»» Linnéa Samia Khalil

Vi hade världens bästa dag tillsammans. Vi fyra och alla bästa barnen.
Sen kommer ju det där som aldrig är kul. Nånsin. Att säga hejdå. Även om det inte var mig det gällde idag tyckte jag det var riktigt jobbigt ändå och jag börjar verkligen förstå och känna att den dagen, som börjar närma sig, då det är dags för mig att säga hej. Ja, det kommer inte gå.
Hur gör man då?




Tänker och tänker. Frustration är en känsla som återkommer.
Annars brukar jag tänka på att omvandla dåliga och negativa känslor och tankar till någonting bra. För oftast finns det någonting bra med allt som sker.
Men idag kan jag inte tänka så.
Inte alls. Och det är jobbigt.

Jaha...

Perfect Peace är ett utav Kumasis fattigaste barnhem som i nuläget går runt på grund utav donationer. Det är ett kritiskt läge för hemmet eftersom ingen donation är regelbunden och kontinuerlig vilket gör att det som behövs ibland saknas.
Mat, blöjor, tvål, vitaminer, kläder – allt man kanske tar för givet annars – är inte en självklarhet för barnen och Mary på PP.

Vi har under den senaste tiden utav vår vistelse i Ghana spenderat våra dagar på Perfect Peace. Hittills har vi kunnat hjälpa till med en del saker. Mat, madrasser och tvåltillverkning har blivit möjlig tack vare insamlingen som pågått under vår tid här.
Vi är glada över detta – otroligt!

Men.
Det finns oftast ett men med, och detta är inget undantag för den regeln.
När vi om ett par veckor kommer åka härifrån vill vi veta att barnen fortfarande kommer få det de behöver för att överleva och må bra. Vi vill göra det möjligt för Mary att kunna lugna sitt hjärta och faktiskt veta att hon kommer kunna mata barnen. Att hon kommer kunna köpa blöjor när de saknas. Att hon helt enkelt vet att det finns tillstymmelse till en ekonomi, månad efter månad.

Vi har därför under de senaste dagarna jobbat på vår fadderverksamhet som vi vill få igång innan vi åker härifrån.

Vill du bli fadder åt våra barn på Perfect Peace? I så fall, här kommer info om hur verksamheten är tänkt att fungera.

Vi vill hålla nivån på verksamheten så enkel som möjlig så att omkostnaderna i samband med det blir lika med noll. De pengar vi skänker månadsvis till barnen, de ska komma fram. Kort och gott.
Vi kommer därför fortsätta oss att använda oss utav vårt insamlingskonto som vi tidigare haft. I slutet utav varje månad sätter du som fadder in den summa pengar som du vill sätta in och i början utav nästkommande månad summerar vi pengarna, för över de till det kontot som Mary har tillgång till. Vi vill även ha en personlig kontakt med Mary varje månad för att se hur läget på barnhemmet är, vad som behövs och hur pengarna används. Detta kommer vi i vår tur återkoppla till er som är faddrar.
Så, de pengar man som fadder skänker går till hela barnhemmet eftersom någonting annat vore fel då alla barn är i lika stort behov utav hjälp och stöd.

Vi vill dock att fadderskapet ska handla om mer än pengar, för det är ju faktiskt så att pengar inte kan lösa alla världens problem. Tycker det är viktigt med en personlig kontakt och förebild för barnen då detta är någonting som de saknar.
Någon som tar sig an en och en.
Därför kommer vi, efter det att du anmält att du vill vara fadder, ge dig ett fadderbarn som du fungerar som en mentor för. En förebild. En förälder. Något barnen tycker ska bli otroligt spännande då all kontakt med andra människor ger så mycket mer än vad vi kan ana!
Vi kommer därför, ett par gånger per år, arrangera att vi alla som är faddrar får möjlighet att skicka ner någonting till barnet och barnen. Någon sak, någon tanke, något ord – lite kärlek.

