Ghana

Och så satt vi där. På stranden, i skymningen och blickade ut över horisonten.  Tiden spolades tillbaka ett par månader. December. Vi satt där på kulturhuset och blickade ut över ett grått och vintrigt Sergels torg med varsin Mariestad i handen. Vi pratade, skrev och funderade.

’Tänk när vi sitter där på stranden och dricker en kall öl och tittar ut över havet’.
Kanske det vi kommer minnas minst under vår tid här men det som faktiskt var det enda vi visste skulle ske innan vi kommit hit. Allt annat, alla känslor och tankar, som uppstått och uppkommit hade vi inte en aning om där och då. Den där ölen på stranden, det var det enda vi kunde ta på. Och nu är den avbockad och inskriven i det sista kapitlet om Ghana för denna gång.



Jag vet inte vart jag ska börja. Och heller inte vart jag vill sluta.
Det är nu när jag sitter här och spolar tillbaka dagar, veckor och månader som jag ändå inser att fyra månader kanske inte bara susat förbi i ett ögonblick som det faktiskt känns som vissa stunder.
Jag stängde mina tårfyllda ögon på Landvetter där Frida, mamma och pappa vinkade av mig och öppnade dom nu, fyra månader senare. Ja, så känns det. Men så har det givetvis inte varit. 

Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet gentemot mig själv. Den där underskriften på det gula pappret där överskriften stavades UPPSÄGNING i oktober är på riktigt det bästa jag gjort. Någonsin. Inte för att jag inte trivdes med vad jag hade då och vad jag gjorde. Inte alls. Kanske det som får mig att känna ännu mer tacksamhet. Att jag faktiskt vågade släppa taget om mitt liv och saker omkring mig som var bra och som jag trivdes med. Trivdes med till viss del, samtidigt som det som jag verkligen ville ägna mig åt och spendera tiden åt blev åsidosatt. Och därför, just precis därför, kastade jag mig ut i en ovisshet, en spänning – till ett liv på väg precis dit jag vill.



Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet till vissa människor omkring mig som inspirerat mig, som trott på mig och som faktiskt varit en stor anledning till mitt här och mitt nu.
Jag kommer heller aldrig kunna visa min tacksamhet till er som jag faktiskt lärt känna här. På avstånd. Ni har gett mig så mycket och era ord passerar ofta tankarna och det slår mig, hur lyckligt lottad jag är som fått ta del utav orden och er. Och det slår mig även hur spännande det ska bli att få komma hem och se vad verkligheten har att erbjuda. När skrivna ord förvandlas till någonting verkligt och fotografier blir levande. Det ser jag fram emot. Hur ni och vi kommer berika och berikas.



Jag ser tillbaka. Jag minns. Jag minns, jag minns, jag minns, jag minns.
Jag minns när betongblocket lades på mitt huvud för första gången och jag kämpade mig fram i hettan och langade byggmaterial till det som snart kommer att bli en alldeles ny by.
Jag minns första hugget med macheten och den droppande svetten.
Jag minns pojken. Den tysta pojken som fick mig och människor där hemma att gråta.
Jag minns ballongfesten. Den fina.
Jag minns det pytte lilla rummet i byn där vi stundvis kände oss som två fångar.
Jag minns tystnaden. Tystnaden i djungeln som inte går att beskriva.
Jag minns den hemska veckan på sjukhuset.
Jag minns första mötet med våra barn. Och Reagan. Hur han låg på golvet i sina nerkissade kläder och plötsligt började gråta. Hur jag lyfte upp honom och kände honom, för allra första gången.
Jag minns marknaden och dagen då min gitarr blev min.
Jag minns känslan som infann sig i kroppen då vi fick se de fina tvålarna som blev resultatet utav tvåltillverkningen på barnhemmet som senare skulle prydas med våra initialer innan försälning.
Jag minns dagarna då syster och vänner befann sig här i vår närhet.
Jag minns Akua och kvällen då jag pratade med henne.
Jag minns Akua. Två dagar senare.
Jag minns sista kvällen med barnen och Mary. Hur ledsen hon var.
Jag minns Reagan, hur han låg i mitt knä med tårta över hela ansiktet och skrattade. Mellan hans små fingrar höll han en bit utav kakan och slickade i sig en bit då och då. Ibland räckte han fram handen med biten i till mig och lät mig slicka i mig en bit. Och när jag gjorde det kraxade han fram sitt skratt.
Jag minns även hur han kom springandes till mig den kvällen över gårdsplanen och hoppade upp i min famn. Hur jag försökte hålla tårarna tillbaka i vetskapen om att det var sista gången han hoppade upp sådär – på ett tag. Jag satte ner honom och han kramade hårt om mina ben, precis som att han kände det på sig. Sedan sprang han iväg och lekte med de andra. Då passade jag på att gå.



Fyra dagar senare.
Och nu sitter vi här på flygplatsen i Accra efter 6 underbara dagar vid kusten och Busua. Precis som att vi varit här sen sist. Som att tiden som varit och funnits inte längre är på riktigt. Men, det har den och våra sista tre dagar (och nätter framförallt) har varit några utav de roligaste i hela mitt liv. Vi blev ett litet gäng där alla var utav samma sort – gränslösa och ganska så galna.
Mike, Ghanafarsan från Michigan som bor i ett hus på stranden i Busua tillsammans med nio föräldralösa barn. Och Sean, den roligaste människa jag någonsin mött ifrån Sydafrika. Och Lady-Canada. 



Under dygn tillsammans har vi tänjt på varenda liten gräns och skapat livslånga minnen som många gånger kändes filmlika. För faktiskt så trodde  jag inte att min sista natt i Ghana skulle spenderas dansandes i en säng i ett hotellrum tillsammans med mina tre nyfunna vänner, iklädd cowboy-hatt och en lånad t-shirt, snurrandes på en ofungerande fläkt samtidigt som vi alla sjung den Kanadensiska nationalsången med Pavarotti-röster. Nä, det kunde jag aldrig för mitt liv tro. Men så blev det och det är jag evigt tacksam över för istället för att sitta här på ett kallt golv på flygplatsen och gråta, vilket jag faktiskt hela tiden förutspått att jag skulle göra, sitter jag och ler och skrattar över våra galenskaper. Jag är glad över det och att jag mött dessa människor. Så, det hela kändes bra förut när taxin lämnade Busua och vi vinkades av utav Mike och Sean. Efter det att vi tagit vårt sista spontandopp i det underbara vattnet med kläderna på och senare hängt på låset på Bosses hus där vi under våra kustdagar bott. Iklädda långklänningar gick vi där, över den jordiga gårdsplanen och sög in Ghana för allra sista gången. Ljudet utav getter, höns, hundar och lekande barn tillsammans med bruset ifrån havet underhöll våra öron när vi släpade vår packning ifrån huset.
En liten kille tog tag i en sträng på min gitarr och sa;
’pling pling’
’pling plong’ sa jag tillbaka och han skrattade.
En liten stund gick och han ropade på mig och frågade;
’where are you going?’
Och det var då det verkligen slog mig varför jag gick där finklädd med en ryggsäck på ryggen och min gitarr i handen.
Jag vände mig om till pojken och vinkade med gitarren och svarade;
’home. I’m going home…’

Det är ännu inte dags för en punkt. Inte riktigt än. 
Vi har dagen kvar. Dagen kvar att leva och känna.

Jag tänker tillbaka. Bläddrar bland våra tiotusen foton. Och trots all skit vi fått vara med om så kan jag ändå konstatera - om man bortser från det tråkiga - hur grymt vi haft det. Hur fina och roliga stunder vi haft. Hur vi utvecklats och lärt oss saker.

Några timmar kvar.
Jag andas. Andas så mycket jag kan. Medan jag kan.

Igår kväll var vi på sjukhuset där Akua låg. 
Hjärnblödning, ett bortslitet öga och försatt i koma. För att nämna det värsta. Läkaren berättade även att det förmodligen varit någon som slått henne så illa. Med någon sten, ett rör. Något hårt.
Den människan tänker jag just nu på med avsky.

Vi stod hos henne en stund. Pratade lite och höll i hennes varma hand.
Det var så fint på något vis. Att ändå se henne där. Ren igen, från allt blod, bland människor som faktiskt tog hand om henne. Och innan vi skulle gå märkte vi att hennes puls hade ökat. Precis som att hon någonstans kanske hörde oss, kände oss.
Vi vet inte, men vi kommer tro så.

Nu, denna morgon, tog hon sitt sista andetag.
Sov gott Akua, för jag vet att du kommer göra det.
♥

Jag har ingen lust att skriva. Jag har ingen lust till någonting. Jag vill spy. Det är allt jag vill göra. 
Spy, spy, spy, spy, spy.

Jag trodde att jag hade upplevt starka intryck innan under min tid här i Ghana. Men allt som hittills hänt är en piss i havet i jämförelse vad vi i natt fått vara med om.

På väg hem efter vår utekväll. Klockan var strax innan fyra då vi hoppade ur taxin. Gatan var precis lika öde som jag skrev om sist, i mailet till min vän som jag publicerade här för ett par dagar sen.
På väg ner för den lilla grusvägen hörde jag någonting som lät. 
Jag hyschade Isabell och frågade om hon också hörde. Vi stannade båda upp.
Jag såg någonting som rörde sig lite längre bort och efter att vi kom närmare kunde jag se att det var Akua, den hemlösa kvinnan jag för ett par dagar sen satt och pratade med alldeles i närheten.
Hon låg där och  gav snarkljud ifrån sig, högt. Men man kunde höra att det inte var vanliga snarkningar. Hon kved. Hennes ansikte var vänt halvt mot marken och när vi kom närmre stannade jag upp. Blod. Allt jag kunde se var blod. 
Jag satte mig på huk bredvid henne och fick inte fram ett ljud. Jag har aldrig haft så ont i min kropp och sett någonting så skräckfilmsliknande i hela mitt liv. Ögonen var svullna som golfbollar, läpparna stora och uppspända som ballonger och det var allt man kunde se. För blodet täckte resten utav ansiktet och en del utav hennes kropp. Hon låg i en blodpöl. En blodpöl som växte och växte och växte.
Jag försökte samla mig. Men det var svårt.
Isabell sprang förtvivlad upp till vägen för att försöka hitta någon människa som kunde hjälpa till. Ingen kunde, ingen ville.
Jag rörde vid Akua och försökte få kontakt med henne.
Jag försökte förstå vad som hänt.
En kropp och ett ansikte utav trasor. Det skulle försköna verklighetbilden en hel del.
Vi såg efter att vi lyst runt med vår telefon spåren utav en bil. Och i spåren låg Akua och vi förstod att det var det som hande hänt. Överköd. Söndertrasad. 

En kvinna förstod att vi behövde hjälp. Hon kom till oss.
Gick fram och lös med sin telefon över Akua. Gav ett ogillande ljud ifån sig.
’Ni förstår. Hon är galen – mad’ sa kvinnan till oss när hon tittat klart. ’Hon är galen. Knäpp. Död’
’Gå hem och lägg er’ blev nästa upplysning.
Jag tittade på kvinnan och trodde att jag befann mig i en väldigt dåligt regisserad teater.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle gå någonstans förrän Akua fått hjälp vilket hon hade väldigt svårt att förstå. Just för att hon är ’mad’, värdelös. 
Isabells röst kvävdes i hennes gråt när hon uppgivet försökte hitta någon annan som kunde hjälpa. Ge oss ett telefonnummer till en ambulans. Vad-som-helst.
Utan resultat.
Själv hade jag lyckats samla mig och stod fortfarande kvar hos Akua och även kvinnan som precis uppmanat oss om att gå hem och sova.
Jag förklarade i nästa mening efter det att hon undrat, återigen, varför vi inte bara gick hem, att jag inte kan gå hem och lägga mig och sova i vetskapen utav att det ligger en människa hundra meter bort och blöder till döds. Hon är en människa, precis som du och jag och hade du legat där på marken hade du också velat ha hjälp, eller hur?
Hon låtsades att hon höll med. Låtsades.
Efter en stund gick hon. Hem och la sig.
Och det var så det fortsatte. Ett bra tag. Uppgivenheten har aldrig någonsin varit så stor hos varken mig eller Isabell.
Akua låg och försökte andas och blodpölen blev större och större. Det rann blod ur hennes öron och huvud. Rann.
Efter en stund hittade Isabell vatten som jag kunde skölja bort lite blod i hennes ansikte med. Det var liksom allt vi kunde göra. ALLT. 
Frustration. 

Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig halvt om och för ett ögonblick trodde vi att hon hade slutat att andas.
Nya människor passerade. Stannade, tittade, beklagade sig och gick.
Tillslut fick vi tag i Akuas familj som vi inatt fick veta bor i samma område. Det kom ut två kvinnor och tittade på henne. Isabell vädjade om att de skulle hjälpa henne och frågade även om det var någon släkting till dom båda kvinnorna.
En utav kvinnorna tittade på Isabell och sa – precis som att det vore den mest naturliga saken i värden – det är min mamma.
Sen vände även dom. Och gick.
Ljuset kom och fler människor började samlas runt platsen. Runt Akua som kämpade för sitt liv, på en väg utav grus i en pöl utav blod. Och ingen gjorde någonting. Vissa skrattade. Åt henne. Och åt oss, för att vi var så korkade att vi brydde oss.
När jag satt bredvid Akua och försökte få kontakt kom en äldre dam fram till mig och skällde ut mig. Gav mig order om att försvinna. Jag spände mina ögon i damen, svalde gråten i halsen och det enda jag fick fram i detta ögonblick var ’nej, nej, nej’. 

Efter en stund kom det fram en kille till mig och frågade om vi ville ta henne till sjukhuset.
Äntligen, tänkte jag.
Jag svarade ja på frågan och han försvann bort till folksamlingen som stod med öppna munnar och stora ögon och bara stod. Han kom snart tillbaka och berättade för mig att vi inte fick ta henne till sjukhuset för familjen inte ville det. 
Familjen. Det är dom inte värda att kallas dom asen.

Ibland var det vi som var uppståndelsen. Vi, dom konstiga människorna som bryr sig om en ’mad’ person som inte är värt mer än djuren här. Vi grät, vi försökte få folk att förstå. Ingen hjälpte, ingen gjorde något. Ingen. Ingen. Ingen.

Tillslut, många timmar senare, kom någon ifrån hennes sk familj och lyfte upp henne. Hennes livlösa och trasiga kropp bara hängde. 

Aldrig tidigare och säkert aldrig någonsin i hela mitt liv kommer jag känna mig så hjälplös som jag gjorde inatt. Och aldrig hade jag trott att jag skulle önska en god människa död. För hennes liv, det är inte värdigt och jag hoppas hon snart andas in sitt sista andetag.

Från den stund då vi landade här och blev insatta i skolverksamhet och annat har man tidigt förstått att obrounis - vitingar - förknippas med någonting bra. Vi ses som smarta. Ja, jag kallas förresten viting här vilket många säkert tycker är konstigt. Det finns faktiskt en ganska komisk sak jag funderat på ibland då jag gåendes längs vägarna hör ’obrouni’ ropas efter mig. Jag tänker mig ett gäng Ghananer sittandes i ett rum tillsammans med några vitingar, exempelvis de jag och min syster stötte på förra året i April i staden där jag bor. Vitingar som för allt i världen inte kan förstå sig på människor som ser annorlunda ut i jämförelse med dom själva. Vitingar som tar sig befogenhet att slåss och ge order om att vi omgående bör ta första bästa flyg till ’vårt hemland’ (inrikesresor.se) och även titulera oss som ’negerfittor’. Dom, dom vill jag ha. Tillsammans med de där obrouni-ropande Ghananerna.  Sätta de i ett rum och låta dom diskutera huruvida jag är vit eller ej vilket garanterat kommer få SVT’s Debatt att blekna. Obrouni – negerfitta, obrouni – negerfitta, svart – vit, svart – vit. Det är frågan.

Nåja, tillbaka till ämnet. 

Hoppas fler vita människor kommer hit och lär. Det är en önskan som finns. Och jag tänkte på det senaste idag när vi satt i taxin på väg hem. Hur långt utvecklingen ändå kommit här när det kommer till vissa saker.  Insikten om det gjorde mig till en början glad. För snart har dom det som oss. Som hemma, tänkte jag när jag såg mig omkring.
Sen slog det mig, ganska så hårt. Vad är det egentligen vi strävar efter? 
Att bli bättre och bättre och bättre och bättre? På vad?
Vad är det vi ska lära dom egentligen? Att sluta leva? Sluta ägna tid och tankar åt det man behöver och gör för att leva och istället mata huvudena fulla utav i-landsproblem.
Ska vi lära dom att göra som vi, rationalisera bort oss själva och låta maskinerna bli smartare än oss? Lära dom hur maten blir varm av en fingertouch, hur kläderna tvättar sig själva och hur vattnet inte behövs bäras.
Är det det som kallas smarthet? Och i så fall, när övergår smartheten till dumhet och olycka. I vilket skede börjar lyckopillren säljas på löpande band, självmorden öka och depressionerna bli lika vanliga som förkylningar. 
Det kanske i själva verket vore bättre att göra tvärtom. Låta människorna här komma till oss och lära oss saker om hur man lever - på riktigt.

Det ultimata, tror jag, vore om man blandade. Lite av varje. 
Lite som här. Lite som där. Och lite som hemma.
Ungefär som mig. Lite svart, lite vit. 

Trångsynthet, jag önskar så att jag kunde utrota det på nåtot vis. Tillsammans med rasisttankar och annat äckligt som förkommer i alldeles för många människors huvuden nu för tiden.
När jag kommer på hur jag ska gå till väga - då säger jag till.
Tills dess; sömn.

kweli

Det är ju när man inte har någonting som man verkligen uppskattar att få det. Verkligen.
Eftersom standarden här inte liknar den vi är bortskämda med där hemma innebär det att rinnande vatten numera ses som en lyxvara. Därför kan jag nog med all säkerhet tala för oss båda när jag säger att vi aldrig tidigare uppskattat en dusch som vi uppskattade den inatt.

Life. Simply and lovely.

Det känns som att det går bättre nu. Att tänka tankarna om att nu är nu och nu är jag här.
Även att tänka tankar om att ett slut i vissa fall betyder fortsättning följer. Som nu.
Jag fångar ögonblick och fina sekunder.
Jag fyller lungorna med luft så att de nästan spricker.
Jag kommer behöva det. Om sju dagar. För om sju dagar tror jag att jag kommer tappa andan.

Men nu är nu - som sagt.
Andas. In, ut. In och ut. Precis som vanligt.

♥ R
Tack.

'Kommer ni imorgon?' hörde vi barnens frågande röster eka över gårdsplanen när det igår kväll var dags för oss att lämna.
'Ja, vi kommer imorgon.'

