»» Linnéa Samia Khalil

Jag vill skriva. Göra låtar. Spela in. Måla tavlor. Forma. Skriva dikter. Skriva bok.
Vart börjar jag?

Snipp, snapp, snut - så var sagan igång.
Lite så känns det just nu. En tomhet infinner sig i kroppen efter att under åtta veckor ha levt tillsammans med färgstarka och helsköna människor till att sitta här, i systers kyliga lilla kök och höra hur äggen hoppar runt i det kokande vattnet på plattan.

Nu kan jag nog för första gången i mitt liv verkligen förstå orden om att tiden rusat förbi -  på riktigt.
Hela denna cirkus har bara susat förbi som någon snabbspolad dröm. Jätte märkligt. Och det blir ju vemodigt så fort man sitter och börjar tänka tillbaka på någonting som faktiskt aldrig mer kommer inträffa i livet.
Men. Vilken tur att jag lärt mig tänka annorlunda och faktiskt istället kan blicka framåt och helt enkelt enbart bara vara tacksam och grymt glad över vad jag lärt mig och fått göra. 

Alla tankar, alla ord, alla människor, alla stunder, alla ögonblick.
Tänk va fina minnen jag har fått. Och erfarenheter, framförallt.

Äggen hoppar snart ut ur kastrullen. Dags att ta tag i dom och dagen.
Jag kommer skriva mer sen, eller imon. Snart iaf.

Hörs.

Om jag fryser ihjäl nu, i oktober, hur överlver jag då vintern? Den riktiga.

När filmen satte igång och bilderna utav Paris rullade tillsammans med fransk musik blev jag som förtrollad. Jag sögs in i filmens vackra vyer och njöt till fullo. Jag kunde även se dig där. Med din motorcykel, åkandes längs kullerstensgatorna mellan alla detaljrika små hus. Se dig fastna i timtal bland böcker i små trånga antikvariat och bland prylarna i små andrahandsbutiker. Och, såklart, en kaffe i handen på en uteservering placerad på gatan bland husen. Men utan cigarett. För, du har ju slutat.
Just ja; En fin kväll ikväll.
Det var dit jag skulle komma.



Imorgon ska jag ta mig till Skåningen och titta på bästa J's lilla utsällning som just nu pågår där.
Eller. Jag hoppas att den pågår än.
Jag måste skriva. Och fråga.
I vilket fall ska det bli fint att se. Och ses.

Nu är det natt.
När det är natt sover man.
Tack Paulina för kvällen.
Natt.

Undrar vad vi hade hittat på för galenskaper om vi verkligen slog slag i saken som vi, på grund utav ett par hundralappar för lite, kom så nära men aldrig gjorde.

Jag funderar ofta på det. Om det varit världens största 1a januari-ångest eller precis tvärtom.

Att vakna i ett annat land, långt bort, med en galen främling.
Tänk.