Så, det kommer vara en väldigt enkel verksamhet eftersom vi inte vill ha det stort och dra till oss en massa onödiga kostnader.
Vi kör igång med detta nu vilket gör att vi är på plats då första bidragen kommer nå PP eftersom vi kommer vara kvar här till i början utav maj månad.

Rent konkret, hur gör du?
Du mailar mig om att du vill bli fadder ([email protected])
Jag bekräftar med ett mail tillbaka där jag även presenterar just ditt fadderbarn lite kort.
Väljer själv hur mycket du vill bidra med varje månad. Den dagen du känner att du inte längre vill vara fadder, mailar du även detta till mig och du stryks från listan.
När det är dags för oss att skicka brev och dyl till barnen meddelar jag detta en tid innan, sakerna skickas till mig och jag skickar i min tur detta till Ghana och barnen.
Uppdaterar kontinuerligt om läget på Perfect Peace och tycker en personlig kontakt, åt båda hållen, är viktig. Därför uppskattar jag om du hör av dig, om du vill fråga, påpeka, undra, kritisera eller ge förslag.

8169-5,983 115 914-1 (swedbank)
Innehavare: Isabell Eriksson

Enkelt, som sagt.
Kom igen nu, nu kör vi. Nu får vi upp Perfect Peace på fötter.
För det är dom värda!

Varje dag sen den dagen har jag varit glad, inom mig. På riktigt. Jag har format om tillvaron, tankarna och livet till någonting jag vill att det ska vara. För det går, det går alltid att ändra saker och förhållanden runt sig till någonting man vill.

Livet är för kort för att ägnas åt saker man inte trivs med.
Livet väntar inte på dig.

Vill du något; gör det!



Jag ville mest bara säga det. Som en liten parantes. Som pepp till människor som kanske vill men inte vågar.

Nu ska jag låta fötterna mötas utav det röda gruset utanför dörren. Låta solens morgonstrålar nudda min svala hud och mina trötta ögon.
Ska låta min hund ta följe och hålla mig sällskap till stället där jag köper frukost.
En ny dag. En ny underbar dag.

Om åtta timmar landar min kära syster och två fina vänner i Ghana.
Längtan.

När jag själv sökte mig runt för ett tag sen på internet för att hitta en lämplig organisation att ansluta mig med för att sedan kunna bli fadder visade sig svårare sagt än gjort. Tycker jag.
Den finns alltid där, den där känslan om att mycket utav pengarna försvinner. Och visst, kanske dumt att tänka på pengarna som försvinner och istället fokusera på de pengarna som kommer fram. Egentligen.

Men, jag lyckades aldrig övertygas utav det och tyvärr rann det hela ut i sanden.
Finns det något bättre tillfälle för mig att bli fadder nu? Och framförallt att hjälpa er som kanske också funderat på att skaffa ett barn på andra sidan jorden som behöver så mycket hjälp det kan få.

Jag har börjat fila på detta. Börjat se över hur det praktiskt ska kunna gå till och jag har insett att det faktiskt inte behöver vara så fruktansvärt märkvärdigt allting. För börjar det bli märkvärdigt och för stort, då börjar det kosta och effekten jag inte vill ska komma kommer då uppstå – att pengar som verkligen kan göra nytta försvinner.
Jag vill själv veta att om jag lämnar 100kr, så ska 100kr komma fram. Rakt av.