Imorgon, imorgon, sex gånger till.

I ett utav mina marsinlägg skrev jag om hur jag för första gången kunde peta på döden med mina fingrar. Hur nära det kändes. Jag skrev om min kropp som knappt orkade ta sig en meter. Hjärtats rytm som nästan var nere på noll, ögon som knappt orkade se och en hjärna som inte orkade tänka.
Malaria. Denna elaka malaria.

Igår hade jag Marys röst i mitt öra. Hennes ord ville jag helst inte höra.
Lillan, den lilla lilla fabulösa skapelse var där igen. På sjukhuset. 
Malaria. Denna elaka malaria.


Akua & Akua

Det är så fantastiskt. Att den minsta och mest späda människa jag någonsin träffat råkar vara den starkaste utav alla. Inga muskler och steroider i världen skulle någonsin kunna mäta sin styrka med henne - aldrig! 

Den starkaste styrkan är den vi har inom oss. Den starkaste styrkan heter Akua.

Ett hjärta.

Håll om mig lite till är du snäll
Varför inte bara ligga här tills morgon blir kväll
Jag har glömt ditt namn och vad som igår blev sagt
Men det spelar ingen roll låt oss bara förföra varandra i en sista akt

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Genom din bringa kan jag skåda ett hjärta som slår
Ett hjärta som pumpar lika hårt som våra kroppar gjorde igår
Med droppar av svett på två människor helt utan vett
Med två liv i ett nu
I en stund med bara jag och du, jag och du, jag och du

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Väck mig aldrig ur min vakna dröm
Jag skulle vilja konservera känslan utav denna tid, detta rum
Det vita lakanet ringlar sig runt min nakna hud
Mitt på golvet i rummet ligger en låtsasprins och en ogift brud

Du var vacker igår
Du är vacker idag
Du är nog vacker imon även om jag aldrig kommer få se
För nu är vår tid rätt
Imon är den glömd
Då har du lämnat detta rum med ännu en kärlekstrofé

Kärlek på låtsas
All denna kärlek på låtsas
Jag älskar att hata vår kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

© Linnéa Khalil 2011-05-19

Jag krafsade fram mina kläder som låg i små smutsiga högar på vårt grusiga golv. Gjorde ett rusk. Ett till, för det behövdes. Hörde hur de små sandkornen nuddade golvet i ett silande ljud.
Hängede över mig mitt rosa linne som mest bara hänger där. Ser varken bra eller dåligt ut. Det bara är. Något jag med all säkerhet inte hade tagit på mig hemma. 
Det stack till lite i mina ögon när mina pupiller möttes utav det starka solljuset utanför dörren. Värme, denna sköna värme. Gick stegen upp till det lilla burliknande ståndet där jag, efter ett par artighetsfraser, sa vad jag vill ha till frukost. Kvinnan i buren frågade mig för hur mycket jag tänkt köpa. Jag funderade ett tag. Ett ganska så långt tag. 2kr – 4 kr – 2kr – 4kr? Som om det egentligen vore någonting att fundera på. Återigen uppkom insikten om perspektiv i mitt huvud.
2kr, 4kr. Perspektiv.
Idag fick det bli 4. För idag var jag hungrig. 



Satte mig ner på en bänk bredvid för att vänta. Kvinnan ropade på mig och pekade på en annan bänk, i skuggan, vilken hon ville att jag istället skulle sätta mig på. Och så fick det bli.
På bänken i skuggan i den lilla lilla affären satte jag och lät morgonen väcka mig till liv.
En man kom in i affären och sträckte sig min hand.
’Obrouni,  Wo ho te sεn? Me din de Kojo. Wofiri he?’
Jag svarade. Och det var mest det han ville. Att jag skulle svara, för han ville veta om jag förstod. 
Kvinnan ropade till sig mig. ’Akua, bra!’ – ’Linnéa, kom!’
Frukosten var färdig och två svarta påsar räcktes till mig genom den lilla luckan. 
På vägen ner mot vårt gömda lilla rum träffade jag mannen, grannen, som jag för ett tag sen utsåg till min favoritgranne i omgivningen. Det skulle kunna vart på grund utav hans snälla ögon, hans fluffiga utsparade hår eller hans till synes fina faderskap, men inte. Det var för den där gången han läxade upp ett par småkids efter att ha narrat obrounis utan anledning.
Den dagen fick han min grannskapsmedalj.
Idag blev vi glada över att mötas. Det var längesen vilket han snabbt påpekade. Han undrade hur jag mådde, vart jag varit och hur allting går. Jag svarade. Han avslutade med ’welcome, welcome’. Vi log mot varandra och lät vägarna leda oss åt olika håll.



Nu sitter jag här. Det är grusigt omkring mig, återigen.
Ägget och brödet vilar i min magsäck och kaffet väntar på att få drickas.
Min fina vän berättar om drömmar som blivit till verklighet och det är nästan så att jag skulle behöva nypa mig själv i armen för att förstå att tillvaron vissa gånger kan bli mer än magisk. 
Jag vill också ha en magisk tillvaro tänker jag. Fast egentligen så är det i den tillvaron jag lever nu. Bara på ett annat sätt, i en antonym till vad mina öron just får höra.
Magi kan handla om så mycket. Att känna, att andas, att älska, att leva. Här, där, då och nu.
Jag menar, orden är oändliga mellan kärlek och hat. Mellan himmel och jord. Mellan oss.

Kaffe. Nu finns det ingenting annat än kaffe.

Februari.

Han tröstar mig genom att säga att jag kommer vara lycklig när jag kommer till den plats jag just nu har väldigt svårt att definiera - hem.
Jag hoppas han har rätt. Det vore så bra. Och enkelt.
Han brukar ha rätt. Det gör mig någonstans lugn. Och trygg.

Idag är det tordag. Vi har inte flyttat än.

Inatt satte jag mig i en taxi och fick åka hem. För att jag inte kunde vara kvar. Knappen var tryckt på och någon avstängning fanns och finns inte ser det ut som.

Igår kramades vi hejdå med Douglas. Om och om igen.
Han kunde liksom inte riktigt släppa när han såg hur ledsen man var. Och jag såg att han var det också, fastän han var tillräckligt stark för att låta det stanna inne.
Han, han är länken hit, där jag är nu. Vore det inte för honom så hade mitt nu och min tillvaro sett helt annorlunda ut. Alla jag träffat, alla jag känt inom mig. Och det gjorde och gör det hela hjärtskärande.
Han höll om mitt huvud och berättade för mig hur mycket vi har kvar att göra och att saker och ting vi gjort tillsammans satt djupare spår än andra. Och jag vet allt det där, allt det där som människor gång på gång försöker intala mig. Även jag själv. 
jag ska tillbaka - jag kommer tillbaka - jag får träffa alla igen - jag får känna, igen
Jag vet, jag vet, jag vet! Men, innan någonting faktiskt blivit verklighet så har jag svårt att riktigt tro på det. Saker och ting kan komma ivägen. Människor kan försvinna. Allting kan förändras.
Och det vet jag. Och det får mig att vilja slita ut mina inälvor och mitt hjärta och bara försvinna, för jag kan inte ta det.

Det har även slått mig, just precis nu, hur dumt det egentligen är att binda sig till människor. Binda sig i olika relationer och förhållanden som är tillräckligt starka för att själen ska bli trasig när de försvinner.
Därför ska jag nu försöka stänga av. Det mesta. För min egna skull. För att jag ändå aldrig tror på att någonting kommer bli riktigt som jag vill.

Söndag. Idag ska vi kanske flytta.

♥

Dagen började för oss när klockan ringde vid sju.
Vi skulle träffa Douglas i centrum, vid banken, klockan åtta. Vi fick tag i en taxi och resan kunde börja. Det är ganska så fascinerande här, hur chaufförerna ibland kan ta såna fruktansvärda omvägar till saker och ting att en resa, som annars tar en halvtimme, kan ta upp till två timmar. 
Idag fick vi oss ännu en sightseeing. Det brukar klaffa så, att de få dagar man har någon tid att passa här, då lyckas man hamna i den där taxin. Alltid. 
Det som är det sköna här, jämfört med hemma, är att en tid ofta sägs lite för att en tid ska sägas. Som idag. Tid vad sagd åtta. Nio var vi framme vid banken och elva fanns pengarna vi behövde ha ut, ute. Tre timmar senare, inte ett ord ifrån någon om förseningar. No stress. Väldigt hälsosamt!

I väntan på vår tur inne på den alltid så folkfyllda banken satt jag och räknade på mina fingrar. Det slog mig att veckorna snart kan räknas till två innan vi lämnar Kumasi och Tanoso. Jag berättade om min sorgliga upptäckt för Isabell och det slog henne lika mycket. Där och då var det heller ingen idé att låtsas som att det inte kändes, för det gjorde det. Och där satt vi inne i den AC-kalla banken bland massor utav människor och grät. Grät, skrattade och grät lite till.

Eftersom vi var dumma nog att inte äta någon frukost innan vi lämnade rummet i morse fick det bli vårt nästa mål. I väntan på frukosten fick vi vårt kaffe. Jag dricker alltid mitt kaffe utan socker i och har gjort det sedan många år tillbaka. Men idag, idag lyfte jag på den lilla sockerskålen och öste i fem skedar socker. Jag såg på Isabell, hon gjorde detsamma, utan någon direkt anledning.
’Ibland vill man bara ha socker i kaffet’ sa jag till henne och sedan dracks kaffet utav oss båda. Och vi njöt.



Det är alltid lika fint att kliva in på området där barnen finns. De små liven släpper allt de har och tar full sats mot en. Idag hade även några utav barnen bytt ut kramar mot blöta små pussar som min mun fick motta. Underbart!

Jag hade ett alldeles särskilt ögonblick idag som jag vill berätta om.
Reagan, som jag tidigare skrivit en del om och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, blev som överlycklig när han såg mig idag. Och lyckan var ömsesidig. Han kastade sig i mina armar och snart hängde han där, med benen runt min höft. Det tog ett par minuter innan hans huvud låg tungt mot min axel – han sov. 
Jag gick in och la honom under myggnätet. Hans byxor var blöta, som så många gånger innan. Jag pillade upp den lilla knappen på de små jeansen och fick av honom det orena. Gjorde honom ren, satte på honom en blöja, blåste bort lite svett ifrån hans varma kropp, klappade hans lilla hår och lämnade honom och hans drömmar för ett tag.
När jag efter en stund kikade in igen såg jag att han hade vaknat. Jag smet in till honom och satte mig bredvid. Det var bara vi där. I handen höll han en nalle. En alldeles särskild nalle. En nalle som – när jag såg den idag - fick mig att helt plötsligt befinna mig ungefär 20 år tillbaka i tiden. Hemma hos min mormor. Nallen, den vita nallen med rosa hängslen och byxor, fanns då i mina små händer. Och jag minns det så väl. Nallen var nattens sällskap i mormors mysiga bäddsoffa och jag kan känna känslan och se allting igen. Hur jag pillade med de små hängslena i mina händer innan sömnen fångande mig efter det att jag ätit mina makaronipennor, var och en fyllda utav ketchup, till kvällsmat och packat in paket med tidningspapper och röd tejp.
Jag kunde inte undgå att i detta ögonblick bli rörd. Igen. Ögonen fylldes utav tårar.
Det var så fint på något vis. 
Jag hoppas han kommer ihåg mig, precis som jag kommer ihåg stunden och nallen hos min fina mormor. Men det tror jag han kommer göra, för när vi tittar på varandra så ser vi in i varandra. Något som jag aldrig kommer kunna förklara, för någon.



Det blev en fin dag för oss idag. Och jag tror vi båda suger in allting lite extra, redan nu. Just på grund utav uppvaknandet vi gjorde på banken om den korta tid vi har kvar här. 
Det har även infunnit sig små händelser idag som förknippats med Sverige som gjort att man gång på gång liksom blivit påmind om hemma.
Som när den lilla radion spelade sånger av Marie Fredriksson för oss och alla våra barn idag. Av någon märklig anledning.
Eller som när en kille från en bilverkstad utanför hemmet kom och växlade ett par ord med oss vände sig om och skulle gå och man kunde läsa ’mätprecision’  i stora bokstäver på hans rygg.  
Eller, det mest komiska och surrealistiska som infann sig i trotron på väg från barnhemmet. Trotro är något som kännetecknar Ghana, verkligen! Små trånga, rostiga, söndriga minibussar där priset sällan överstiger 2 kr. När vi trängt oss in i den vita lilla bussen och blivit skojade om, vilket också är ganska Ghananskt, började bussen åka. I varje trotro finns en kille som kallas för mate och det är han som tar betalt. När vi lämnat fram våra ören till honom och trotron åkt en liten stund tar han upp dagens accessoar. En skrikande röd och fluffig tomteluva.
Isabell vände sig om och tittade på mig. Jag log redan. Hon också.
’god jul’ sa hon till mig och jag nickade instämmande. God jul, så långt bort. Så fruktansvärt långt bort.  



Den röda solen lös upp vägen framför oss. Ännu en bra dag kunde packas ner i en del utav hjärnan och hjärtat. Klibbet på huden efter alla barn började klia lite smått. Dammet ifrån den röda sanden utanför fick ögonen att ibland blinka lite extra. 
Mängder utav sköna känslor och nöjda tankar fanns inom mig, ett tag.
Plötsligt ser jag hur människorna i trotron börjar se åt ett håll. Jag gör detsamma.
Jag ser trafikstockning och massvis utav människor som står. Ur folksamlingen kan jag efter en stund skåda en kvinna som hänger livlös i en mans armar. Hon lyfts upp ifrån något som jag i avstånd är för långt bort för att kunna avgöra vad det är. När bussen sakta rullar fram och förbi platsen ser vi vad som hänt. En trotro ligger omkullvält, på sidan, i ett dike och lite panik har uppstått. Det står män och balanserar på fönsterkarmarna som vetter mot himlen och skriker ord som jag inte förstår. Ord som säkert ska vara lugnande och hjälpande för de människor som ligger hjälplösa i fordonet.

Ännu en gång.
Livet. Döden. Det är en så skrämmande tunn linje mellan dessa begrepp .
Det har aldrig tidigare varit så påtagligt och så greppbart för mig som det under den senaste tiden blivit.
Jag känner någon sorts rädsla samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet.
Livet. Döden.
Havet. Pistolen. Trafiken.
Lev ni alla. Lev. Och gör det nu.

Jag sa någonting för att jag behövde höra någonting annat.
Du hörde någonting annat och sa det jag behövde höra utan att du egentligen kunde veta att jag behövde det. 
Men, du gör det och jag hör det.

God morgon.

Jag vill inte vara sämre själv. Verkligen inte. Jag måste bara tillåta mig att förstå att en paus inte är lika med någonting dåligt. En paus är välbehövlig, alltid, jämt och överallt.

Är det egentligen inte då det faktiskt sker någonting inom en? När utrymme för att tänka, fundera och reflektera ges. Jag har redan insett att - efter bara tre skrivna rader - så finns det ingenting som heter paus, egentligen. Det handlar bara om att man ägnar sig åt någonting annat. Hur enkelt som helst.

Bara för att mina fingrar inte knappar ihop ord om kvällarna betyder det väl ändå inte att huvudet är lika blankt som worddokumenten framför mig. Inte alls!
Jag har läst. Blivit inspirerad. Jag har tänkt. Blivit påverkad. Jag har funderat. Blivit galen. Jag har lagt mitt huvud att vila på en stulen kudde iklädd en gult skrikande t-shirt för att tänka färdigt. Resultat; det dubbla. Ännu en tanke slår mig – som om det inte vore nog – hur många tankar man en människa tänka?

Jag hör mina egna andetag. De grötas samman med smattrandet ifrån tangenterna och mina armband som skapar någon form utav klickljud då de möts. Peacemärke möter plektrum – klickklick - tänk vilken fin värld det vore om man fick liv i armbanden. Om man fick de att bli människors verklighet. Musik och kärlek. Don’t worry, be hippie? Kanske det kanske.
Jag vet att det aldrig kommer gå. Även om man faktiskt aldrig ska säga aldrig. Fuck junte, våga tänk större än världens vidd – visst. Jag tar tillbaka det. Jag rättar: Jag tror mig veta att det kanske inte kommer att bli verklighet så länge jag lever. Dock så vågar jag tro att man kan forma världen omkring sig till någonting man vill vara en del utav och faktiskt tycka om. För det är ju faktiskt så, jag väljer vad jag vill göra. När jag vill göra det. Och hur jag vill göra det. Jag väljer vem jag vill ha vid min sida. Vilka jag vill ha vid min sida. Jag väljer om jag vill ha sand under fötterna och skit under naglarna innan jag lägger mig eller om jag ska lukta vaniljljus ala IKEA och låta en mjuk säng och ett mjukt täcke bli min natts sällskap.

Ögonblick. Jag har konstaterat det så många gånger under min vistelse här att det är ögonblicken, de små och de stora, som bildar minnen och drömmar. Fina, bra, hemska och dåliga.
Ögonblick.
Som när vi hade ballongfest i djungelbyn bland skrattande barn och eldflugor.
Som när jag satt och lät tårar falla i mitt knä hållandes i den fina lilla pojke som sekunden innan somnat tungt och gråtandes i mitt knä.
Som när jag och kraken gömde leksaker i våra armhålor.
Som när jag satt på golvet och min röst bröts, hur tårar föll och hur det klumpade sig i halsen och stumhet infann sig i samband med att min nya sång blev till. Som när hjärtat kändes lite extra.
Som när den annars mycket arroganta flickan i affären tittade på mig och sa; tonight, you look so beautiful.
Som när Marys man, efter att ha fått en sockerkick utav colan vi köpte åt honom sista kvällen då Frida, Anton och Amanda var på barnhemmet sa; detta är som den sista måltiden. Hoppas vi ses igen.
Som när jag mötte min systers skräckslagna blick när havet ville svälja henne.
Eller som idag. På banken. En man kom in, rullandes på sin rullator. Mannen var stor. Ovanligt stor. Inte stor som i överviktig utan stor som i stor. Precis som Karl the giant i Big Fish. Bara stor.
Rullatorn knakade då han sakta tog sig fram över golvet inne på banken. Människor liksom tystnade och begrundade denne man. Jag ville inte titta så mycket, för för första gången i livet vet jag hur det känns att ständigt ha stora ögon tittandes på sig. Varje dag, varje sekund – överallt.
Och eftersom man vissa gånger låser in sig om kvällarna just för att slippa blickar, rop och frågor så kunde jag känna med mannen. 
Han fick hjälp att sätta sig ner på en stol. Nästan alldeles för mycket hjälp, precis som att hans rullator talade om för människor runtomkring att mannen inte var kapabel till någonting alls. Förutom att vara stor.
När mannen hade satt sig ner och fällt ihop sitt hjälpmedel såg han sig omkring. Tittade på en yngre kille som satt bredvid honom och sa med mörk röst och amerikanskt uttal; 
Youth, stay young. Never become old like me.
Ett skratt spred sig genom den ringlande kön som jag själv befann mig i. Folks allvarsamma ansikte ändrades och vi alla log. Tänk om man, tillsammans med mina armband, kunde göra hans ord sanna. Bara för honom, åtminstone. Han hade så mycket liv i sin blick och man såg att han ville leva livet mer än vad livet just nu tillät honom att leva.
Jag gillade den där mannen. Utan att veta någonting om honom.
Konstigt. Men fint.

