»» Linnéa Samia Khalil

Bild som visar vart barnhemmet ligger beläget, innergården.

När vi idag anlände till barnhemmet var det en lugn stämning. Flertalet barn var inte där.
Det var mysigt. Att bara ha ett fåtal barn omkring sig och verkligen kunna lägga krut och energi på enbart dessa.



Jag satte mig ner hos Mary och pratade om dagen. Två små nyfikna killar kom snabbt fram till mig med busiga blickar. De sa någonting till mig som jag inte förstod och jag gav ifrån mig ett ’hö?’ samtidigt som jag lyfte frågande på ögonbrynen. Detta var någonting jag tidigare inte varit medveten om att jag gjort men efter åtskilliga ’hö?’ började killarna leka härmleken med mig och på så sätt lärde dom mig hur jag ser ut när jag inte förstår.
Den ena killen hade en extra busig och pillemarisk blick. Jag kunde känna igen mig lite i honom ifrån när jag själv var liten. Alltid någonting i görningen. Vi tittade på varandra och hö-ade. Varje ljud jag gjorde fick jag höra igen och vi skrattade och skrattade, åt varandras ljud.
Härmleken övergick efter en stund till arga leken. Vi tittade på varandra med ena ögonbrynet uppspänt och försökte hålla oss för skratt. Skrattet som han försökte hålla in lyste igenom. Hela hans ögon skrattade trots att han hade både mun och ögonbryn väl koncentrerade i ett försök att få mig att börja skratta. Och självklart var detta oundvikligt, självklart.




Vi satte oss efter en stund inomhus för att spela lite memory som barnen fick igår. Två av oss visste reglerna, de andra inte, vilket resulterade i att vi mest tittade på bilderna och gjorde passande läten till djuren. Muuu låter lejonet, det har jag fått lära mig idag.



Barnen satt och lekte lite och jag och Isabell tittade på. Många gånger när vi sitter vid sidan om pratar vi om hur overkligt allting känns. Det känns inte som det är vi som sitter där, bland barnen och bara är. Det känns inte som det är oss själva vi ser på fotona. Och dessa känslor samtidigt som allting känns så naturligt för oss. Det känns ibland som att man alltid varit här, med människorna. Som om ingenting annat någonsin existerat.



Vi fortsatte våra lekar en stund, jag och de två übercharmiga killarna. Ljudade, grimarserade, skrattade.




Efter en stund var det matdags. Barnen gick ut och satte sig och, som vanligt, vill människorna ge oss besökare det dom tycker är det bästa vilket resulterade i att jag och Isabell fick sitta kvar i rummet och äta för oss själva.

Det låg en pojke och sov på golvet från det att vi kom. Helt plötsligt började han röra lite på sig och hans små ögon öppnade sig. Samtidigt som de mötte ljuset började han snyfta. Snyftningar som ganska så direkt övergick i gråt. Jag sköljde av maten ifrån mina händer och gick till pojken och lyfte upp honom. Det räckte. Han slutade gråta, lutade huvudet mot min axel, la handen över den andra. Jag nynnade melodier i hans öra och väldigt snart somnade han in, tungt och hårt.
När jag lyfte upp pojken kunde jag inte undgå att känna en fruktansvärd odör. Hans byxor var blöta och en stank av både kiss och bajs infann sig. En lukt som fortfarande sitter kvar på mina armar och händer och som även gav avtryck på linnet jag hade på mig.
Stackars liten.



Senare vaknade han och vi satt en lång stund och tittade på varandra. Jag pillade lite på hans kinder och hans lilla näsa. Jag frågade på Twi hur han mådde men han svarade inte. Jag frågade vad han hette, inget svar, där heller. Inga ansiktsuttryck, inget prat. Han satt bara fast i mitt knä och tittade.



Det dröjde en liten stund innan en kille kom och bar ut honom till de andra för att påbörja ett matningsförsök. Pojken är aptitlös.
Marys man, som äger och jobbar på barnhemmet, kom in och satte sig hos oss. Han berättade om pojken och hans livsöde. Pojkens mamma var 'mad' som han kallade det och kunde därför inte ta hand om honom. Och hans pappa var inte vid liv.

Regnet började falla över plåttaket och det blev svårt att höra vad mannen sa. Redan innan fick man anstränga sig för att förstå hans brutna engelska. Bruten engelska och ett hackigt tal där många av orden stammades fram. Det är en gammal man och jag tror han har någon sjukdom, vilken har jag ännu inte lyckats lista ut. Han pratade om pojken och pratade sedan lite om sitt liv. Han tyckte det var tråkigt att människor här ser äldre personer som värdelösa. 'Jag kan fortfarande jobba, men inte lika hårt. Jag kan fortfarande spela fotboll, men inte springa lika fort'. Han ville att vi skulle be för honom och en dag ville han besöka Sverige. Något som skar till lite i hjärtat då jag med all säkerhet vet med mig att han aldrig kommer komma dit. Gamle, sjuke man som en dag kommer tvingas lämna livet med ouppfyllda drömmar.

Jag satt och koncentrerade mig så mycket jag bara kunde för att få veta mer om pojken. Tyvärr var det svårt att höra allting. Mannens avslutande ord hörde jag dock klart och tydligt. Det var precis som att regnet tystnade, omgivningen stannade upp och att drömvärlden, den dåliga drömvärlden, ännu en gång kom på besök. Orden om pojken som fick mig att återigen vilja gråta floder och nypa mig i armen tusen gånger om i hopp om att det jag hörde inte varit sant var;

om pojken inte hade kommit till oss,
om han inte gjort det, så skulle han
varit död nu.

så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu.

Orden ekade i mitt huvud och gör det än.
så skulle han varit död nu.
Det går inte att greppa. Aldrig någonsin.
Tankar som blir ofrånkomliga snurrar runt tillsammans med dessa sex ekande ord i huvudet. Tankar som; vad händer med de barnen som inte är han? Vad händer med dom som aldrig hinner fram?

Jag blir bara stum. Och förstelnad. Bilderna och texterna framför mig blir grumliga.
Jag har ingenting mer att säga.
Mina ord är slut just nu.