»» Linnéa Samia Khalil

När man tror en sak har det en tendens att alltid bli någonting annat. Och trots att man vet att det ofta är så, så fortsätter man att tro. Varför?

När jag och Isabell låg på våra madrasser i torsdags kväll byttes många ord och tankar, som jag skrev sist, blev våra slutsatser ganska så få, på grund av ovissheten. Det enda vi gemensamt kunde förutspå var det faktum att vi skulle möta några utav våra tyngsta dagar någonsin.

Vi hade fel.



Dagen började vid kontoret där vi mötte upp Douglas och Millicent. Kontoret ligger beläget ett stenkast ifrån där vi bor och innegården delas med en skola vilken ni kunde se bilder ifrån för ett par dagar sen. På fredagar har skolorna inga riktiga lektioner, då ges tid åt annat. Idag kunde vi glatt beskåda deras fredagsaktivitet som skedde på skolgården. Dans. Idag var det dans som stod på fredagsschemat. Man kunde inte undgå att låta mungiporna snurras fyra varv runt huvudet då de små barnen, i sina gröna skoluniformer, skakade rumpa och höll takten.
Det blev alltså en bra start på dagen.

Och bättre skulle den bli.




Efter att ha spenderat ett par svettiga timmar i centrum fick vi tag i en bil som skulle köra oss till barnhemmet, där vi nu är. Vi fick veta att det inte alls var långt bort och att det var väldigt centralt beläget. Vi stannade vid ett stoppljus och jag fascinerades över hur fina vägarna var här. En fascination som efter bara ett par minuter skulle ta slut då vi svängde in på en avvikande väg fylld utav gropar, stenar och sand. Området vi svängde in på var fyllt utav trasiga bilar och annat skrot. Ett smutsigt och gigantiskt industriområde.
Mitt i detta område blev vi avsläppta och det tog en liten stund för oss att inse att det faktiskt barnhemmet vi hade framför oss.

När vi kom in på det väldigt enkla barnhemmet möttes vi utav 40 superglada barn. De skrek, de skrattade, de välkomnade. Så äkta och det tränger in, långt in.
Vi bar in rissäckarna och våra väskor och efter bara en liten stund stod barnen runt oss och tittade på våra saker med stora ögon. Barnen här tar ordet tacksamhet till en ny nivå och efter att vi lämnat det vi haft med oss till dom togs även glädjen till en ny nivå. Gården fylldes utav skrattande barn med färgglada och för stora t-shirtar lekandes med deras ballonger.
'God bless you, they are so happy' sa Mary, som tillsammans med sin man driver hemmet, till oss när vi blickade ut över barnen.
Och det vill jag att ni ska veta, ni som gett bort era saker, ni som är orsaken till deras glädje.



Kvällen smög sig på och hettan lättade. Vi satt på vår uteplats och lät dagens intryck sjunka in i oss. Vid sidan om oss hela kvällen fanns en kille. Han bor här men föddes för tretton år sen i Boston. Olyckligtvis så dog hans mamma och han fick flytta till sin pappa i Ghana. Dock kunde inte pappa ta hand om honom så nu bor han hos en dam här i huset och lever sitt liv på så vis.
Jag undrar vad han tänker på innan han somnar.

När jag och Isabell satt och pratade med Mary och frågade frågor om barnhemmet och barnen pillade han nyfiket på datorn. Han fick senare under kvällen tillgång till filmkameran som han under en timmes tid gick runt och filmade med.
Efter att vi tillsammans varit ute på de mörka gatorna och köpt kvällsmat blev han sittandes med min nyinköpta gitarr. Han spelade och spelade.
Jag undrar hur det känns att aldrig få vara kreativ som man vill. Att inte få ha valmöjligheten att ägna sig åt någonting speciellt som man har passion för.
Ännu en sak som man annars tar förgivet. Ännu en sak.



När jag återfick gitarren stängde jag in mig en stund i vårt rum. Jag tog ett ackord och det var någonting som lät annorlunda. Det lät fint. Jätte fint. Jag tog ackordet ytterligare en gång och kom då till insikt om att killen nyfiket måste ha skruvat på stämskruvarna under sin tid med gitarren tidigare under kvällen. Fantastiskt. Det lät verkligen fantastiskt.
Med en omstämd - men inte ostämd - gitarr i famnen vars toner lät bättre än någonsin och med min dagbok, där en låttext föddes för bara ett par dagar sen, framför mig fick jag göra det jag så länge velat göra. Musik.

Detta fick mig att senare under kvällen skriva följande ord i ett mail till en människa som, förutom min omgivning, inspirerar enormt;
jag lever i en kväll jag aldrig vill ska ta slut.



Och så fortsatte vår kväll och natt. Vad vi för ett par dagar sen trodde skulle bli den värsta upplevelsen i våra liv blev precis tvärt om.
Tänk va fel man kan ha ibland.
Och i detta fallet gör det oss absolut ingenting, att vi inte hade rätt.
Tvärtom.
Vi är tacksamma och lyckliga över att ha fått uppleva det vi upplevde igår. Det borde alla någon gång i livet få göra.