»» Linnéa Samia Khalil

Ja, ibland tappar man talan.
Ibland för att man blir stum över någonting som berör och sätter spår. Det har jag blivit många gånger under min vistelse här. Och vet ni vad? Nu är jag det igen. Men inte på grund av någonting runt mig, nära, utan över er där hemma.

Samma känsla infinner sig just nu i min kropp som den kalla februarikvällen då jag sittandes vid pianot hemma hos min vän också tappade talan. På grund av människors stora hjärtan. På grund av människors välvilja att hjälpa andra.

Vår insamling har nu tagit fart rejält och det är så gott som omöjligt att sätta ord på tacksamheten som just nu råder. Jag vill tacka alla, en och en, flera gånger om och det tänker jag göra, dock inte här och nu, men det kommer. Jag lovar.

Dock vill jag fragmentera en lite speciell del utav insamlingen, som jag tycker är så fin.



Minns ni när man var liten? När man någonstans i sitt lilla rum hade en mycket värdefull sparbössa placerad. Jag minns det. Min var rosa och på sidan utav grisen fanns en logga märkt föreningssparbanken. Ibland när mynten droppade in lite för sakta stoppade jag i oanvändbara 25-öringar för att fylla ut och upp. En och annan plastkrona som råkat följa med mig ifrån matematikundervisningslektionerna i skolan kunde man hitta också, när man väl tömde den.
Vissa gånger kändes det som en evighet innan den blev full och det man planerat att köpa kunde köpas. Men en dag, en väldigt fin dag, kunde jag äntligen skruva av trynet på grisen och låta skrotet trilla ut. Kontrollräknade på öret och insåg att jag äntligen skulle kunna köpa den där gröngula undulaten som skulle heta Kalle. Honan Kalle.
Är nästan säker på att alla har någon form utav spargrishistoria att dela med sig utav, bara tid ges att verkligen tänka efter.



Jag har tre stycken kusinbarn som kommer ha den bästa och mest fina spargrishistorien att berätta, någonsin. Och bara för att jag är så imponerad över detta och dessa tar jag mig friheten att återge deras spargrishistoria.
Kan ni tänka er hur stora hjärtan som finns inuti deras små kroppar när de, efter tids sparande, öppnar deras bössor, tar ut pengarna som ligger i för att sedan ge bort. Ge bort till barn på andra sidan jorden för att dom tycker att barnen ska få madrasser att sova på.
Det är inte konstigt man sitter här och försöker formulera meningar och text utan att lyckas särskilt bra. För, precis som rubriken lyder så tappar man talan.

Fina barn hjälper fina barn och det bevisar att världen trots allt inte är så dum ändå.
Det finns hopp.
Maja, Albin och Gustav. Etta på pallplatsen, finaste guldmedaljen. Till er.
Tack!