Som jag skrev i ett mail igår; 'vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men det kändes bra iaf.'
Samma nu.
Ingen mening. Ingen anledning. Men ut skulle det. Ut och hit.

Och istället för punkt;
tack

Tänk att fyra dagar kunde få oss alla att känna oss så nöjda och tillfredsställda. 
Fyra underbara semesterdagar vid kusten. Fyra skofria dagar med lätta kläder och salt mot huden.



Efter månader i Ghanas mitt sken vi upp som små barn när trotron mötte kustremsan och vi äntligen fick se hav. Fina fina hav. Vi sprang alla ner till vattnet så fort vi kom fram och lät våra varma kroppar svalkas. Vi var allihop ganska så trötta efter den långa resan vilket resulterade i att vår första dag blev lugn, väldigt lugn.
När kvällen kom satte vi oss på stranden. Eldar tändes, trummor spelades, himlens stjärnor förtrollade oss och vi alla var mer eller mindre stumma. Som taget ur en dröm, på riktigt.



Något av det roligaste vi alla konstaterat att vi gjort var när det äntligen var dags för oss att ta våra första surflektioner. Bright, en spexig kille som surfat i 29 år satt med oss på stranden och instruerade oss om hur vi skulle göra och tänka. Vi pep av glädje och nervositet när det var dags att fånga vågorna, försöka. Frida skulle bli först att stå på brädan vilket jag dagen innan redan sagt eftersom hon har en tendens att alltid vinna alla tävlingar. Ibland hade det varit roligt om trenden bröts men ska jag vara ärlig så börjar jag ge upp. Jag får helt enkelt finna mig i det och ge henne det, att hon är starkast och bäst. Det fick vi även bevisat för oss senare under kvällen när hon vann armbrytning mot en kille som visade sig vara världens sämsta förlorare. Då njöt jag. Även om jag redan innan tävlingen satte igång visste att hon skulle klå honom så var det kul att bevittna.



Efter vår surflektion var vi matta i våra kroppar. Matta och glada.
Vi satte oss på stranden och drack kaffe tillsammans och då träffade vi Bosse. Den mest otippade människa jag mött, kanske någonsin.
En rastaman med dreads längre än en meter. Gröna afrikanska kläder och rastamössa. Bosse, skogsröjaren från Östersund som kallade bananer för djungelkorv.
Kändes surrealistiskt att stå där och prata svenska med honom. Dels för att vi inte träffat många svenskar över lag här och speciellt för att hela situationen var så otippad. 
Han flyttade från Ghana till Sverige för 8 år sen och skulle tillbaka om 5 dagar. 
En utav många grymt häftiga och fina människor vi tightat upp oss med under våra kustdagar. Jag skulle vilja berätta om alla, men börjar jag kommer jag behöva sitta här och skriva tills dagen blir natt. 



Sista natten spenderade vi på African Rainbow. Ett hotell med takterass.
Hade dagen innan vart på samma ställe och smugit mig upp på scenen.  Var nämligen därför vi gick dit från första början; livemusik.
Managern och hans fru var några utav åskådarna och som tur var tyckte dom om mig vilket resulterade i att jag dagen efter fick en helkväll på scenen tillsammans med managern som hade en riktigt häftig röst vilken skulle kunna jämföras med Louis Armstrong och Barry White. Två killar från USA och två lokala rastas spelade för oss. Jag och ägarn jammade loss och sista kvällen och natten i underbara Busua blev fulländad, minst sagt. 



I måndags fortsatte Frida och Amanda surfträningen. Vi andra var för trötta och jag kände ingen vidare stress över det eftersom det faktiskt är så att våra sista dagar kommer spenderas på samma ställe och jag då kommer öva, varje dag.
Senare när eftermiddagen kom hände det värsta som någonsin hänt, i hela livet.

Jag, Isabell, Anton och två av våra nyfunna vänner satt vid stranden och njöt. Njöt av eftermiddagssolen och livet, i allmänhet. Vi pratade om något, men jag minns inte vad. Jag minns bara hur Isabell plötsligt ställer sig upp och pekar ut i vattnet och ropar till. 
’Frida behöver hjälp’
Jag tittade ut i vattnet och såg henne vifta med armarna, långt ut i det vågiga vattnet. De två killarna vi satt med rusade upp och började skrika på hjälp och att någon skulle hämta en surfbräda.
Jag sprang ner till vattnet. Frida vinkade och vinkade och känner man henne så vet man hur stark och uthållig hon är vilket även fick mig att förstå hur allvarlig situationen var. 
Jag sprang ner till vattnet och när fötterna mötte havet kände jag motstånd, direkt. Strömmarna var otroligt starka och hur mycket jag än försökte så kom jag ingen vart. Bland mötte jag Fridas skräckslagna blick och hon vinkade på mig. Jag signalerade åt henne att jag var på väg, även om jag aldrig tidigare känt mig så otillräcklig och hjälplös.
Nödropet hade bildat en stor folksamling på stranden. Precis som sånt man ser på film.
Efter en tid, som kändes som en evighet, simmade ett gäng killar förbi mig tillsammans med en bräda och dom kämpade för att ta sig förbi vågorna för att hjälpa syster. Ibland när en våg passerat kunde jag inte se hennes huvud. Jag skrek till och kände hur min kropp skakade. En miljon tankar hann hopa sig i huvudet och för första gången i mitt liv hatade jag havet. 
Killarna, som var 6 stycken, nådde tillslut Frida och fick upp henne på brädan. Där låg hon, ett bra tag, utmattad och chockad. Jag stod i vattnet med mina blöta kläder och andades ut. Benen slutade inte skaka och precis som alla andra var man i chock.
Vi tog oss till rummet där vi satt i tystnad med grumliga blickar. Stumhet. 
Och så blir det nu med, när jag tänker på det. Stumt.
Att ha varit så nära ett ögonblick som hade kunnat förändra tillvaron och livet för så många och faktiskt veta att det handlade om sekunder innan havet skulle svalt min systers kropp får mig att må illa. Att dessutom veta att vågorna tog livet utav en 16-årig flicka i samma ögonblick gör den hemska insikten ännu mer påtaglig.
Låt det aldrig hända igen bästa storasyster. Aldrig, aldrig, aldrig.

Dagen jag bävat för är här. Dagen som vart väntad men inte efterlängtad.



För första gången under min vistelse här känner jag mig otroligt tvärtom mot hur jag brukar känna och tänka. För första gången har saker och ting blivit så verkliga och så nära mig att jag faktiskt inte kunnat greppa det.

Skit, ett passande ord.

Sista dagen för Frida, Anton och Amanda att vara på barnhemmet idag.

Vi hade världens bästa dag tillsammans. Vi fyra och alla bästa barnen.
Sen kommer ju det där som aldrig är kul. Nånsin. Att säga hejdå. Även om det inte var mig det gällde idag tyckte jag det var riktigt jobbigt ändå och jag börjar verkligen förstå och känna att den dagen, som börjar närma sig, då det är dags för mig att säga hej. Ja, det kommer inte gå.
Hur gör man då?




Tänker och tänker. Frustration är en känsla som återkommer.
Annars brukar jag tänka på att omvandla dåliga och negativa känslor och tankar till någonting bra. För oftast finns det någonting bra med allt som sker.
Men idag kan jag inte tänka så.
Inte alls. Och det är jobbigt.

Jaha...

Efter vårt senaste besök på rehabiliteringscentret beställde vi skor ifrån sko-gruppen.
Skräddarsydda skor/sandaler/flipflops i skinn.

Vi tänkte att ni där hemma kanske också vill stödja centret på så vis och köpa ett par skor ifrån de duktiga arbetarna?

Tänkte att vi i så fall nu och en vecka framåt (tom 29/4/) tar emot beställningar.
Skorna kostar 60 kr.

Hur gör du för att beställa skor?
1. Mät din fot enligt bilden nedan. Längd, omkrets (se bild)
2. Skriv ditt namn, dina fotmått (så även din skostorlek) och vilken typ (sandal/flipflop, kvinna/man/barn) av sko du önskar i ett mail och skicka till mig på; [email protected]
3. Vi beställer alla skor nästa vecka och väntar på att dom blir klara, betalar och hämtar ut och skickar priset vilket ni sätter in på vårt konto.
Skorna levererar vi i juni, när vi landat i Sverige igen.

Tre enkla steg. Många goda gärningar! :)
Nu kör vi! 



Här några utav modellerna (i papper)

Perfect Peace är ett utav Kumasis fattigaste barnhem som i nuläget går runt på grund utav donationer. Det är ett kritiskt läge för hemmet eftersom ingen donation är regelbunden och kontinuerlig vilket gör att det som behövs ibland saknas.
Mat, blöjor, tvål, vitaminer, kläder – allt man kanske tar för givet annars – är inte en självklarhet för barnen och Mary på PP.

Vi har under den senaste tiden utav vår vistelse i Ghana spenderat våra dagar på Perfect Peace. Hittills har vi kunnat hjälpa till med en del saker. Mat, madrasser och tvåltillverkning har blivit möjlig tack vare insamlingen som pågått under vår tid här.
Vi är glada över detta – otroligt!

Men. 
Det finns oftast ett men med, och detta är inget undantag för den regeln.
När vi om ett par veckor kommer åka härifrån vill vi veta att barnen fortfarande kommer få det de behöver för att överleva och må bra. Vi vill göra det möjligt för Mary att kunna lugna sitt hjärta och faktiskt veta att hon kommer kunna mata barnen. Att hon kommer kunna köpa blöjor när de saknas. Att hon helt enkelt vet att det finns tillstymmelse till en ekonomi, månad efter månad.

Vi har därför under de senaste dagarna jobbat på vår fadderverksamhet som vi vill få igång innan vi åker härifrån.

Vill du bli fadder åt våra barn på Perfect Peace? I så fall, här kommer info om hur verksamheten är tänkt att fungera.

Vi vill hålla nivån på verksamheten så enkel som möjlig så att omkostnaderna i samband med det blir lika med noll. De pengar vi skänker månadsvis till barnen, de ska komma fram. Kort och gott.
Vi kommer därför fortsätta oss att använda oss utav vårt insamlingskonto som vi tidigare haft. I slutet utav varje månad sätter du som fadder in den summa pengar som du vill sätta in och i början utav nästkommande månad summerar vi pengarna, för över de till det kontot som Mary har tillgång till. Vi vill även ha en personlig kontakt med Mary varje månad för att se hur läget på barnhemmet är, vad som behövs och hur pengarna används. Detta kommer vi i vår tur återkoppla till er som är faddrar.
Så, de pengar man som fadder skänker går till hela barnhemmet eftersom någonting annat vore fel då alla barn är i lika stort behov utav hjälp och stöd.

Vi vill dock att fadderskapet ska handla om mer än pengar, för det är ju faktiskt så att pengar inte kan lösa alla världens problem. Tycker det är viktigt med en personlig kontakt och förebild för barnen då detta är någonting som de saknar. 
Någon som tar sig an en och en.
Därför kommer vi, efter det att du anmält att du vill vara fadder, ge dig ett fadderbarn som du fungerar som en mentor för. En förebild. En förälder. Något barnen tycker ska bli otroligt spännande då all kontakt med andra människor ger så mycket mer än vad vi kan ana!
Vi kommer därför, ett par gånger per år, arrangera att vi alla som är faddrar får möjlighet att skicka ner någonting till barnet och barnen. Någon sak, någon tanke, något ord – lite kärlek.

Så, det kommer vara en väldigt enkel verksamhet eftersom vi inte vill ha det stort och dra till oss en massa onödiga kostnader.
Vi kör igång med detta nu vilket gör att vi är på plats då första bidragen kommer nå PP eftersom vi kommer vara kvar här till i början utav maj månad.

Rent konkret, hur gör du?
Du mailar mig om att du vill bli fadder ([email protected])
Jag bekräftar med ett mail tillbaka där jag även presenterar just ditt fadderbarn lite kort.
Väljer själv hur mycket du vill bidra med varje månad. Den dagen du känner att du inte längre vill vara fadder, mailar du även detta till mig och du stryks från listan.
När det är dags för oss att skicka brev och dyl till barnen meddelar jag detta en tid innan, sakerna skickas till mig och jag skickar i min tur detta till Ghana och barnen.
Uppdaterar kontinuerligt om läget på Perfect Peace och tycker en personlig kontakt, åt båda hållen, är viktig. Därför uppskattar jag om du hör av dig, om du vill fråga, påpeka, undra, kritisera eller ge förslag. 

8169-5,983 115 914-1 (swedbank) 
Innehavare: Isabell Eriksson

Enkelt, som sagt.
Kom igen nu, nu kör vi. Nu får vi upp Perfect Peace på fötter.
För det är dom värda!

[hjärta]

Det slog mig nu. När ännu en morgon passerat, då huvudets alla vrår fyllts utav tankar, att det var ett halvår sen nu. Sen jag satt i min systers nedsuttna Tomelillasoffa i ett vintrigt Sverige och kände mig halvdeppig. Över hur saker och ting såg ut runt mig, över jobbet och vardagen som inte gav mig det där lilla extra som jag ville ha. Sex månader sen som jag fattade tag i pennan, rev ut ett papper ifrån min systers bok och lät överskriften stavas oye.
Och nu är jag här. 

Varje dag sen den dagen har jag varit glad, inom mig. På riktigt. Jag har format om tillvaron, tankarna och livet till någonting jag vill att det ska vara. För det går, det går alltid att ändra saker och förhållanden runt sig till någonting man vill. 

Livet är för kort för att ägnas åt saker man inte trivs med.
Livet väntar inte på dig.

Vill du något; gör det!



Jag ville mest bara säga det. Som en liten parantes. Som pepp till människor som kanske vill men inte vågar.

Nu ska jag låta fötterna mötas utav det röda gruset utanför dörren. Låta solens morgonstrålar nudda min svala hud och mina trötta ögon.
Ska låta min hund ta följe och hålla mig sällskap till stället där jag köper frukost.
En ny dag. En ny underbar dag.

Om åtta timmar landar min kära syster och två fina vänner i Ghana.
Längtan.

Tycker inte att det är så konstigt ändå, att det känns som att man befinner sig i någon motsats till verkligheten. Dröm, kanske det kallas. En fin fin dröm som jag vill drömma om - för alltid.

Idag ska vi flytta. Och på torsdag kommer tre efterlängtade människor hit.
Berätta mer om detta, det tänker jag göra. Men inte nu.

kweli, det var längesen.

Jag lägger känslorna på hyllan en stund. Dags att väcka oss. 
Er, ni, dig, mig, dom, vi och oss.

När jag själv sökte mig runt för ett tag sen på internet för att hitta en lämplig organisation att ansluta mig med för att sedan kunna bli fadder visade sig svårare sagt än gjort. Tycker jag.
Den finns alltid där, den där känslan om att mycket utav pengarna försvinner. Och visst, kanske dumt att tänka på pengarna som försvinner och istället fokusera på de pengarna som kommer fram. Egentligen.

Men, jag lyckades aldrig övertygas utav det och tyvärr rann det hela ut i sanden.
Finns det något bättre tillfälle för mig att bli fadder nu? Och framförallt att hjälpa er som kanske också funderat på att skaffa ett barn på andra sidan jorden som behöver så mycket hjälp det kan få.

Jag har börjat fila på detta. Börjat se över hur det praktiskt ska kunna gå till och jag har insett att det faktiskt inte behöver vara så fruktansvärt märkvärdigt allting. För börjar det bli märkvärdigt och för stort, då börjar det kosta och effekten jag inte vill ska komma kommer då uppstå – att pengar som verkligen kan göra nytta försvinner.
Jag vill själv veta att om jag lämnar 100kr, så ska 100kr komma fram. Rakt av.



Hur ska det då gå till hade jag tänkt?
Jo. På barnhemmet Perfect Peace bor i nuläget 40 stycken barn. 
Mat och annan support fås via donationer vilket gör att det faktiskt, någon gång, kan bli så att det som behövs inte finns tillgängligt. Barnen, och Mary – barnens mamma – är alltså helt beroende utav oss. Vi som faktiskt har de där extra kronorna att avvara utan att det blir särskilt märkbart i kassan.
Tanken med faddergrejen är att man får ett barn, som man vill supporta lite extra. Jag fungerar som en länk mellan barnhemmet och människorna som vill supporta då jag kommer ha fortsatt kontakt med Mary och barnen även när jag kommer hem. 
Pengarna som kommer in till fadderbarnen går i första hand till hela barnhemmet. För, det skulle ju kännas dumt för hjärtat om ett barn får massor och ett annat står utan. Lika, för alla. Tänk vilken bra regel.
Mat, kläder och annat som behövs kan köpas in när det behövs och ett kontinuerligt pengarflöde kan hjälpa till att få barnhemmet och barnen på fötter.
Dock, skulle det vara så att det barnet man specifikt är fadder åt, skulle behöva någonting extra. Te.x  läkarvård, nya skor eller vad-som-helst, så ska detta vara möjligt genom att de pengar som tänkt till just detta barn, går till just detta ändamål. Och min förhoppning är att flera människor kommer nappa på detta och kunna tänka sig att avvara några slantar i månaden till alla mina underbara skapelser som springer runt bland bilskrot och leker om dagarna. För, är vi många som hjälps åt så flyter pengarna på, kommer in som de ska, hjälper alla barnen, även om något barn någon månad behöver extra pengar. Är ni med? Ser ni hur enkelt det är, egentligen.
Och, det behöver inte handla om några speciella summor heller. Det känner man efter själv. Vad man vill och kan avvara. Inga gränser, varken upp eller ner.





Vill bara att människor ska kunna hjälpa – med hjärtat.
Och jag vill att människor ska känna sig trygga och verkligen veta att allting som ges, det fås – av rätt människor.

Maila mig, om ni vill veta mer. 
Fråga mig. Ös över mig med frågor. Gör vad som helst, för det är ju just det; GÖR NÅGOT!
([email protected] / Linnéa Khalil på Facebook)
(Eller, lämna en kommentar med din mail här om du vill att jag skickar mer detaljerad information om hur hela grejen kommer funka)

Jag träffar dessa underbara barn varje dag och jag vill få dom att få ett bättre liv.