Hur ska det då gå till hade jag tänkt?
Jo. På barnhemmet Perfect Peace bor i nuläget 40 stycken barn.
Mat och annan support fås via donationer vilket gör att det faktiskt, någon gång, kan bli så att det som behövs inte finns tillgängligt. Barnen, och Mary – barnens mamma – är alltså helt beroende utav oss. Vi som faktiskt har de där extra kronorna att avvara utan att det blir särskilt märkbart i kassan.
Tanken med faddergrejen är att man får ett barn, som man vill supporta lite extra. Jag fungerar som en länk mellan barnhemmet och människorna som vill supporta då jag kommer ha fortsatt kontakt med Mary och barnen även när jag kommer hem.
Pengarna som kommer in till fadderbarnen går i första hand till hela barnhemmet. För, det skulle ju kännas dumt för hjärtat om ett barn får massor och ett annat står utan. Lika, för alla. Tänk vilken bra regel.
Mat, kläder och annat som behövs kan köpas in när det behövs och ett kontinuerligt pengarflöde kan hjälpa till att få barnhemmet och barnen på fötter.
Dock, skulle det vara så att det barnet man specifikt är fadder åt, skulle behöva någonting extra. Te.x  läkarvård, nya skor eller vad-som-helst, så ska detta vara möjligt genom att de pengar som tänkt till just detta barn, går till just detta ändamål. Och min förhoppning är att flera människor kommer nappa på detta och kunna tänka sig att avvara några slantar i månaden till alla mina underbara skapelser som springer runt bland bilskrot och leker om dagarna. För, är vi många som hjälps åt så flyter pengarna på, kommer in som de ska, hjälper alla barnen, även om något barn någon månad behöver extra pengar. Är ni med? Ser ni hur enkelt det är, egentligen.
Och, det behöver inte handla om några speciella summor heller. Det känner man efter själv. Vad man vill och kan avvara. Inga gränser, varken upp eller ner.





Vill bara att människor ska kunna hjälpa – med hjärtat.
Och jag vill att människor ska känna sig trygga och verkligen veta att allting som ges, det fås – av rätt människor.

Maila mig, om ni vill veta mer.
Fråga mig. Ös över mig med frågor. Gör vad som helst, för det är ju just det; GÖR NÅGOT!
([email protected] / Linnéa Khalil på Facebook)
(Eller, lämna en kommentar med din mail här om du vill att jag skickar mer detaljerad information om hur hela grejen kommer funka)

Jag träffar dessa underbara barn varje dag och jag vill få dom att få ett bättre liv.

Och faktiskt. Så förbannat svårt är det inte. Skippa söndagens bakismeal på Mc Donald's EN söndag i månaden, låt de 70 kronorna göra något gott istället. För faktiskt, 70 kronor får man nästan 20 middagar för här. Om 50 stycken utav er som läser detta lägger 10kr i månaden räcker det till 50kg ris vilket inte äts under en månad utan vilket i sin tur då kan innebära att barnen kan få något som kallas variation när det gäller maten. Förstår ni?
Perspektiv. Återigen.

En vädjan. Ett hopp.
Kom igen nu människor.
Dags att vi slutar prata och börjar bry oss – på riktigt.

Love.

Plockade upp min svarta bok där ett öga pryder framsidan för att läsa igenom den kladdiga text på åtta sidor som jag frenetiskt skrev ner i samband med vårt samtal med Modesto. En man som jag snart kommer berätta mer om. Först måste jag bara hitta någon lämplig musik att skriva till, dricka lite vatten, läsa mina slarvigt skrivna ord – sen är jag redo. Så redo jag kan bli, för egentligen har jag ingen lust att skriva. Alls. Men jag känner en skyldighet att göra det. Att dela med mig utav världens verkligheter. Jag tar mig i kragen, sätter mig till rätta. Nu så.



Fredag, första dagen i April.

Modesto öppnade dörren och hälsade oss välkomna. Han pekade åt ett par plaststolar som stod placerade under ett stort träd på den sluttande bakgården utav hans hus.
Vi gick och satte oss och Modesto likaså.
Under våra möten med de människor vi mött hittills har Modesto varit den som pratat mest. Drygt två timmar senare började hans många ord att ta slut.



Modesto har sedan sex år tillbaka varit huvudpersonen för det rehabiliteringscenter vi besökt. En påläst man som uttryckte både en vilja om att kämpa och uppgivenhet. Och jag förstår honom. Man vill så mycket men i just detta fall handlar det i princip om att lära en hel nation någonting som de inte vet. Efter samtalet med honom kände jag precis som honom; vilja om att kämpa och en känsla om uppgivelse. Men, den sista känslan vill jag slå bort. Döda. Någon måste föra dessa stackars människors talan, som kanske inte alltid är kapabla till det själva. Någon måste få människorna här att förstå värdet och finheten i dessa fantastiska människor som jag i fredags fick möta. För det är tyvärr så här, hur mycket jag än vill att det inte ska vara sant, att folket ser funktionshindrade som värdelösa.
Värdelösa?
Hurdå?

