa min familj och mina nära igen. Jag trodde att jag var nästa person som skulle bäras ut och bort. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt.

Nu kanske ni förstår vad jag syftade på i början utav detta inlägget när jag skrev att det som hänt den senaste veckan betytt väldigt mycket för mig och att jag nu ser saker och ting på helt andra sätt än innan. Tacksamhet har fått en ny innebörd för mig. Helt klart.

Vi bytte sjukhus och kom till ett utav Kumasis bästa och största. Väntrummen är överfulla utav människor. I korridorerna sitter människor som sardiner och väntar på att få hjälp. Ibland får man sitta i kö i dagar. Det är nämligen så här att allting handlar om kontakter. Millicent kände en läkare vilket då gjorde att man passerar hela kön. Känner man en läkare får man hjälp fort, annars får man sitta och vänta. Så jag är evigt tacksam över att Millie kände läkaren på sjukhuset och att jag fick hjälp relativt snabbt. Evigt tacksam.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om men det är för mycket för min lilla hjärna nu. Vet inte vad jag ska skriva om och inte. Det enda jag kan konstatera är att jag aldrig nånsin mer kommer klaga över någonting som har med svensk sjukvård att göra. ALDRIG!
När man får hostmedicin mot diarré, när sköteskorna säger att man fått en överdos efter 4 panodil och när läkarna resonerar att ’dom ska ändå dö, förr eller senare, så det spelar inte så stor roll vad jag gör nu’, är man tacksam över att bo där man gör och få den hjälp man behöver, när man behöver den.

MEN. Nu är jag frisk och det har varit en underbar dag.
Vaknade tidigt och tvättade lite kläder innan jag hällde vatten över min varma kropp. Tog en långsam promenad på sandgatan upp till vägen där jag satte mig hos Linda. Det är en tjej som har ett litet skjul vid vägen där hon säljer bröd och ägg. Jag satt i hennes skjul och pratade med henne och en förbipasserande man som förövrigt ville gifta sig med mig, samtidigt som hon gjorde iordning frukost åt mig. Hon har en tvillingsyster som ser precis likadan ut som henne och till råga på allt heter hennes tvillingsyster Linda. Linda och Linda. Enkelt att komma ihåg, svårt att skilja på.

Jag tog min påse med omelett och gick vidare till kontoret. Rosie, Douglas hund, kom och välkomnade mig som vanligt. Hon har fått 4 små valpar som vi lekte med igår. Dom är något av det sötaste jag sett i djurväg. Hade jag bott här hade jag köpt en utav valparna.

Och nu sitter jag här. Utanför dörren spelar massa barn fotboll med en paff basketboll.
Svetten pärlas i pannan och jag är glad över mitt nu.

Nästa helg utlovas en rejäl uppdatering utav bilder som får kompensera dagens bildlösa inlägg.
Då ska ni få se allt ifrån vår machetepremiär till sjukhusvistelsen.

Ses då!