Och faktiskt. Så förbannat svårt är det inte. Skippa söndagens bakismeal på Mc Donald's EN söndag i månaden, låt de 70 kronorna göra något gott istället. För faktiskt, 70 kronor får man nästan 20 middagar för här. Om 50 stycken utav er som läser detta lägger 10kr i månaden räcker det till 50kg ris vilket inte äts under en månad utan vilket i sin tur då kan innebära att barnen kan få något som kallas variation när det gäller maten. Förstår ni?
Perspektiv. Återigen.

En vädjan. Ett hopp.
Kom igen nu människor. 
Dags att vi slutar prata och börjar bry oss – på riktigt.

Love.

'Tänk inte på att du ska lämna honom utan tänk istället på när ni kommer ses igen.'
Fokus Linnéa, fokus.

När orden inom mig är slut låter jag bilderna istället tala.

Dagar utav ögonblick. Ögonblick att minnas.
Platser, människor, känslor och vyer.

När man färdas längs med vägarna i de centrala delarna i staden där vi nu bor får man se mycket. Man får se saker som man allra helst skulle vilja undgå att se. Men om ingen ser kan heller ingen berätta för de som inte ser, hur verkligheten faktiskt ser ut på andra ställen än i det skyddade samhälle vi annars vistas i.

Det finns ett speciellt uttryck här som kategoriserar en stor grupp människor.
’Mad’ oftast med ett ’men’ på slutet. 
Det är människor som inte har något hem. De går längs med vägarna med tomma blickar. Kläderna är lika mörka som huden deras och oftast bestående utav alldeles för många stycken för att de överhuvudtaget ska kunna räknas.
Vissa har någon sorts tvång har man fått förklarat och senare bevisat för sig när man själv sett, med egna ögon. Tvång som består i att plocka upp allting som kommer i deras väg. Och är vägarna det enda man har och det enda man vistas på blir samlingen oftast väldigt stor.



Idag när vi åkte in till centrum satt jag och såg hur mitt hår fladdrade i vinden i sidospegeln på bilen. Satt och funderade på min hårfärg. Om jag gillar den eller ej. Tankarna övergick snart i mina slitna toppar.  I mitt huvud beklagade jag mig över hur slitet mitt hår blivit under solens starka strålar.
Jag vände bort blicken ifrån spegeln och mina ögon möttes av en syn som fick mig att må illa över mina tankar som jag precis haft. 
På trottoarkanten satt en man. Han var svart. Alltså, inte mörkbrun, utan svart. Hans hår var tovigt och hans blick stirrade rakt ut i tomma intet. Han satt där, på en trottoar där bilar och människor susade förbi honom. Naken. 
Inte en endaste liten trasa ägde mannen. Inte en liten liten trasa som ens kunde skyla det mest privata man har på sin kropp.  Hur förnedrande är inte bara tanken av att sitta på en trottoarkant utan ett enda plagg på kroppen där folk kliver förbi och över dig precis som att du vore ett djur.
Va?

Pausa en stund. Blunda och tänk. Hur det egentligen skulle kännas, att sitta där, dygnets alla timmar, på en trottoarkant i fyrtio graders värme. Naken. Varje dag.

Äckliga orättvisa.

’Mad man’ sa taxichauffören till mig när han märkte att jag noterade och beklagade mig över den stackars mannen. 
Jag orkade inte svara. Frustrationen inom mig var enorm och jag ville mest bara skrika. Skrika på taxichauffören och alla andra människor som bara låter sig passeras och strunta i alla dessa människor som på något sätt behöver hjälp. 

När vi kom fram till centrum idag såg vi en man som vi sett där flera gånger. En man som går under den där äckliga kategorin 'mad'. Vi beslutade oss för att köpa mat åt mannen. Ett mål som för oss kostade 4 svenska riksdaler. Och jag kan lova er att blicken mannen hade när han senare satt och åt brödet och de stekta äggen var obetalbar. En blick som bara verkligheten kan beskriva.
Och varför, varför skriver jag egentligen om detta?
Det finns en anledning till det. EN. Den lyder som följer:
Alla ni som någonsin yttrat er om att små medel inte kan göra skillnad kan ta tillbaka det, illa kvickt. Och ja, jag är fullt medveten om att de fyra kronorna som vi köpte mat för idag verkligen inte förändrat världen på något sätt. Men, det kanske gjorde någons dag lite ljusare och om alla gör någonting bra för någon annan, minst en gång om dagen, så kan man snart se att världens mörka färg i alla fall övergår till en nyans ljusare. Och visst är det bättre än inget? Och, många bäckar små.
Faktiskt.
Se så. Tänk över vad ni kan göra. Och gör det. Det är faktiskt inte besvärligare än så.


Som sagt. Idag fick jag flera gånger se och uppleva saker som satt mig och mitt egna liv i perspektiv.
Slitna hårtoppar. Vem bryr sig? VEM BRYR SIG?



Borta bra men hemma bäst?



Perspektiv.

Ja. Det är faktiskt så att lyckan ännu en gång uppenbarat sig.
Tack ni som format mig. Som peppat mig. Som fått mig att vara där jag är nu. Och må som jag gör.

Om vi ändå ska hålla på att dela ut medaljer, så vill jag ge er alla en just nu.
Ni förstår nog inte hur tacksam jag är.

Lycka. På riktigt.

Kärlek. Äkta sådan.
♥

Natten är här. Jag fick gå in, in ifrån den sköna kvällsluften och myggen som surrade kring öronen. Slog mig ner i vår fåtölj och lät tankarna för en stund återvända till fredagens innehåll. 

Plockade upp min svarta bok där ett öga pryder framsidan för att läsa igenom den kladdiga text på åtta sidor som jag frenetiskt skrev ner i samband med vårt samtal med Modesto. En man som jag snart kommer berätta mer om. Först måste jag bara hitta någon lämplig musik att skriva till, dricka lite vatten, läsa mina slarvigt skrivna ord – sen är jag redo. Så redo jag kan bli, för egentligen har jag ingen lust att skriva. Alls. Men jag känner en skyldighet att göra det. Att dela med mig utav världens verkligheter. Jag tar mig i kragen, sätter mig till rätta. Nu så.



Fredag, första dagen i April.

Modesto öppnade dörren och hälsade oss välkomna. Han pekade åt ett par plaststolar som stod placerade under ett stort träd på den sluttande bakgården utav hans hus.
Vi gick och satte oss och Modesto likaså.
Under våra möten med de människor vi mött hittills har Modesto varit den som pratat mest. Drygt två timmar senare började hans många ord att ta slut.



Modesto har sedan sex år tillbaka varit huvudpersonen för det rehabiliteringscenter vi besökt. En påläst man som uttryckte både en vilja om att kämpa och uppgivenhet. Och jag förstår honom. Man vill så mycket men i just detta fall handlar det i princip om att lära en hel nation någonting som de inte vet. Efter samtalet med honom kände jag precis som honom; vilja om att kämpa och en känsla om uppgivelse. Men, den sista känslan vill jag slå bort. Döda. Någon måste föra dessa stackars människors talan, som kanske inte alltid är kapabla till det själva. Någon måste få människorna här att förstå värdet och finheten i dessa fantastiska människor som jag i fredags fick möta. För det är tyvärr så här, hur mycket jag än vill att det inte ska vara sant, att folket ser funktionshindrade som värdelösa. 
Värdelösa?
Hurdå?

Jag bläddrar igenom mina anteckningar och stödord och ska på bästa sätt återge det som Modesto berättat om hur synen på funktionshindrade är här i nuläget.

Är du synskadad, hörselskadad, rörelsehindrad, utvecklingsstörd eller funktionsnedsatt på något sätt, då går du under en och samma kategori; sjuk och värdelös. Samhället är utformat och oanpassat, just för att dessa människor inte ska ha möjlighet att integreras.
Det finns platser där funktionshindrade människor förbjuds att besöka.
Barn lär sig, i tidig ålder, att varken leka eller prata med ett annat barn, som råkar ha en funktionsnedsättning.
Mammor som föder barn som inte kan sättas in i det sjuka facket människan valt att kalla ’normal’ får två val. Valet de flesta väljer, för att göra det enkelt för sig själva, är att lämna bort barnet så fort som möjligt och sedan aldrig prata om det. Total ignorans.
Andra valet är att behålla barnet. Men, görs detta resulterar det i att mannen i fråga måste lämna sin familj, direkt. Lämna den så snabbt som möjligt för att hitta en ny fru som kan föda honom nya barn.
Mamman står ensam kvar med ett barn som inte är accepterat av samhället vilket leder till att den största delen utav de barn som på något sätt är funktionshindrade blir gömda och inlåsta. 

Det slår mig, igen, att jag befinner mig i det. Jag är här, här som det där sjuka händer. Det sitter söta små barn i låsta rum för att ingen ska veta att de finns. För att samhället inte ser något värde i dessa människor. Jag vill bryta mig in i alla hus och alla rum, jag vill hitta barnen och hjälpa dom.

Modestos center byggdes upp någon gång under 50-talet då dåvarande presidenten hade med i landets plan för social välfärd att hjälpa och satsa på människor med olika svårigheter.
1969, då landet bytte president försvann denna planen och allt tidigare stöd åt människorna och rehabcenterna försvann. Sen dess har det varit så och jag kan bara hoppas att landets nästa president har en vettig och mänsklig syn på dessa underbara människor.

När vi satt under trädet och pratade med mannen dök en annan man upp. De bytte några ord med varandra och den nyanlände mannen gav Modesto två gula kort. Telefonkort.
Modesto berättade sen för oss att det var en utav hans grannar som kommit för att skänka telefonkort till honom. Det är nämligen så han och hans familj överlever, på grund av att det finns vänligt sinnade människor som är villiga att dela med sig utav det dom äger. För, eftersom bidrag tagits bort görs allt arbete på centnerna gratis. All mat som behövs för att överleva fås oftast via donationer. Vissa gånger står de utan och då äts det av majsen som Modesto skördat. 
För Modesto är allting, förutom luften han andas, lyx. Att lära sig överleva ändå, det är stort. Och allt detta för att han vill hjälpa de människor som på något sätt behöver extra hjälp, för att ingen annan gör det. Modesto, en hjälte till.




En blind kvinnas arbete. Värdelöst?






Värdelöst?


Värdelöst?





Skostugan vars arbete just nu står still pga materialbrist.



Korgtillverkarna, otroliga hantverk. Värdelösa?



Systugan.






Handikappanpassat?


Alla andra platser förses med asfalt. Jag blickade ner och insåg att marken jag gick på var lätt för mig att gå på. Lätt med väl fungerande ben och ögon som ser. Asfalt. Visst är det så att det är här den hade behövt bäst och mest. Idioti.


Modesto. Mannen bakom allt. Mannen med det stora hjärtat. Hjälten.







Okunskap och fördomar.
Kanske de mest farliga och värdelösa egenskaper en människa kan besitta i kombination med varandra. 
Förändring. Det måste ske.

Ja, ibland tappar man talan.
Ibland för att man blir stum över någonting som berör och sätter spår. Det har jag blivit många gånger under min vistelse här. Och vet ni vad? Nu är jag det igen. Men inte på grund av någonting runt mig, nära, utan över er där hemma.

Samma känsla infinner sig just nu i min kropp som den kalla februarikvällen då jag sittandes vid pianot hemma hos min vän också tappade talan. På grund av människors stora hjärtan. På grund av människors välvilja att hjälpa andra.

Vår insamling har nu tagit fart rejält och det är så gott som omöjligt att sätta ord på tacksamheten som just nu råder. Jag vill tacka alla, en och en, flera gånger om och det tänker jag göra, dock inte här och nu, men det kommer. Jag lovar.

Dock vill jag fragmentera en lite speciell del utav insamlingen, som jag tycker är så fin.



Minns ni när man var liten? När man någonstans i sitt lilla rum hade en mycket värdefull sparbössa placerad. Jag minns det. Min var rosa och på sidan utav grisen fanns en logga märkt föreningssparbanken. Ibland när mynten droppade in lite för sakta stoppade jag i oanvändbara 25-öringar för att fylla ut och upp. En och annan plastkrona som råkat följa med mig ifrån matematikundervisningslektionerna i skolan kunde man hitta också, när man väl tömde den.
Vissa gånger kändes det som en evighet innan den blev full och det man planerat att köpa kunde köpas. Men en dag, en väldigt fin dag, kunde jag äntligen skruva av trynet på grisen och låta skrotet trilla ut. Kontrollräknade på öret och insåg att jag äntligen skulle kunna köpa den där gröngula undulaten som skulle heta Kalle. Honan Kalle.
Är nästan säker på att alla har någon form utav spargrishistoria att dela med sig utav, bara tid ges att verkligen tänka efter.



Jag har tre stycken kusinbarn som kommer ha den bästa och mest fina spargrishistorien att berätta, någonsin. Och bara för att jag är så imponerad över detta och dessa tar jag mig friheten att återge deras spargrishistoria. 
Kan ni tänka er hur stora hjärtan som finns inuti deras små kroppar när de, efter tids sparande, öppnar deras bössor, tar ut pengarna som ligger i för att sedan ge bort. Ge bort till barn på andra sidan jorden för att dom tycker att barnen ska få madrasser att sova på.
Det är inte konstigt man sitter här och försöker formulera meningar och text utan att lyckas särskilt bra. För, precis som rubriken lyder så tappar man talan.

Fina barn hjälper fina barn och det bevisar att världen trots allt inte är så dum ändå.
Det finns hopp.
Maja, Albin och Gustav. Etta på pallplatsen, finaste guldmedaljen. Till er.
Tack!

Solen hänger över trädtopparna som långsamt svajar i vinden. Det starka solskenet har nu övergått till varm blodorange. Bilar susar förbi. Människor rör sig på vägen där nere.
Jag sitter i en nedsjunken fåtölj med mina ben vilandes på en stol. Jag blickar ut över gatan och i mina öron sjungs det; move on me. Om och om igen.
Solen har nu, efter bara några minuter, gömt sig helt bakom träden och kvar lämnade den en vacker kvällshimmel vars färger är skiftande.

Ännu en dag har passerat och ännu en kväll väntar här. Här i Kumasi och Ghana.



Dagens början bjöds på någonting alldeles speciellt som jag sent och aldrig kommer glömma.
Kroppen min fylldes utav den bästa tänkbara energin en människa kan bära inom sig vilket även satte ribban för hur dagen skulle fortsätta.

Lämnade kameran och min kära Isabell för ett tag, sovandes i hopp om att hennes ömma hals skulle bättra sig. Ut i värmen.  Med femtio kronor köpte jag ett par ananaser, massvis utav bananer, jordnötter och chokladkolor. Fredag heter dagen och det ville jag även att barnen på något vis skulle känna av. Och det gjorde dom. När Mary gick in till barnen, tillsammans med mig, berättade hon för dom att de skulle få en kola var. En tystnad uppstod och snart började Mary dela ut kola till alla fina barn vars tacksamhet var enorm. Efter 32 ’Thank you madame’ var kolorna utdelade och en obeskrivlig tystnad infann sig. Koncentrationen på att få upp pappret där den lilla kolan låg inslagen var hög. Det pillades och pillades med kolapapper mellan de små fingrarna. Pillet som efter ett tag övergick i ett smackande och tuggande.
Tummar upp och glada miner och ännu mera ’thank you madame’ avslutade vår godisstund. Det är så att man vissa stunder känner sig dum för att man själv tycker att man ger så lite i förhållande till deras enorma tacksamhet. Finaste barnen.

Efter lek och bus blev det fruktstund följt av middag. Ris, som varje dag.
Dom är så duktiga. Ingen klagan, inget jämmer. Helt otroligt egentligen, om man verkligen tänker på det en stund extra. Ris, varje dag. Varje dag. Förstår ni?

När jag satt med min lille krake i knät beundrade jag Mary. Om man någonsin letar efter en äkta hjälte och gudinna så har vi henne här. Hon har uppoffrat hela sitt liv åt alla dessa barn. Hon gör allt och lite till för att alla ska må bra. 40 barn. Det blir en del blöjbyten, uppfostringsförsök, disk, tvätt, snoriga näsor att torka, ledsna tårar att torka, många viljor att följa. 
40 barn. Det får familjen annorlunda att blekna. 

Efter middagsstunden satte jag mig ner på huk för att diska de 40 färgglada, oftast trasiga,  plasttallrikarna. Den lille kraken satt, även han på huk, framför mig och gav mig en ny tallrik så fort jag diskat klart. Ibland tittade jag upp på honom och han blev blyg. Stängde sina ögon och kisade på mig i tron om att jag inte skulle veta att han såg mig. Vi hade en fin dag tillsammans. Vi lekte någon form utav stäng-ögonen-och-titta-för-att-sedan-blunda-lek. När han blev alldeles för till sig la han sina armar om sitt huvud och sina ögon, sprang med sina ostabila steg runt den lilla gårdsplanen. Han hade även denna dag klätt på sig sina för stora skor vilket gör hela hans springrundor ännu finare att beskåda. Skorna är så tunga så han måste anstränga sig lite extra för att kunna springa. Och detta samtidigt som hans steg redan innan är väldigt ostadiga. Gulle.
Ett tag låg han i mitt knä, på rygg, och jag lät mina fingrar springa upp längs hans runda lilla mage, till hakan där han var märkbart kittlig. Hans gurglande skratt fick mig att skratta minst lika mycket, om inte mer. 
Det fick mig även att tänka på samtalet jag hade med min mamma häromdagen då jag skrev följande rader till henne.

'Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lämna allting och åka härifrån.'

Flickan är fjäderlätt. När man lyfter upp henne i sin famn är man rädd för att hålla i henne för hårt. Det känns som att hon ska gå av, gå sönder. Lilla skapelse, varför blev det såhär?

Skrik kunde höras ifrån ett rum på andra våningen. Skrik ifrån en bebis vibrerande stämband. 
Rummet var tomt och övergivet. Lika övergivet som bebisen blivit övergiven.
Lilla lilla flicka. Lämnad i ett rum i hopp om att hittas innan ensamheten och tomheten skulle tas över helt och livlösheten komma på besök.

Vad sa hennes mamma, innan hon gick?
Pussade hon henne en sista gång med tårfylld blick?
Jag undrar så hur det är möjligt. Hur det är möjligt att låta det bästa man har i livet bli lämnad åt inget. Och ingen. Hur?

Det är med både glädje och sorg jag ser på flickan. 
Hon är så vacker, så liten, så bräcklig.
Hon kan inte äta och för varje dag blir hon mindre.
Jag hoppas att hon snart ska bli bra igen. För dessvärre är hoppet det enda jag har att ge henne.