Jag bläddrar igenom mina anteckningar och stödord och ska på bästa sätt återge det som Modesto berättat om hur synen på funktionshindrade är här i nuläget.

Är du synskadad, hörselskadad, rörelsehindrad, utvecklingsstörd eller funktionsnedsatt på något sätt, då går du under en och samma kategori; sjuk och värdelös. Samhället är utformat och oanpassat, just för att dessa människor inte ska ha möjlighet att integreras.
Det finns platser där funktionshindrade människor förbjuds att besöka.
Barn lär sig, i tidig ålder, att varken leka eller prata med ett annat barn, som råkar ha en funktionsnedsättning.
Mammor som föder barn som inte kan sättas in i det sjuka facket människan valt att kalla ’normal’ får två val. Valet de flesta väljer, för att göra det enkelt för sig själva, är att lämna bort barnet så fort som möjligt och sedan aldrig prata om det. Total ignorans.
Andra valet är att behålla barnet. Men, görs detta resulterar det i att mannen i fråga måste lämna sin familj, direkt. Lämna den så snabbt som möjligt för att hitta en ny fru som kan föda honom nya barn.
Mamman står ensam kvar med ett barn som inte är accepterat av samhället vilket leder till att den största delen utav de barn som på något sätt är funktionshindrade blir gömda och inlåsta.

Det slår mig, igen, att jag befinner mig i det. Jag är här, här som det där sjuka händer. Det sitter söta små barn i låsta rum för att ingen ska veta att de finns. För att samhället inte ser något värde i dessa människor. Jag vill bryta mig in i alla hus och alla rum, jag vill hitta barnen och hjälpa dom.

Modestos center byggdes upp någon gång under 50-talet då dåvarande presidenten hade med i landets plan för social välfärd att hjälpa och satsa på människor med olika svårigheter.
1969, då landet bytte president försvann denna planen och allt tidigare stöd åt människorna och rehabcenterna försvann. Sen dess har det varit så och jag kan bara hoppas att landets nästa president har en vettig och mänsklig syn på dessa underbara människor.

När vi satt under trädet och pratade med mannen dök en annan man upp. De bytte några ord med varandra och den nyanlände mannen gav Modesto två gula kort. Telefonkort.
Modesto berättade sen för oss att det var en utav hans grannar som kommit för att skänka telefonkort till honom. Det är nämligen så han och hans familj överlever, på grund av att det finns vänligt sinnade människor som är villiga att dela med sig utav det dom äger. För, eftersom bidrag tagits bort görs allt arbete på centnerna gratis. All mat som behövs för att överleva fås oftast via donationer. Vissa gånger står de utan och då äts det av majsen som Modesto skördat.
För Modesto är allting, förutom luften han andas, lyx. Att lära sig överleva ändå, det är stort. Och allt detta för att han vill hjälpa de människor som på något sätt behöver extra hjälp, för att ingen annan gör det. Modesto, en hjälte till.




En blind kvinnas arbete. Värdelöst?






Värdelöst?


Värdelöst?





Skostugan vars arbete just nu står still pga materialbrist.



Korgtillverkarna, otroliga hantverk. Värdelösa?



Systugan.






Handikappanpassat?


Alla andra platser förses med asfalt. Jag blickade ner och insåg att marken jag gick på var lätt för mig att gå på. Lätt med väl fungerande ben och ögon som ser. Asfalt. Visst är det så att det är här den hade behövt bäst och mest. Idioti.


Modesto. Mannen bakom allt. Mannen med det stora hjärtat. Hjälten.







Okunskap och fördomar.
Kanske de mest farliga och värdelösa egenskaper en människa kan besitta i kombination med varandra.
Förändring. Det måste ske.