»» Linnéa Samia Khalil

Just nu 22 dagar in i februari, när inlägget skapas, sitter jag på sängen i vårt blå lilla rum. Dörren står på glänt och fönstret är öppet. Emellanåt rör sig vinden och en skön fläkt svalkar min varma kropp.

Det är alltid samma sak när man är iväg någonstans. Det är precis som att första veckan går i slowmotion och resten utav tiden bara rusar iväg.
Imorgon går vi in på vecka tre.
Redan.



Igår var vi inne i Kumasis mitt, på marknaden som är västafrikas största, för att köpa machetes inför vår kommande arbetsvecka där skog ska skövlas och ge utrymme för ytterligare bygge i byn. När man vistas i Kumasi får man ett ansikte på informationen man tidigare läst om att drygt 20 miljoner människor trängs på en yta mindre än halva Sverige. När man vistas där förstår man innebörden i ordet krylla – jag har aldrig tidigare skådat så många människor på en och samma plats.

Det tar ungefär åtta minuter innan hettan och folkmassan tröttat ut en.
Som tur är hade vi vår Millicent med oss som snabbt hjälpte oss att köpa våra arbetsredskap och snart kunde vi hitta en tro tro att sätta oss i för att återigen ta oss ut till vår lilla by, far faraway.
Vi hamnade längst bak i den bräckliga lilla bussen och det är för oss ett under, varje gång, hur fordonen ens klarar av att rulla. Vi trängdes på de stekheta skinnsätena och svetten rann. Utanför fönstret fortsatte kryllet utav människor. Kvinnor med korgar på huvudet trängdes med marknadsbesökarna för att sälja diverse saker och tur nog fick jag vinkat till mig en kvinna som sålde vatten så vi fick svalkat oss lite.
När bussen, efter åtskilliga startförsök, började rulla ut på vägen fick jag se någonting som fick mitt hjärta att stanna och tårar att trängas i tårkanalen.
I mitten av vägen, på en refug, satt en kvinna och höll ett paraply. Vid hennes sida satt en yngre kvinna som kan ha varit ett par år yngre än mig. På en filt bredvid dom låg två små barn. Utslagna och lealösa på grund av den rådande hettan. Dom hade en balja bredvid sig och det tog inte många sekunder för mig att förstå att detta var deras hem och allting de ägde.
Hur lär man sig leva om man växer upp så – på en refug bland miljontals människor under en brännande sol? Jag förstår det inte. Jag vågar vissa stunder inte ens tro att det är sant. Men, det är det och när det går upp för en som det gjorde för mig den dagen blir man stundvis stum. Och tagen.

Aldrig tidigare har jag känt sån tacksamhet över mitt egna liv på samma gång som jag inte kan få in i min skalle hur det ens är möjligt att det kan bli som det är? Vissa har allt och andra inget. Och samtidigt vågar vissa påstå att människan är den smartaste varelsen på jorden.

Knappast.