Jag vill inte skriva för mycket, jag känner att orden ändå inte räcker till.

Ta hand om era barn och era nära bara. Lova mig det?

När myllret och tutorna börjar höras utifrån, då vet man att klockan just passerat fem och en ny dag gryr. Ögonen suddas när ljuset tränger sig in.

Jag vaknade, även denna morgon, tidigare än Isabell. Dock tidigare än vanligt noterade jag då klockan visade 06.46. Det är nämligen så att här är det jag som är den morgonpigga, tro det eller ej. Smög upp ur sängen och svepte en sarong runt min midja, plockade på mig 3 cedis, vilket motsvarar 15 svenska kronor, gick ner för trappan, ut på gatan, för att se vad morgonen hade att erbjuda.


Vår vy, just precis nu.

Vi bestämde för bara ett par veckor sen att det var i Tanoso vi skulle spendera månaden men efter att vi kommit till barnhemmet och bekantat oss med omgivningen resulterade detta i att vi i måndags – ännu en gång – packade ihop våra saker och flyttade. Nomadlivet.
Omgivningen och människorna börjar bli bekanta här redan vilket resulterar i glada miner och att ’god morgon, hur mår du?’ kan höras ifrån de flesta människorna jag möter under mina morgonpromenader. 
När jag märkte att affären där vi brukar köpa vårt vatten i ännu inte hade öppnat gick jag till kvinnan som säljer stekt ägg och köpte dagens ranson ägg. Jag fortsatte gatan upp för att se om jag kunde hitta tomater men det skulle snart visa sig vara svårare än jag trott. Efter en stunds traskande stötte jag på en man som ropade mig till sig. Jag gick fram till honom och precis som de flesta här var han mest nyfiken. Hur mår du? Vart kommer du ifrån? Vart bor du? Och, vad gör du här? Enligt rutin.
Jag talade sedan om för mannen att jag var på jakt efter tomater, då sa han att han gärna visade mig vägen. Vi gick längst de små gatorna och snart hade jag en påse tomater i min hand vilka mannen även ville betala åt mig. 
När jag kom ut på den stora vägen igen märkte jag att tomatståndet inte låg alls långt ifrån där vi bor, men en extra promenad, det skadar aldrig.

Affären hade ännu inte öppnat. Jag satte mig på trappen utanför och såg hur Kumasi vaknade till liv. Efter ett par minuter kom en kvinna ut ifrån en annan affär och sa att jag skulle komma dit och vänta istället. Sagt och gjort. Snart satt jag i kvinnans lilla affär tillsammans med henne. Hon satte på en liten TV som stod placerad på golvet och bakom myrornas krig kunde man skymta ett barnprogram följt av Vänner. Min morgon var gjord.

Två timmar senare öppnade affären och det jag skulle handla kunde handlas. Killen som har affären kände sig dum över att jag väntat så länge och bad om ursäkt gång på gång.


Över biltak och skrot skymtar man barnhemmet Perfect Peace.

En ny dag tillsammans med våra barn väntade.
När vi kom in på området möttes vi av ännu gladare miner än sist. Nu kände barnen igen oss och det tyckte dom var roligt. Med ett hav utav barn runt benen gick vi in och hälsade på Mary och hennes man. Tre kindpussar och ’akwaba’ mötte oss.


Miljön utanför barnhemmet.

När jag gick in i rummet för att ställa av vår väska möttes jag av lycka. 
Den lille kraken, som min syster kallar pojken som fick mina ögon att bli grumliga sist jag skrev, fick syn på mig. Med en glad mun, stapplande steg och upphöjda armar sprang han mot mig. Upp i mina armar där han spenderade en lång stund. Vilken känsla. Lillen som inte ens vågade prata med mig sist. Wow.




Efter att han suttit som fastklistrad i mina armar ett tag var det dags för honom att bli ren. Mary ropade på mig och berättade att han skulle bada. Jag räckte över honom till henne och snart var hans kropp vit av tvålludd. 



Efter dusch är det påklädning som gäller. Den lille kraken valde skor som dagens plagg. Alldeles för stora skor dessutom, men det spelar ju ingen roll. Skor som skor.



Det var alldeles underbart att vara tillbaka hos barnen igen. Många tankar blir det om dagarna och i mitt nästa inlägg tänkte jag bryta ner en speciell tanke. En tanke om den lilla lilla flickan som sitter i mitt knä på bilden nedan och om hennes historia. 




Pojken som fortfarande tycker det är lika roligt att leka härmleken när jag gör något. Han är speciell den lille. Önskar att ni fick se honom, på riktigt.



Mycket behövs ännu göras för att få barnhemmet att bli komplett. Toasituationen är långt ifrån godkänd.




Vi spenderade vår dag bland alla glada barn. 
När vi begav oss hemåt pratade vi om hur konstigt det kändes, på ett sätt. Att vi båda fäst oss så otroligt mycket åt barnen och allt som hör Perfect Peace till. Och inte bara vi utan även människor där hemma. Vi får dagligen mail och kommentarer ifrån folk som vill hjälpa till vilket känns fantastiskt. Ett inlägg om just detta, hur och vad man kan göra för att hjälpa, finns nu här för er som är intresserade.

Mörkret föll, myggorna började stickas och lukten utav grillat kött hängde i luften.
Vi satte oss på terassen och pratade igenom dagen. Och livet.

Dagen avslutades med att jag, efter att rastlösheten knackat på dörren, använde fantasin till att göra mig ett hopprep. Sist jag hade hopprepsdille var i Norge då jag med ett äkta i-lands hopprep, som räknade alla hopp åt en, avslutade mina dagar med femtonhundra hopp. Det slår mig, i skrivandets ögonblick, att det var över ett år sen. Det märkte jag även igår när jag med mitt u-lands hopprep orkade en tredjedel av mina Norgehopp. Fast, jag skulle ju kunna skylla på värmen. Att det faktiskt är hela 50 grader varmare här.
Ja, det gör jag. Jag skyller på värmen. Värmen som jag älskar.


En liten hälsning till er där hemma ifrån Svettis och Datanörden.

Jag lämnade hastigt dagen igår. Däckade i sängen med gitarren över mig och min nyskrivna text i ansiktet efter det att jag ristat in två rader ord på framsidan utav mitt instrument som tillsammans med min röst fyllt vårt rum utav nya toner under kvällen.

Nu är en ny dag här och vi ska spendera den tillsammans med barnen.
Någonting kommer komma. Senare.

Bild som visar vart barnhemmet ligger beläget, innergården.

När vi idag anlände till barnhemmet var det en lugn stämning. Flertalet barn var inte där.
Det var mysigt. Att bara ha ett fåtal barn omkring sig och verkligen kunna lägga krut och energi på enbart dessa. 



Jag satte mig ner hos Mary och pratade om dagen. Två små nyfikna killar kom snabbt fram till mig med busiga blickar. De sa någonting till mig som jag inte förstod och jag gav ifrån mig ett ’hö?’ samtidigt som jag lyfte frågande på ögonbrynen. Detta var någonting jag tidigare inte varit medveten om att jag gjort men efter åtskilliga ’hö?’ började killarna leka härmleken med mig och på så sätt lärde dom mig hur jag ser ut när jag inte förstår. 
Den ena killen hade en extra busig och pillemarisk blick. Jag kunde känna igen mig lite i honom ifrån när jag själv var liten. Alltid någonting i görningen. Vi tittade på varandra och hö-ade. Varje ljud jag gjorde fick jag höra igen och vi skrattade och skrattade, åt varandras ljud.
Härmleken övergick efter en stund till arga leken. Vi tittade på varandra med ena ögonbrynet uppspänt och försökte hålla oss för skratt. Skrattet som han försökte hålla in lyste igenom. Hela hans ögon skrattade trots att han hade både mun och ögonbryn väl koncentrerade i ett försök att få mig att börja skratta. Och självklart var detta oundvikligt, självklart.




Vi satte oss efter en stund inomhus för att spela lite memory som barnen fick igår. Två av oss visste reglerna, de andra inte, vilket resulterade i att vi mest tittade på bilderna och gjorde passande läten till djuren. Muuu låter lejonet, det har jag fått lära mig idag.



Barnen satt och lekte lite och jag och Isabell tittade på. Många gånger när vi sitter vid sidan om pratar vi om hur overkligt allting känns. Det känns inte som det är vi som sitter där, bland barnen och bara är. Det känns inte som det är oss själva vi ser på fotona. Och dessa känslor samtidigt som allting känns så naturligt för oss. Det känns ibland som att man alltid varit här, med människorna. Som om ingenting annat någonsin existerat. 



Vi fortsatte våra lekar en stund, jag och de två übercharmiga killarna. Ljudade, grimarserade, skrattade. 




Efter en stund var det matdags. Barnen gick ut och satte sig och, som vanligt, vill människorna ge oss besökare det dom tycker är det bästa vilket resulterade i att jag och Isabell fick sitta kvar i rummet och äta för oss själva. 

Det låg en pojke och sov på golvet från det att vi kom. Helt plötsligt började han röra lite på sig och hans små ögon öppnade sig. Samtidigt som de mötte ljuset började han snyfta. Snyftningar som ganska så direkt övergick i gråt. Jag sköljde av maten ifrån mina händer och gick till pojken och lyfte upp honom. Det räckte. Han slutade gråta, lutade huvudet mot min axel, la handen över den andra. Jag nynnade melodier i hans öra och väldigt snart somnade han in, tungt och hårt.
När jag lyfte upp pojken kunde jag inte undgå att känna en fruktansvärd odör. Hans byxor var blöta och en stank av både kiss och bajs infann sig. En lukt som fortfarande sitter kvar på mina armar och händer och som även gav avtryck på linnet jag hade på mig. 
Stackars liten.



Senare vaknade han och vi satt en lång stund och tittade på varandra. Jag pillade lite på hans kinder och hans lilla näsa. Jag frågade på Twi hur han mådde men han svarade inte. Jag frågade vad han hette, inget svar, där heller. Inga ansiktsuttryck, inget prat. Han satt bara fast i mitt knä och tittade.



Det dröjde en liten stund innan en kille kom och bar ut honom till de andra för att påbörja ett matningsförsök. Pojken är aptitlös. 
Marys man, som äger och jobbar på barnhemmet, kom in och satte sig hos oss. Han berättade om pojken och hans livsöde. Pojkens mamma var 'mad' som han kallade det och kunde därför inte ta hand om honom. Och hans pappa var inte vid liv.

Regnet började falla över plåttaket och det blev svårt att höra vad mannen sa. Redan innan fick man anstränga sig för att förstå hans brutna engelska. Bruten engelska och ett hackigt tal där många av orden stammades fram. Det är en gammal man och jag tror han har någon sjukdom, vilken har jag ännu inte lyckats lista ut. Han pratade om pojken och pratade sedan lite om sitt liv. Han tyckte det var tråkigt att människor här ser äldre personer som värdelösa. 'Jag kan fortfarande jobba, men inte lika hårt. Jag kan fortfarande spela fotboll, men inte springa lika fort'. Han ville att vi skulle be för honom och en dag ville han besöka Sverige. Något som skar till lite i hjärtat då jag med all säkerhet vet med mig att han aldrig kommer komma dit. Gamle, sjuke man som en dag kommer tvingas lämna livet med ouppfyllda drömmar.

Jag satt och koncentrerade mig så mycket jag bara kunde för att få veta mer om pojken. Tyvärr var det svårt att höra allting. Mannens avslutande ord hörde jag dock klart och tydligt. Det var precis som att regnet tystnade, omgivningen stannade upp och att drömvärlden, den dåliga drömvärlden, ännu en gång kom på besök. Orden om pojken som fick mig att återigen vilja gråta floder och nypa mig i armen tusen gånger om i hopp om att det jag hörde inte varit sant var;

om pojken inte hade kommit till oss,
om han inte gjort det, så skulle han
varit död nu.

så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu. så skulle han varit död nu.

Orden ekade i mitt huvud och gör det än.
så skulle han varit död nu.
Det går inte att greppa. Aldrig någonsin.
Tankar som blir ofrånkomliga snurrar runt tillsammans med dessa sex ekande ord i huvudet. Tankar som; vad händer med de barnen som inte är han? Vad händer med dom som aldrig hinner fram?

Jag blir bara stum. Och förstelnad. Bilderna och texterna framför mig blir grumliga.
Jag har ingenting mer att säga.
Mina ord är slut just nu.

När man tror en sak har det en tendens att alltid bli någonting annat. Och trots att man vet att det ofta är så, så fortsätter man att tro. Varför?

När jag och Isabell låg på våra madrasser i torsdags kväll byttes många ord och tankar, som jag skrev sist, blev våra slutsatser ganska så få, på grund av ovissheten. Det enda vi gemensamt kunde förutspå var det faktum att vi skulle möta några utav våra tyngsta dagar någonsin. 

Vi hade fel.



Dagen började vid kontoret där vi mötte upp Douglas och Millicent. Kontoret ligger beläget ett stenkast ifrån där vi bor och innegården delas med en skola vilken ni kunde se bilder ifrån för ett par dagar sen. På fredagar har skolorna inga riktiga lektioner, då ges tid åt annat. Idag kunde vi glatt beskåda deras fredagsaktivitet som skedde på skolgården. Dans. Idag var det dans som stod på fredagsschemat. Man kunde inte undgå att låta mungiporna snurras fyra varv runt huvudet då de små barnen, i sina gröna skoluniformer, skakade rumpa och höll takten.
Det blev alltså en bra start på dagen.

Och bättre skulle den bli.




Efter att ha spenderat ett par svettiga timmar i centrum fick vi tag i en bil som skulle köra oss till barnhemmet, där vi nu är. Vi fick veta att det inte alls var långt bort och att det var väldigt centralt beläget. Vi stannade vid ett stoppljus och jag fascinerades över hur fina vägarna var här. En fascination som efter bara ett par minuter skulle ta slut då vi svängde in på en avvikande väg fylld utav gropar, stenar och sand. Området vi svängde in på var fyllt utav trasiga bilar och annat skrot. Ett smutsigt och gigantiskt industriområde.
Mitt i detta område blev vi avsläppta och det tog en liten stund för oss att inse att det faktiskt barnhemmet vi hade framför oss. 

När vi kom in på det väldigt enkla barnhemmet möttes vi utav 40 superglada barn. De skrek, de skrattade, de välkomnade. Så äkta och det tränger in, långt in.
Vi bar in rissäckarna och våra väskor och efter bara en liten stund stod barnen runt oss och tittade på våra saker med stora ögon. Barnen här tar ordet tacksamhet till en ny nivå och efter att vi lämnat det vi haft med oss till dom togs även glädjen till en ny nivå. Gården fylldes utav skrattande barn med färgglada och för stora t-shirtar lekandes med deras ballonger.
'God bless you, they are so happy' sa Mary, som tillsammans med sin man driver hemmet, till oss när vi blickade ut över barnen.
Och det vill jag att ni ska veta, ni som gett bort era saker, ni som är orsaken till deras glädje.



Kvällen smög sig på och hettan lättade. Vi satt på vår uteplats och lät dagens intryck sjunka in i oss. Vid sidan om oss hela kvällen fanns en kille. Han bor här men föddes för tretton år sen i Boston. Olyckligtvis så dog hans mamma och han fick flytta till sin pappa i Ghana. Dock kunde inte pappa ta hand om honom så nu bor han hos en dam här i huset och lever sitt liv på så vis. 
Jag undrar vad han tänker på innan han somnar.

När jag och Isabell satt och pratade med Mary och frågade frågor om barnhemmet och barnen pillade han nyfiket på datorn. Han fick senare under kvällen tillgång till filmkameran som han under en timmes tid gick runt och filmade med.
Efter att vi tillsammans varit ute på de mörka gatorna och köpt kvällsmat blev han sittandes med min nyinköpta gitarr. Han spelade och spelade.
Jag undrar hur det känns att aldrig få vara kreativ som man vill. Att inte få ha valmöjligheten att ägna sig åt någonting speciellt som man har passion för. 
Ännu en sak som man annars tar förgivet. Ännu en sak.



När jag återfick gitarren stängde jag in mig en stund i vårt rum. Jag tog ett ackord och det var någonting som lät annorlunda. Det lät fint. Jätte fint. Jag tog ackordet ytterligare en gång och kom då till insikt om att killen nyfiket måste ha skruvat på stämskruvarna under sin tid med gitarren tidigare under kvällen. Fantastiskt. Det lät verkligen fantastiskt.
Med en omstämd - men inte ostämd - gitarr i famnen vars toner lät bättre än någonsin och med min dagbok, där en låttext föddes för bara ett par dagar sen, framför mig fick jag göra det jag så länge velat göra. Musik. 

Detta fick mig att senare under kvällen skriva följande ord i ett mail till en människa som, förutom min omgivning, inspirerar enormt; 
jag lever i en kväll jag aldrig vill ska ta slut. 



Och så fortsatte vår kväll och natt. Vad vi för ett par dagar sen trodde skulle bli den värsta upplevelsen i våra liv blev precis tvärt om.
Tänk va fel man kan ha ibland.
Och i detta fallet gör det oss absolut ingenting, att vi inte hade rätt.
Tvärtom. 
Vi är tacksamma och lyckliga över att ha fått uppleva det vi upplevde igår. Det borde alla någon gång i livet få göra.

Kvällen har spenderats vid sidan utav Isabell. Med svenskt kaffe som idag anlänt i ett paket ifrån Lidhult har vi under dygnets mörka timmar diskuterat och reflekterat helgen som komma skall.

Helgen som väntar ska vi spendera tillsammans med 40 föräldralösa barn på ett utav Kumasis fattigaste barnhem. Vi kommer packa våra väskor fulla med kläder och leksaker som människor hemifrån skänkt. Vi kommer köpa 50 kg ris med hjälp utav pengar som folk välvilligt lagt ner i bössan på restaurang Svalan i Kungälv. Ris som barnen under två veckors tid saknat och varit utan.

Kvällen har spenderats vid sidan utav Isabell. Vi har pratat. Vi har undrat. Vi har delat tystnaden och låtit tankarna flyga iväg.

Det kommer bli en tuff helg som kommer sätta spår i oss.
Vi kommer leva på samma nivå och under samma förutsättningar som barnen. Begränsat med mat, kläder och andra saker som annars hör vår vardag till.
Nästa gång vi hörs kommer jag ha både tankar och känslor som jag tidigare aldrig haft – det känner jag redan nu.

Tid för tystnad och reflektion. Igen.

Det blå myggnätet svävar över mitt huvud. En fläkt står och surrar i mitten utav rummet. Fink smörjer mina öron med sin magiska musik. Utanför hörs ljudet utav nattens alla syrsor vars läten nyss kvävdes i det piskande regnet som ännu en gång öst ner ifrån en svart himmel.

Jag har under en tid brutit ner både stora och små ögonblick till fragment och på bästa sätt försökt förvandla känslor till ord. Tankarna som cirkulerar i huvudet är många och de senaste dagarna har jag låtit min tankeverksamhet ägna sig åt annat. Ibland behöver man pausa och stanna upp för att kunna greppa om saker och ting – precis vad jag gjort nu. Jag har pausat för att ladda med ny energi och nya krafter inför vad som komma skall.

Månaden som följer, vet jag redan nu, kommer innebära många intressanta, gripande, glada och ledsna möten. Månaden som följer består av att besöka olika skolor, barnhem, sjukhus och rehabiliteringscenters. Ögonblick, jag vet att det kommer komma mer. Snart.

Till dess låter jag ord bytas ut mot bilder.
Jag vill visa er lite utav min vardag och min omgivning, här och nu. 


Välkomna till mitt Tanoso. 50 meter, runt knuten till vänster sitter jag just precis nu. 


Här, på gatan alldeles bredvid vår, handlar vi för det mesta vår frukost. Bread n' egg och kaffe. Två frullar vi tillsammans betalar 10kr för. Överkomligt.

Och alldeles bredvid det lilla köket ligger affären vi brukar handla vatten i. Såhär ser affärerna ut över lag här. Ett rum och några hyllor med varor vars utbud är mycket begränsat.


Tomatpuré, salsa, burkfisk och chokladdryck ser ni här. Det är ungefär det utbudet som finns när man handlar. Färsk frukt och färska grönsaker finns också, såklart.


En väldigt talande bild för hur omgivningen för det mesta är här. Det ligger skräp överallt och på bilden kan ni se fyra påsar som ligger slängda. Dessa ligger överallt. Det är vattenpåsar. Allting serveras i påsar här. Vatten, kaffe, mat - allt! Dessutom springer det kycklingar, tuppar, hundar och getter överallt. Så, en talande bild, helt enkelt.


Alldeles utanför vår dörr. Vi har inte bara goda människogrannar utan även bästa djurgrannarna också. Fem små valpar som glatt välkomnar oss när vi kommer hem.


Här har ni vårt rum där vi kommer spendera kommande månad. Det känns otroligt lyxigt att bo här nu efter att vi bott i byn en månad. Lyx är sängarna och det är även det enda dock. Toaletten ligger en bit bort. Vatten hämtas i brunnen ännu längre bort. Och allting annat som man är bortskämd med och tar förgivet där hemma finns inte här. Men, vi trivs. Mycket!


Här är vi i det rummet dit andra volontärer kommer på helgerna.
På grund av avståndet till brunnen blir det tyvärr så att man vissa dagar, då man helt enkelt är för lat för att springa fram och tillbaka till brunnen i värmen, är extra smutsig. Både kropp och kläder, som ni kan se på bilden. För utan vatten kan man inte duscha. Eller tvätta. Enkelt.


När man väl samlat vatten får man unna sig en dusch. En ganska simpel sådan. Ni kan även se att insynen är ganska så påtaglig.


I väntan på Millicent i samband med dagens besök på St Josephs worker school. Här vid Tanoso station, 200 meter ifrån där vi bor.


På skolan, där 22 utav barnen tillhör skaran föräldrarlösa, fanns dessa två godingar.

Här ser ni innehållet ur dagens lektion ifrån lärarens bok som flickan håller upp. Lära om kroppen och hur man sköter sin hygien. Basic, väldigt basic.


Ett allrum för lärarna och eleverna på skolan och även för de som bor där.



Skolköket.


Jag undrar om jag skulle sett lika glad ut om det vore min skolas toaletter. Det är även här uttrycket 'en bild säger mer än tusen ord' inte håller måttet. En bild säger mycket men i vissa fall talar en bild väldigt lite. 
Hade man kunnat dokumentera lukt så hade ni förstått vad jag menar. 


Skolan där vi var igår som ligger här i Tanoso, nära där vi bor.
Bilden visar de yngsta barnen och deras verksamhet skulle kunna liknas vid dåra dagis. De sjunger ramsor, äter och vilar.


En trött liten tjej som får hänga med mamma på jobbet, i dubbel bemärkelse.


Utanför skolan, på vägen hem till oss. Överallt finns småaffärer med diverse olika innehåll.




När man färdas längs med vägarna är utsikten ofta som på bilden, tagen i farten ifrån en trotro.


Nu är mina ögon trötta, 3 timmar senare. 
Harpan har spelats på repeat som tidsfördriv då bilderna laddats upp.  
Isabell andas tungt på madrassen bredvid mig. Hon berättar roliga saker för mig, sovandes. Säger som Bo-Kaspers orkester gjorde en gång i tiden; hon är så söt när hon sover.
Natten kan inte vänta på mig mer. Nu behöver jag sömn.

Punkt och tack för ännu en dag.

När jag ikväll lät månen lysa upp vägen framför mig med mjuk sand under fötterna och ljummen luft runt omkring mig kände jag att jag aldrig någonsin kommer att vilja åka till det jag brukar kalla hem igen.
Förlåt. Förlåt mamma och pappa. Det är inget personligt, jag lovar.

God natt världen.

Vi trängdes i den svettiga lilla, mycket enkla, hårsalongen samtidigt som Millicent fick sitt hår behandlat. Peruker tillhör vardagen här och ibland, någon gång per månad, tas de av och byts med någon ny kreativ frisyr. Det hänger svart löshår överallt. Löshår som ser ut som allt ifrån ganska så vanliga frisyrer till de mest avancerade hårkreationernanågonsin, vilka ibland kan liknas med olika sorters bullar och bakverk. 

Det kom efter en stund fram en flicka till oss. Hon var nyfiken, precis som alla andra. Jag började prata med flickan och fick snart reda på att hon var nio år och att det var hennes moster som ägde salongen. Flickan berättade också att hon bodde både i Tanoso och i Accra. I Tanoso gick hon i skolan och när hon var i Accra sålde hon mat berättade hon.
Isabell kom snart att bli flickans hårmodell då hon önskade att någon kunde pilla henne håret. Flickan sken upp som en sol när hon fick kamma, fläta och leka med Isabells hår. Hennes dag var gjord.
Flickan var duktig på engelska och vi pratade en hel del. Efter ett tag sa hennes faster, som var en utav alla frisörer i salongen, någonting till flickan på TWI. Flickan tittade på mig och berättade vad fastern just hade sagt; ’hon vill att du tar med dig mig till din hemstad, så kan jag bo där med dig och vara lycklig’. 
Igen. Det hände igen. Hur många gånger under min vistelse här kommer människor att ge bort sina barn till mig? Kommer man vänja sig? Och framförallt; hur bemöter man det? Det är för mig hjärtskärande att dom gör som dom gör men jag får ständigt försöka intala mig att det för dom är något bra. Men vad säger man? Hur förklarar man att det inte går och att man inte kan, även om man kanske hade velat. Hur gör man det på ett bra sätt utan att få barnen att återigen känna sig övergivna och otillräckliga, för det måste dom ändå någonstans långt in i själen göra. Det hade jag gjort. Om min mamma gav bort mig.


Det är varmt och fuktigt här. Svetten rinner, hela tiden. Här stillasittandes i vårt rum.

Efter att vi pratat ytterligare en stund, jag och flickan, ville hon att jag skulle komma och träffa hennes mamma. Hon sprang ut på den jordiga bakgården och jag följde efter. Upp på en liten trappa och in genom en dörr. Hon vinkade till mig att följa med. Vi kom in i något som likande ett vardagsrum. Ljuset i rummet var blått och i mitten av rummet fanns en soffa, två fåtöljer och ett bord. På en av sofforna låg någonting av det sötaste jag någonsin skådat i hela mitt liv. Det var en liten liten bebis. En liten liten underbart söt bebis.
Allt jag fick fram var ett ’håååå’ och när Isabell kom in genom dörren ville jag att även hon skulle komma och titta. Vi stod och beundrade underverket en stund och snart kom flickans mamma in i rummet, med ytterligare en bebis. Hon hälsade glatt på oss och sträckte över bebisen till Isabell som nu satt i en av fåtöljerna och fortsatte sitt jobb som flickans hårmodell.
Bebisen började gråta och flickan sa att han inte tycker om att ligga still. Jag tog den lilla varelsen och lät hans huvud vila över min axel. Skumpade runt honom lite lätt samtidigt som jag gick runt i cirklar i det lilla vardagsrummet. Jag kände på hans lilla huvud och hår. Håret hade ännu inte blivit strävt och det kändes precis som bomull mellan fingrarna. Underbart.
Snart kunde jag höra mig själv nynna ’sov du lilla videung’ och det var då det slog mig hur öppna folk verkligen är här. Jag hade en okänd och nyfödd bäbis vilandes över min axel vars öron fick motta nynnandet ifrån svenska barnvisor i ett hem hos människor jag tidigare aldrig träffat. 




Dagarna i Tanoso passerade fort och det skulle snart bli dags för oss att ta oss till vår lilla by igen, två timmar bort. Det var längesen vi var i byn eftersom tio dagar spenderats i Tanoso, så det kliade i våra fingrar efter att våra kameror legat inlåsta i vårt rum, långt bort från oss. Vi hoppade av trotron i Adumum, som är den by som ligger närmst vår. Det är nämligen så att inga bilar går till vår by så för att komma fram får man gå en liten stig, 2 kilometer, igenom den fantastiskt vackra djungeln där träden stundvis skapar sagoland och där färgglada fjärilar visar vägen. 






När vi äntligen såg huset kändes det skönt att vara tillbaka. Nu ville vi bara in och hämta våra kameror, byta om och bege oss till bygget för att se vad som hänt där sen sist. Men, ingenting blir någonsin som man tänkt sig och dagen skulle inte komma att bli undantag för denna regel. När vi kom fram till huset var det låst. Ingen var hemma och vetskapen av att kamerorna låg endast på några meters avstånd fick kliet i fingrarna att bli ännu mer påtagligt.
Vi satte oss på utsidan för att vänta. Svettiga, törstiga och trötta.
En kille kom fram till oss och hade två nyplockade kokosnötter i händerna. Han tog sin machetes och högg av toppen på nötterna och snart kunde vi svalka oss med mjölken ifrån en kokosnöt och mätta oss med att gnaga i oss kokosköttet. Hade jag haft en medalj så hade han fått den utav mig.





Vi kom i vilket fall tillslut iväg och det kändes så skönt att äntligen få vara kreativ igen. När vi nådde bygget fick man ännu en härlig känsla i kroppen när man kunde se hur fina husen blivit. Otroligt arbete. 



Våra dagar på bygget har varit bra. Vi har länge längtat efter att få använda våra nyinköpta jätteknivar. Vi klädde oss arbetsvänligt, dvs långbyxor och riktiga skor, tog våra machetes och begav oss till bygget längs den sandiga vägen. Det första som mötte våra ögon när vi klev in på arbetsområdet var  kropparna av två gigantiska skorpioner som varit och hälsat på herrarna på bygget någon dag tidigare.’Eyeof a tiger’ slutade genast spelas i huvudet och en smula, ganska så stor smula, respekt för naturen och dess faror skulle snabbt komma att infinna sig hos mig. Det var alltså på riktigt, varningarna vi fått om giftormar och skorpioner. Hoppsan.



Då var det dags, vi fick äntligen premiärskövla med våra machetes. Dock så tog det ungefär 10 minuter innan det kom fram två killar till oss och sa att de ville hjälpa oss. Till en början trodde jag att det arbete jag gjorde inte var tillräckligt bra, men så var inte fallet. Som jag tidigare nämnt så är det konstigt att man farmarbetar om man inte är man här. Därav deras hjälp. Vi fick tillslut förklarat för dom att vi gärna jobbar och att det är därför vi är där. 
Vi fick tillbaka våra redskap och kunde sedan fortsätta.
När hettan var som mest påtaglig, runt tolv, gick vi och satte oss i ett utav de så gott som färdiga husen i skuggan. Där satt även mama och papa som var och hälsade på oss .Mama hade lovat att ta med vatten till oss då kvinnan som vanligtvis säljer vatten här i byn inte var hemma när vi var där för att köpa dagens vattendos. Kvinnan hade tydligen inte varit där när mama var där heller, så mama hade istället fyllt på en flaska med regnvatten som samlats i tunnan på gården under nattens ösregn och bjöd oss på. Dock så avböjde vi och väntade istället in killen som hade gått till affären för att köpa oss rent och fräscht vatten.
Vi satt där alla fyra och blickade ut över det som snart kommer att vara en ny by. Grönska, överallt. Fina fåglar sjunger fina sånger och det kändes stundvis som man befann sig i en dröm. 
Efter ett litet tag plockade papa upp sin mobiltelefon som han är en flitig användare av. Den drömlika känslan och upplevelsen av djungelns alla naturljud tog snabbt slut när den gamla mannen dunkade igång Backstreet Boys följt av Britney sjungandes ’hit me baby onemoretime’. Jag kunde inte göra annat än att småle. Det var på något vis så surrealistiskt, hela situationen. 






I bakgrunden kan ni skåda de två färdiga husen. Så fina!



Don't be lazy, don't be lazy!





När fredagen kom fick vi besök utav 50 skolbarn som på fredagar gör annat än att sitta inne i skolan. Praktiskt arbete, ungefär. 50 skolbarn i åldrarna 8 och uppåt skulle alltså hjälpa till och skövla. 50 skolbarn med massvis utav energi tillsammans med machetes i deras små händer. Nervöst. 
Vi tog tillfället i akt att ta oss en liten paus och begrundade barnen och deras arbete. Läraren stod i mitten utav folkmassan med en piskpinne, tittade strängt på barnen och skrek åt dom så fort de tog det lite lugnt. Efter en stund kom en flicka gåendes med blod rinnandes över hela ansiktet. Såg ut som hon precis tagit en dusch, en bloddusch. Macheten hade hamnat fel och istället för att skövla skog träffat flickans huvud. Barnen och magistrarna omringade snabbt flickan och med naturens hjälpmedel fick de plåstrat om henne på bästa sätt. Stackars.



Ett utav alla glada skolbarn.



Pojken som dessvärre inte får gå i skolan utan istället jobba med oss på bygget varje dag. Tragiskt.


Dagens vila.

Dagen avslutades med att männen ropade till sig mig över fälten. Jag traskade dit och undrade vad de ville. Mat. De ville att jag skulle förbereda maten. Kvinna är lika med matlagning. Det dom kanske inte hade in åtanke när dom ropade dit mig var att maten här inte precis är som vår där hemma. Sittandes med ett träfat framför mig med diverse peppers, matbananer och annat utan att ha en aning om vad som skulle göras kan jag försäkra att varenda man på bygget hade kunnat förbereda maten bättre än mig vilket de även insåg så fort jag började trixa med det jag hade framför mig. Men, provar man inte så lär man sig inte. Så nu kan jag laga äkta Ghanansk mat, på äkta Ghananskt vis. Det ni!



Vi intar målet jag just lagat i vår fina fikarum.

En bra och givande arbetsvecka vilken avslutades på bästa sätt. En man kom fram till mig, när jag slet som mest samtidigt som svetten droppade tätt ifrån min panna, för så fort man lämnade skuggan och begav sig ut på fältet gjorde det korta avståndet till ekvatorn en påmind. När solen stod som högst på dagarna gick de arbete man utförde ganska så sakta, ingenting annat var ett alternativ. Vissa stunder när man böjt sig ner för att rensa upp marken man just skövlat svartnade det för ögonen en stund och en gång hörde jag ljudet av den svenska glassbilen, då kände jag att det var dags att uppsöka både vatten och skugga för ett tag.
Tillbaka till mannen som kom för att visa hur jag skulle göra med macheten. Han testade en gång, tittade på mig och sa; ’your’e sick’. Till en början trodde jag att det var något dåligt han syftade på eftersom dessa ord oftast brukar betyda något dåligt. Dock inte idag. Han berättade för mig hur slö min kniv var och att jag var mycket stark som hade klarat att skövla så bra ändå. Och när någon säger att man är stark här, då blir man glad. För här har varenda kotte kroppar byggda utav 90% muskler. Bragdmedalj, man tackar!









En granne och arbetskamrat.



Dagen då vi kom tillbaka till Adwanpong  efter vår vecka i Tanoso hände någonting när vi kom tillbaka till var lilla by igen som jag vill berätta om.
När vi började närma oss byn och se alla små barn springa omkring tänkte jag tillbaka på en konversation som jag några dagar tidigare haft med min fina vän Emma i Danmark. Vi pratade om pojken som fått mig och många andra att gråta. Pojken som sov mot mitt knä den där stjärnlösa kvällen.
’ Tänk om han ler mot dig när du kommer tillbaka.’
’Det tror jag inte. Verkligen inte.’
’Inte jag heller. Men det vore häftigt.’
’Det vore underbart.’
Pojken log inte mot mig när vi närmade oss byn. Han sprang mot oss och ropade glatt. Han kom fram till mig och tog min hand. Några andra barn fångade Isabells uppmärksamhet och hon blev fast hos barnen för att de ville att hon skulle ta kort på dom. För mig fanns bara pojken. Pojken och hans lilla klibbiga hand som vilade i min. Han sa inget. Inte jag heller. Vi bara gick. 
Han följde mig ända fram till dörren, där släppte han taget om min hand och sprang iväg igen. Denna pojke, denna pojke. Han kommer vara en utav anledningarna till att en del av mitt hjärta alltid kommer finnas kvar här. Han kommer även vara en utav anledningarna, möjligtvis den enda, till att jag på lördag kommer tycka det kommer kännas jobbigt att flytta här ifrån.


*
Igår kom jag på att jag fått en önskning ifrån Sverige. Andreas ville, efter att han läst om hur barnen lever här, att pojken skulle få lite leksaker som han skickat med mig ner. Jag tog påsen fylld utav världens alla djur och figurer och viskade till mig pojken på innegården. Han satte sig på huk och började direkt fingra i påsen. Kevin och Precious dök snart upp och de tre små barnen satt och beundrade de små plastfigurerna.
Mamas rop kom snart att höras ifrån utsidan och Precious sprang snabbt upp. Upp och bort till berget utav disk som hon hade fått i uppdrag att göra färdigt innan någonting annat stod på hennes schema. Idag också. Precis som igår och alla andra dagar innan dess. 
Det tog en ytterst liten stund till innan mamas skrikiga stämma hördes igen. Kevinstur. ’I must go and bring water to grandma’ sahanoch sprang iväg. 
Kvar satt jag och pojken. Och alla små djur som stod uppställda på rad. Vi höll de små figurerna mellan våra fingrar och gjorde konstiga ljud och lät djuren brottas med varandra. Ibland log han och det var underbart att se. Det var även underbart att se honom denna morgon då jag med suddiga ögon lät ljuset nå mina ögon såg honom sittandes på en liten träpall med de färgglada leksakerna i sina händer. Koncentrerad och stimulerad. 






Kvällen har varit resans bästa hittills. När vi kom hem från bygget idag var det bara vi och barnen hemma. Barnen beter sig helt annorlunda utan deras morföräldrars närvaro. Nu kan dom slappna av och ha roligt. Vi umgicks allihop hela eftermiddagen och kvällen. 
Kevin och pojken fick varsin fotbollströja som dom snart kom att inviga på gården med de andra fotbollsspelande killarna. Jag och Kevin satte på självutlösaren på kameran och löjlade oss framför den ett slag. Kameran följde sedan med ut på gården och som vanligt blir det en enorm uppståndelse när man har en kamera här. Alla vill fotas i alla möjliga sorters poser. Alla vill titta hur dom ser ut. Kameran kom snabbt att fyllas på med vita leenden och diverse poser och jag blev så inne i mitt fotande att jag missade den glödande kolen som låg på marken vilket har resulterat i att jag nu kan bocka av stå på glödande kol i min att-göra-innan-jag-dör-bok. Aj kanske bör tilläggas också, i samband med kolen under fötterna också. Väldigt mycket aj.



Christoffers leksak som han duktigt nog byggt ihop!


Jag och Kevin med hans nya tröja.

Kvällen smög sig på och efter vår sena middag blev jag sittandes i uterummet tillsammans med några andra. Pojken kom och satte sig bredvid mig. Han sa som vanligt ingenting, han gurglade bara vatten i sin hals. Gurglade, sneglade på mig och log. Många blickar utbyttes den kvällen och jag blir varm inombords så fort jag tänker på honom. Fina.
Efter att vi suttit där en stund och grimaserat till varandra gick jag in i vårt rum. Plockade fram en kortlek och frågade barnen om vi skulle spela. Kevin, Precious, pojken, en grannpojke som heter Christoffer och jag trängdes tillsammans på vårt smutsiga lilla golv tillsammans. Vi speladekortspel utan regler. 



Mama och papa ropade på mig. De hade varit i stan idag och därför köpt en liten påse sockrade popcorn. En handfull mängd popcorn delat på fyra och en fjärdedels äpple bestod alltså fredagsmyset av denna afton. Detta tillsammans med skratt och oförståeliga kortspel. 
Vi tog en liten spelpaus och killarna gick ut ur rummet för att få ur sig lite energi. Precious satt kvar i vår röda sammetfåtölj. Man märker ibland att dom så gärna vill prata men att språket tyvärr begränsar, så orden vi utbytte blev få. Jag plockade fram två rosa nagellack, som är den enda lyxartikel jag har med mig på denna resan, och frågade om Precious ville ha ett. Hon blev glad och svarade ja. Vi satt sedan på golvet i rummet bredvid varandra och målade våra naglar rosa i ett så gott som obefintligt ljus. När Precious var klar hade hon fint skimmrande naglar på både händer och fötter. Dessutom hade lacket inte bara färgat hennes tånaglar utan även hela hennes tår. Gulligt.
När killarna kom tillbaka in i rummet tittade dom nyfiket på vad vi höll på med vilket senare resulterade i att både Christoffers och pojkens naglar var lika rosa som våra.



Efter vår nagellacksmålning plockades datorn fram och snart kom barnen att sitta som klistrade framför en lysande skärm. Bilspel, vi vill spela bilspel sa de i kör. Detta var något som inte bara intresserade barnen för efter bara en liten stund stod de vuxna i dörröppningen och tittade även dom in i den lysande skärmen på bilarna som sakta åkte omkring på någon bana som liknade öknen vars omgivning gick från dag till natt då hastigheten på bilen skulle kunna kallas slowmotion. 
Pojken var halvintresserad, som alltid. Han kom, efter en stund, och satte sig i mitt knä tillsammans med pinoccioleksaken han tidigare fått ifrån mig samma kväll. Trycker man in näsan på leksaken ger den roliga ljud ifrån sig. Dessa ljud fyllde rummet hela den kvällen. Och det var mysigt, att ha honom där hos sig. Att få andas in hans hår i min näsa och pilla på hans små tår, en sista gång.


Love.

Ja, det blev en fin kväll ikväll. Hjärtat är varmt och det känns som att vi lämnar när flaggan är på topp, för det är faktiskt så att vi inatt sover för sista gången i vårt rum här i byn. Vi ska vi packa våra saker för att imorgon påbörja del två utav vårt projekt. Packa ner våra tillhörigheter, knyta ner myggnätet, säga hejdå till ödlan och musen som bor på vårt rum och även till sängen som vi inte kommer sakna, vars bjälkar ligger på golvet.
Vi skriver en punkt i kapitlet Adwanpong för denna gången och bär med oss både fina och gripande intryck här ifrån. Vi lämnar mama och papa och den dagligafufu’n. Vi lämnar de barbystade grannarna på gården. Vi lämnar tupparna som varje dag vid middagstid stirrar deras gula ögon i en i hopp om att en matbit ska fås. Vi lämnar Precious och Kevin. Och pojken. Min fina lilla pojke.

Avskedet blev jobbigare än jag anat. När det var dags för våra väskor att bäras ner till vägen smackade papa och sa; oh, I’m so sorry now. So sorry. Och mamma höll sig för munnen och berättade att hon snart skulle börja gråta. Tårarna brände innanför ögonvrån och jag ville bara komma därifrån för att göra plågan kort. Värre kom det att bli när papa och pojken vinkade av oss när taxin började rulla och dammet vi lämnade bakom oss fick deras siluetter att suddas ut på vägen vi lämnade bakom oss.
Isabell satt i framsätet och jag trängdes där bak bland vår packning och Mickey. Mickey kom för att hämta oss idag. Han är en speciell kille som inte säger så mycket. Han tittar mest. Från första stund då vi kom hit har han många gånger bara stått och tittat på mig. Länge länge. När jag suttit vid datorn har han stått ganska så nära och bara tittat. Har jag skrivit så har han tittat. Har jag läst så har han tittat. Till en början kändes det obekvämt men nu börjar jag vänja mig. Jag undrar så vad han tittar på och vad han tänker. En fråga som förmodligen kommer följa med mig ner i min mörka grav den dagen det blir dags att äntra den.

Huden klibbades ihop på oss och vi satt i en pytteliten bil och lät tystnaden tala samtidigt som det röda dammet rök runt bilen. Den röda fina sanden som efter en tids åkande övergick i en lejonfärgad gul. Doften av grillad fisk, nyeldat trä och avgaser trängdes i näsan tillsammans med dammet. I bilen ljudade en reggaekanal vars låtars texter huvudsaken bestod utav; rastafari, jah live och reggae. Dessa textrader blandades med den sötaste jingeln nånsin. Ett barns röst som sa; reggae, reggae, twentyfour-seven, leeeespect!
Det blev en dag som jag med all säkerhet kommer att minnas. Ett avsked och början på någonting nytt.

Här kommer punkten. Punkten för kapitel ett. Punkten för Adwanpong och allt som hör där till.
En punkt med en lika spännande fortsättning och början på något nytt. Nu har vi månader med väldigt intressant och spännande innehåll framför oss vilket jag nästa gång kommer berätta mer om.

Till dess;
punkt

Eftersom vår tänkta helgvistelse blev 10 dagar lång var vår packning ytterst tunn och det enda vi hade med oss att dokumentera med var Isabells digitalkamera. Här kommer ett urval ur veckan ifrån en digitalkameras perspektiv.

När man under fyra månaders tid har tolv kilos packning, innehållande kameror, hårddiskar och hygienartiklar, med sig resulterar detta i att valmöjligheten av kläder är väldigt begränsad. Nu är det inte fråga om vad man vill ha på sig, nu är det istället en fråga om vad som är minst smutsigt. 
Vi var lyckliga som små barn när Millicent lät oss låna hennes kläder och göra oss iordning hemma hos henne en fredag då vi var bjudna på fest. Lycka. Total lycka!




Lyckan blev dock underbar med kort.
Senare samma kväll började allvaret.










Mina hjältar som inte lämnade mig en sekund. Love!


Efter en vecka i olika sängar var rastlösheten enorm. Det resulterade i africanyoga i vår lummiga trädgård och senare köksbygge och matlagning.





Den underbara nöten som släckte både törst och hunger. 

Just nu 22 dagar in i februari, när inlägget skapas, sitter jag på sängen i vårt blå lilla rum. Dörren står på glänt och fönstret är öppet. Emellanåt rör sig vinden och en skön fläkt svalkar min varma kropp.

Det är alltid samma sak när man är iväg någonstans. Det är precis som att första veckan går i slowmotion och resten utav tiden bara rusar iväg.
Imorgon går vi in på vecka tre.
Redan.



Igår var vi inne i Kumasis mitt, på marknaden som är västafrikas största, för att köpa machetes inför vår kommande arbetsvecka där skog ska skövlas och ge utrymme för ytterligare bygge i byn. När man vistas i Kumasi får man ett ansikte på informationen man tidigare läst om att drygt 20 miljoner människor trängs på en yta mindre än halva Sverige. När man vistas där förstår man innebörden i ordet krylla – jag har aldrig tidigare skådat så många människor på en och samma plats. 

Det tar ungefär åtta minuter innan hettan och folkmassan tröttat ut en. 
Som tur är hade vi vår Millicent med oss som snabbt hjälpte oss att köpa våra arbetsredskap och snart kunde vi hitta en tro tro att sätta oss i för att återigen ta oss ut till vår lilla by, far faraway.
Vi hamnade längst bak i den bräckliga lilla bussen och det är för oss ett under, varje gång, hur fordonen ens klarar av att rulla. Vi trängdes på de stekheta skinnsätena och svetten rann. Utanför fönstret fortsatte kryllet utav människor. Kvinnor med korgar på huvudet trängdes med marknadsbesökarna för att sälja diverse saker och tur nog fick jag vinkat till mig en kvinna som sålde vatten så vi fick svalkat oss lite.
När bussen, efter åtskilliga startförsök, började rulla ut på vägen fick jag se någonting som fick mitt hjärta att stanna och tårar att trängas i tårkanalen.
I mitten av vägen, på en refug, satt en kvinna och höll ett paraply. Vid hennes sida satt en yngre kvinna som kan ha varit ett par år yngre än mig. På en filt bredvid dom låg två små barn. Utslagna och lealösa på grund av den rådande hettan. Dom hade en balja bredvid sig och det tog inte många sekunder för mig att förstå att detta var deras hem och allting de ägde. 
Hur lär man sig leva om man växer upp så – på en refug bland miljontals människor under en brännande sol? Jag förstår det inte. Jag vågar vissa stunder inte ens tro att det är sant. Men, det är det och när det går upp för en som det gjorde för mig den dagen blir man stundvis stum. Och tagen. 

Aldrig tidigare har jag känt sån tacksamhet över mitt egna liv på samma gång som jag inte kan få in i min skalle hur det ens är möjligt att det kan bli som det är? Vissa har allt och andra inget. Och samtidigt vågar vissa påstå att människan är den smartaste varelsen på jorden. 

Knappast.

Eftersom vi inte varit i byn under veckans som varit har vi därför inte haft tillgång till vår dator, så texter och bilder har inte kunnats lägga in på våra USB-minnen. Detta inlägges skrivs just nu och jag tänkte berätta lite om veckans om varit vilken för mig betytt väldigt mycket. Jag ser nu saker på helt andra sätt än tidigare och det känns verkligen som att den del ur vår projektplan som lyder - Att få människor att skapa en förståelse och uppfattning i andra människors olikheter, levnadsstandarder och sätt att leva och vara i olika delar utav världen. – förvandlats från text till verklighet för mig.

Allting började förra onsdagen. Jag vaknade i vårt klibbiga lilla rum ute i byn och frös. 
Jag yrade upp och fick proppat i mig lite panodil i hopp om förbättring och sömn vilket senare visade sig vara en falsk förhoppning. Torsdagen spenderades i sängen och när fredagen kom kände jag mig bättre. Det är nämligen så med mig att jag gärna känner mig bra. Helt bra. För, jag avskyr att klaga och jag avskyr att vara sjuk. Så hellre blundar jag för hur det känns och försöker fokusera och tänka att allting är bra istället. Låtsas, helt enkelt. Det brukar gå bra. Och det gick bra, denna gången också. Fram till lördagens natt. Då gick det inte ens för mig att låtsas längre.

Natten växlades av sömn och feberattacker. Bredvid mig  i sängen låg Isabell och sov och på golvet låg Millicent och hennes syster. Millicent är sekreteraren här och är den som hjälper till med saker och ting när man behöver hjälp. När vi kom till Tanaso denna helgen ville hon inte att vi skulle bo där vi brukar, eftersom det ofta är flera människor som bor där, så hon bjöd in oss hos henne eftersom hon visste att jag varit sjuk. 
Jag vaknade upp mitt i natten och kände att jag behövde gå på toa. Det enda som saknas hos Millicent är just en toa. Man får gå en bit bort där kontoret ligger beläget och använda sig utav deras toaletter. Men ska man bara kissa får man lov att sätta sig i duschen för att uträtta sitt behov. Så är det överallt här. Det är därför man rekommenderas bära flipflops när man duschar eftersom duscharna kombineras med urinoarer.  

Jag reste mig upp och kände mig väldigt konstig. Jag gick sakta sakta mot dörren och öppnade den för att gå ut till duschen som finns på utsidan. När jag öppnat dörren och gått ut försvinner medvetandet för mig och jag ramlar ihop. En stund senare vaknar jag upp och tar mig krypandes och pipandes till duschen där jag får anstränga mig för att klara av att göra det jag ska. Jag återvänder till rummet igen och faller ihop, igen. Millicent drog upp mig från golvet och ledde mig till sängen där jag kastade ner min kropp.
Det var i detta ögonblicket jag insåg att det inte gick att låtsas mer och att någonting kändes väldigt fel.

Jag inser nu i skrivandets stund att detta inlägget skulle kunna bli lika många sidor som Bibeln om jag verkligen ska förklara allting. Och det går ju inte.
Jag ska försöka välja ut de delar av veckan som jag minns mest och som för mig varit starkast.

Första sjukhuset vi hamnade på var ganska litet. Det var tre våningar högt och på utsidan fanns en sluttande loftgång vilken skulle ta oss upp till högsta våningen där jag skulle få min säng. Millie höll mig under armen och andra sidan lät jag mig stöttas utav väggen för jag kunde inte se och jag kunde knappt gå. Att ta sig upp för loftgången var lika kraftansträngande som att springa ett marathon. Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp. Aldrig.
Nerifrån sjukhusgården kunde man höra en kvinna som skrek och ju närmare vi kom högsta våningen, ju tydligare blev hennes hesa skrik. Utanför dörren till den översta våningen där vi skulle gå in låg kvinnan. Hon grät, hon skrek, hon var förtvivlad. Hon rullade runt på gången. Slog händerna i golvet, i sig själv. Skrek och skrek och skrek. Jag trodde hon skrek för att hon inte fick någon hjälp men dagen efter fick jag av Isabell förklarat för mig att hon skrek över sin döda man som låg i det rummet vilket jag snart skulle bli placerad i. Jag är nu i efterhand väldigt glad över att jag var så trött att jag varken orkade titta, tänka, prata eller någonting annat än att ligga och blunda för bara en kort tid efter det att mannen burits ut, död, ur rummet dog nästa person. Plötsligt och alldeles ensam. Ingen som var vid hennes sida när hon andades sitt sista andetag. Jag är väldigt glad över att jag då var ovetandes om att tio personer bars ut, bara under det dygnet som jag vistades på det sjukhuset, döda. Det kanske på något sätt kan få er där hemma att förstå kvalitén på vården här. Många gånger under min vistelse på sjukhuset förvånades jag över deras okunskap och det kändes mer betryggande att höra mammas röst i örat efter att hon pratat med sjukvårdsupplysningen i Sverige än att ligga på ett utav Kumasis bästa sjukhus och få vård utav några som skulle vara de bästa. 

När kvällen kom fick jag återigen en hems frysattack. Det kändes som att ett lager utav is låg på mig och den svenska vintern skulle framstå som varm om jag fick jämföra. Isabell och Millicent såg att jag skakade och frågade sköteskorna efter ett lakan eller en filt. 
En säng. På detta sjukhuset var allt man fick en säng. Resten fick man vara så vänlig att ta med sig själv. Detta resulterade i att Millie och Iz fick sätta sig i första bästa taxi och åka hem till Millie för att hämta lakan och andra nödvändiga saker. Och där låg jag och skakade. Jag minns att jag aldrig någonsin tidigare känt mig så ensam och så rädd. Jag har aldrig känt en sån matt känsla i min kropp tidigare och jag vet att jag i det ögonblicket inte ens orkade längta hem. 
En kör började sjunga ljusa toner ifrån utsidan. En man kom in i rummet och la ett lakan om mig. Tårarna sprutade på mig. Det fanns inget stopp. Jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig någonsin mer skulle komma hem igen. Aldrig träffa min familj och mina nära igen. Jag trodde att jag var nästa person som skulle bäras ut och bort. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt.

Nu kanske ni förstår vad jag syftade på i början utav detta inlägget när jag skrev att det som hänt den senaste veckan betytt väldigt mycket för mig och att jag nu ser saker och ting på helt andra sätt än innan. Tacksamhet har fått en ny innebörd för mig. Helt klart.

Vi bytte sjukhus och kom till ett utav Kumasis bästa och största. Väntrummen är överfulla utav människor. I korridorerna sitter människor som sardiner och väntar på att få hjälp. Ibland får man sitta i kö i dagar. Det är nämligen så här att allting handlar om kontakter. Millicent kände en läkare vilket då gjorde att man passerar hela kön. Känner man en läkare får man hjälp fort, annars får man sitta och vänta. Så jag är evigt tacksam över att Millie kände läkaren på sjukhuset och att jag fick hjälp relativt snabbt. Evigt tacksam. 
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om men det är för mycket för min lilla hjärna nu. Vet inte vad jag ska skriva om och inte. Det enda jag kan konstatera är att jag aldrig nånsin mer kommer klaga över någonting som har med svensk sjukvård att göra. ALDRIG! 
När man får hostmedicin mot diarré, när sköteskorna säger att man fått en överdos efter 4 panodil och när läkarna resonerar att ’dom ska ändå dö, förr eller senare, så det spelar inte så stor roll vad jag gör nu’, är man tacksam över att bo där man gör och få den hjälp man behöver, när man behöver den.

MEN. Nu är jag frisk och det har varit en underbar dag. 
Vaknade tidigt och tvättade lite kläder innan jag hällde vatten över min varma kropp. Tog en långsam promenad på sandgatan upp till vägen där jag satte mig hos Linda. Det är en tjej som har ett litet skjul vid vägen där hon säljer bröd och ägg. Jag satt i hennes skjul och pratade med henne och en förbipasserande man som förövrigt ville gifta sig med mig, samtidigt som hon gjorde iordning frukost åt mig. Hon har en tvillingsyster som ser precis likadan ut som henne och till råga på allt heter hennes tvillingsyster Linda. Linda och Linda. Enkelt att komma ihåg, svårt att skilja på.

Jag tog min påse med omelett och gick vidare till kontoret. Rosie, Douglas hund, kom och välkomnade mig som vanligt. Hon har fått 4 små valpar som vi lekte med igår. Dom är något av det sötaste jag sett i djurväg. Hade jag bott här hade jag köpt en utav valparna.

Och nu sitter jag här. Utanför dörren spelar massa barn fotboll med en paff basketboll.
Svetten pärlas i pannan och jag är glad över mitt nu.

Nästa helg utlovas en rejäl uppdatering utav bilder som får kompensera dagens bildlösa inlägg.
Då ska ni få se allt ifrån vår machetepremiär till sjukhusvistelsen.

Ses då!

Klockan är 19.20, dagen är onsdag den 23e februari.

Jag sätter mig under tvätten som hänger på tork i vårt lilla rum. Sätter på mig hörlurarna och låter Daniel Lemma sjunga för mig när jag nu tänkte återberätta lite om de senaste dagarna här.


Har vistas vi pa helgerna, Tonaso.

Igår kväll upptäckte vi att någonting saknades i vårt rum efter att vi spenderat vår helg i Tonaso. Vårt senaste uttag med pengar, för eget bruk, var försvunna och efter fyra svettiga genomsökningar utav vårt rum och alla våra saker kunde vi konstatera att det var borta. Helt borta. 
Det är nämligen så här att bara för att man inte kommer härifrån och man är ljus tror de flesta att man är rik. Visst, i förhållande till hur människor lever här så är man rik. På ett sätt. Samtidigt som vi kämpar för våra korvören precis som människorna här.
Trött och besviken däckade jag i sängen utan varken myggnät eller täckande kläder på mig vilket idag visade sig på så sätt att min kropp varit rena smörgåsbordet för myggen.

Under natten som var väcktes jag av att regnet piskades mot vårt plåttak och droppar som droppade mot min hud. Jag älskar när det regnar här för då blir det tyst. Tyst på alla skräniga radioapparater som surrar dag och natt. Tyst på tupparna som verkar föra oändliga debatter med varandra. Tyst på barn som gråter. Tyst på hundar som skäller. Tyst på getter som bräker. När regnet kommer hit stannar allting upp och ingenting annat existerar. Ingenting annat förutom de hårda dropparna som likt en högtryckstvätt når taken här. 


Sophanteringen i Ghana. Nar pasen ar full lagger man den i tradgarden och eldar upp den.

Senare under natten vaknade jag återigen till. Jag trodde först att det var Isabell som tände sin pannlampa för att uträtta något nattligt ärende men förstod snabbt att det var en blixt då det sekunden efter dånade till så högt att huset vibrerade. Jag har tidigare aldrig varit rädd för åska, aldrig någonsin, men inatt då var jag rädd. Det finns oväder, sen finns det oväder. Inatt fick jag uppleva det sistnämnda. 



Efter morgonens alla rutiner skulle papa ta med oss till polisstationen där vi skulle få anmäla händelsen i hopp om att försäkringen täcker vår förlust. Vi började promenera, jag, Isabell och papa. Den haltande 72 åriga gubben kämpade på bra i värmen. 
Efter ungefär 2 kilometer når man nästa by här. Där finns det lite mer civilisation än här så där stannade vi till under ett träd vid en bänk med vinkande skolbarn framför oss, för att vänta in en tro tro som skulle ta oss till polisstationen.


Strykjarnsaffaren.

Väl framme möttes vi utav en kvinnlig polis och en manlig. De frågade oss frågor om händelsen och hade båda allvarsamma uttryck. Efter en stund lättades stämningen upp när den kvinnliga polisen började fråga om vi var singlar eller inte eftersom hon tyckte att vi hade passat ihop med hennes manliga kollega förträffligt. Det är en utav två ständigt återkommande frågor här.
Areyousingle&areyoureligious?
Svaren är varierande beroende på hur mycket man orkar förklara eller ej. Synen med om man är singel eller inte är ganska så annorlunda här. Säger man nej så spelar det inte så stor roll. Det spelar ingen roll om man säger att man har en pojkvän, att man är förlovad eller gift. Följdfråga på detta blir oftast; Is heherewithyou? För enligt de människor jag hittills mött och fått frågan av här spelar det ingen roll hur ens civila status ser ut sålänge han inte är här. You know, you can have one boy over there and one here… So, can I get yournumbernow?

Alltså spelar det ingen större roll vad man svarar på frågor om relationer och religion. 
Jag har kommit på ett svar som får de flesta att ge sig efter ett tag.
-Can I get yournumber? Eller;Are you religous?
- No.
- Why?
- Because.
- But why?
- Because.
- But… Why?
-Because.


Flickan som saljer fisk bland byarna om dagarna.

Tillbaka till polisstationen.
Efter att stämningen lättats blev vi ombedda att vänta. Vi gick och satte oss på utsidan på en bänk och blickade ut över den ganska så livligt trafikerade vägen.
Efter någon timma fick vi komma in igen. In i ett rum där det satt en polis som var någon chef av något slag. Han hade en blå uniform på sig med texten GHANA POLICE och runt sin vänstra axel hängde ett rep ner runt armen.
Tre stolar stod placerade framför mannen. Jag satte mig i mitten och undrade lite vad som skulle komma att ske härnäst. 
Mannen tittade på oss och välkomnade oss dit. Vi tackade nervöst.
Mannen pratade lite med papa och vi satt mest som två fån vid sidan om utan någon som helst aning om vad för ord som byttes mellan de båda männen. Mannen hade en brun utstående framtand och ibland petade han in sitt stora finger i ena näsborren. Fläkten surrade i taket och man hörde människor prata på utsidan.
Efter en stund tittade han på oss och började fråga frågor. Han var en respektingivande man och man kände sig vissa stunder som den skyldige. Men man försökte på bästa sätt försöka återberätta historian om de försvunna pengarna för mannen samtidigt som han skrev. När vi berättat klart satt han och begrundade oss en stund. Ingen sa någonting och man visste inte riktigt vart man skulle fästa sin flackande blick.
-Are  youreligious?
Där kom det. Igen.
Dock så kände jag att ett no – why? – because inte var på sin plats nu så visst var vi väldigt religiösa och kristna, både jag och Isabell. 
Jag drack upp den sista klunken vatten ifrån vår påse och han frågade snabbt ifall jag var törstig. Och efter en timmas väntan, 15 minuters åkandes i en tro tro och 2 kilometers vandring kände jag att yes var det enda rätta svaret på den frågan. 
Han ropade på en yngre polis som kom springandes in i rummet. Han gav honom en sedel och jag förstod att det var vatten han bad honom köpa åt oss.



Efter förhöret var över lämnade polismannen rummet. 
Den kvinnliga polisen, som vi tidigare mött, kom in till oss med tre svarta påsar. Hon ropade bort oss till ett skrivbord vid sidan om och började packa upp mat åt oss. Koko jam (ungefär som vår potatis), torkad fisk och stark sås hällde hon upp i en keramikkruka som hade lökar och blommor som dekoration. Vi satte oss ner och åt. Det låg en hög med dammiga dokument framför mig där övertexten löd; GHANA POLICE STATEMENT. Vid sidan om dokumenten stod en liten radio av märket SONITEC vilken polismannen satte på innan han gick ut ur rummet. Radion spelade religiös musik, hade livliga fotbollsdebatter och ibland kom jingeln in; HALLO FM!

Det blev en lång väntan igen och när klockan slog tre fick vi till oss att vi skulle komma tillbaka imorgon för att färdigställa allting. Det som inte tar en dag här, det tar två. Eller tre.


Papa

Vi åkte till närmsta lilla station där en ny väntan på färdmedel väntade. Det var en plats med marknadsstånd och ganska många människor. Det finns inga riktiga affärer här. Om man vill köpa någonting görs detta på någon marknad eller i de små affärerna som kan liknas vid en kiosk som man hittar hemma på somrarna. Det säljs vatten, bröd och lite små burkar med saker som jag ännu inte fått kläm på vad de innehåller. På utsidan av kioskerna står ofta bord där det finns torkad fisk, lite grönsaker och jordnötter. Där har även flugorna sina dagliga festmåltider.


Mama.

Vi satt och tittade på rörelsen och kunde bland folkskaran höra, som alltid, små barn ropa; obrouni, obrouni. Jag fick syn på en liten flicka och hennes storasyster som klängde på sin mamma som satt framför oss och sålde bröd. Flickan tittade på oss. Hennes mamma föste henne till oss och jag hjälpte henne upp. Där satt hon, mellan oss. Hon hade en smutsig liten klänning av färgerna neonorange och neongrön. Det var så fin kontrast mot hennes mörka hud. Hon hade en tofs mitt på huvudet men det mesta utav hennes hår hade slitit sig loss ifrån tofsen och stod upp, precis som de små penntrollen som dekorerade toppen utav pennorna när man var liten. Hennes ögonbryn var nästan krulliga och i öronen hängde små små örhängen. Hon satt och åt en grillad banan och smulade sönder bananen mellan sina små fingrar innan hon stoppade den i munnen.
När jag satt och begrundade och beundrade den lilla tjejen säger mamman någonting till mig som jag först inte förstod.
-What? Frågade jag.
- Take her to your hometown. Take her and go!
Lika ordlös som jag blev då blir jag nu. Jag försöker skingra mina tankar på bästa sätt och få ner dom.
En mamma som bokstavligt talat ger bort sin underbara lilla flicka till en vilt främmande människa. Hur? Hur är det möjligt? Vart finns hjärtat i hennes kropp? 
Jag blir tvungen att pausa igen. Pausa och tänka.
Okunskap. Allting handlar om okunskap. Är man ljus så är man inte bara rik, man är lycklig också. Så det som för mig fick mamman att framstå som hjärtlös var för henne det bästa hon kunde ge sin lilla dotter. Ett lyckligt och rikt liv i en stad långt borta.
Ordlös. Igen.



Vi fick äntligen tag i en taxi. Papa ordnade så att de som redan satt i taxin fick gå ur eftersom han är en gammal man och inte har lika mycket ork som de som redan satt i taxin. Och här är det inget konstigt. Äldst går först.
Papa hoppade in i framsätet med en för oss okänd unge i knät. Jag och Isabell satte oss där bak tillsammans med en ammande mamma och son som fick hoppa upp i Isabells knä. Ytterligare en kvinna kom springandes och snart var vi 9 personer i den mest trasiga bil jag någonsin sett.
Jag försökte stänga dörren men insåg snabbt att jag behövde hjälp. Chauffören gick ut och femte gången gilt, voila, dörr stängd.

På vägen till vår by försökte jag hitta en enda del utav bilen som inte var trasig. Det gick inte. Inte förrän jag vände mig om och såg att bakrutan faktiskt var hel. 
Sätet som jag och Isabell delade på gav vika mer och mer för varje gupp och snart låg vi ner där bak längst med ryggstödet som inte orkade hålla sig uppe mer.



På vägen hem till vår lilla by är det teracottaröda sandvägar som är de vägar som finns och efter nattens regn var framkomligheten ibland så gott som omöjlig. Där halvlåg vi i en okörbar taxi med vinden i håret genom små byar där husen färgats orangea av sanden som svept över dom växlandes med alleer utav bananträd, dalar utav apelsintrad och ljummen luft. 
Jag blundar och suger in det sista utav dagen.



Fortsätter både dag och nattdrömma om ferarribilar och lakritsskruvar.
Slut för idag.

Vi har nu förstått, efter att fått veta mama och papas åldrar och efter att de visat oss foton, att de bara är morföräldrar åt de tre små barn som bor här. Kevin och Precious, som även går i skolan vi arbetar på och så den lilla pojken som varken jag eller Isabell vet namnet på. Han har, sen vi kom hit, varit väldigt olik de andra barnen som finns här som älskar att skratta och le. Som tycker det är jätte kul och spännande med oss obrounis. Hans ansiktsuttryck är alltid allvarsamt. Han pratar inte med någon. Inte här och inte i skolan. Han är för sig själv och trots att man försökt mjuka upp honom har man mer och mer låtit honom vara, för man trott att det är så han velat ha det.

Barnen här lever utan deras föräldrar. 
Har de senaste dagarna tänkt på det mer och mer och hjärtat börjar blöda mer och mer för varje dag som går. Det enda dom hör om dagarna är deras mormor vars ton är sträng och hård. 
Gör det. Hämta det. Gör om, gör rätt. Gå dit. Köp det. Ge henne det. Gör si. Gör så.
Man börjar förstå att de vill vara nära. Man börjar förstå varför man helt plötsligt får en kram.
Närhet. Allt de vill ha är, precis som alla människor i denna världen, närhet.

Ingen mamma som väcker dig på morgonen och klär på dig fina och rena kläder.
Ingen pappa som gör sig lustig och som är den starkaste pappan utav alla pappor på hela skolan.
Ingen mamma som säger tut tut, öppna garagetnär maten ska ätas.
Ingen pappa som lyfter dig i fötterna och låter dig se världen upp och ner.
Ingen som kryssar färgglada bamseplåster över din skrubbsåriga kropp efter ljum sommarasfalt. 
Inga föräldrar som på kvällen bäddar om dig och läser sagor för dig, ger dig en klapp på kinden och en puss på munnen och berättar för dig att du är den bästa i världen.
Här kryper de små barnen – efter att de själva tagit på sig nattens sovkläder – in i deras pyttelilla rum där två smutsiga filtar ligger utplacerade tillsammans med deras ytterst få ägodelar på golvet. Över filtarna hänger ett mörkgrönt myggnät. Det är allt.
Här ligger alltså Precious, Kevin och den lilla pojken och sover om nätterna. På ett stenhårt golv, utan föräldrars visa ord att drömma om.

Ofta har jag hört den lilla pojken gråta. Ofta. 
Jag har alltid undrat varför.
Ikväll kunde jag inte höra hans gråt längre och gick ut från rummet för att titta vad som stod på. På utegården var han placerad för att ’gråta klart’. Ingen tröst. Ingen kram. Ingen kärlek.
Mama och papa satt på utsidan och pratade, som om ingenting. De andra barnen hördes på avstånd lekandes med några andra barn. Den ensamme lille killen satt med byxorna halvvägs nere på sina små ben, med tårarna rinnande och ett galltjut som hördes långväga. Ensam, trött och övergiven.
Jag gick fram till honom och möttes först av samma tillbakadragna och skygga blick som tidigare. Jag satte mig ner hos honom. Torkade bort snoret från hans lilla näsa och tårarna ifrån hans stora, blanka, svarta ögon. Tryckte honom försiktigt till mig.
Han andades in gråten i tre hastiga små andetag. La sitt huvud mot min arm i mitt knä och bara låg. Jag lutade mitt huvud mot hans och kunde andas in hans svarta krulliga hår i min näsa samtidigt som jag beundrade pojkens putande lilla mun. Och där satt vi. Efter ett tag blev hans kropp tyngre och tyngre och hans andetag blev allt djupare. Han sov.
Min blick blev suddig och jag fick flytta huvudet en bit så att tårarna inte skulle tas emot av hans huvud utan att istället landa i mitt knä. 
Närhet. Kärlek. Tröst.
Det var allt han ville ha. Och ingen ger honom det, någonsin. Stackars.
Vi satt där en stund och jag tittade upp mot himlen. Inte en enda stjärna syntes och himlen var inte alls lika vacker som den kvällen då ballonglyckan infann sig hos oss.
Jag tittade ner igen. Ner på den sovande lilla pojken och insåg då att den enda stjärnan som skulle lysa den kvällen var stjärnan i mitt knä.

Den senaste veckan.

Det händer någonting hela tiden så man vet inte i vilken ände man ska börja, eller sluta. Men jag kommer försöka sammanfatta veckan som varit på bästa sätt.

Just nu, när inlägget skapas, sitter jag och Isabell i en övergiven skollokal i vår lilla by. Vi kände att efter dagens hårda jobb ville vi ha lite andrum för oss själva. Skriva lite, gå igenom foton osv. Det tog oss ungefär 4 sekunder innan tre tjejer omringade oss och mest ville titta på oss. Som de flesta bara vill här, titta och vinka. Men just idag ville vi ha lite tid för oss själva och bara vara, för första gången under tiden här. Då gäller det att behålla tålamodet och försöka få ur sig någonting vettigt ändå.

Vi åkte i förrgår ut till vår by Adwapong där livet så gott som står still. En sluten by där inget annat än nuet existerar. Vi fick vårt rum hos vår lilla familj och försökte installera oss samt att få upp våra kära myggnät. Tro det eller ej så gick det jätte bra, betydligt bättre än på Gatwick!
Vi packade upp lite av våra saker.
Husets pappa kom och hämtade oss för en rundtur i byn då han ville introducera oss för de andra. Han hade på sig någon form av hövdingskynke som täckte ena hans axel när han haltandes tog oss runt mellan de små lerhusen på den röda jorden bland de olika människorna som alla snart visade sig vara släkt till honom, på ett eller annat sätt.
Folk är otroligt gästvänliga och öppna här och vi blev mottagna med vita leenden och öppna armar.

På kvällen efter att vi fått middag som bestod av fofo satt vi samlande, hela familjen, i deras altiallo-rum med öppen himmel. Vi satt som i en ring och försökte på bästa sätt kommunicera. Jag, Isabell, Mama, Papa, Precious, Kevin och två till som jag inte kan namnet på. Vi gav varsitt block till mama och papa då dom tidigare under dagen undrat om vi möjligvis hade några block att avvara och med en väska full var det klart att vi hade det. Barnen fick lite kläder och senare under kvällen tog jag fram en påse ballonger och ögonen lös upp, inte bara på barnen utan även föräldrarna. Vi började alla blåsa ballonger färgade av regnbågens alla färger. Sen satt vi där allihopa, under stjärnhimlen och lät ballongerna sväva mellan varandra bland åsynen av stjänor, halvmåne och eldflugor. Ingen sa någonting. Barnen skrattade, de vuxna också och så även vi. ’I’m so happy now’ sa mama till mig lite tyst. 
Efter bara några minuter hade vår ballonglycka spridit sig runt om i byn och byns alla barn smög sig in på vår innegård och ville vara med och känna på ballongerna. Mer ballonger hämtades och snart hade varenda barn i byn varsin ballong och det lilla uterummet kom snart att bli fullt utav skrattande barn och massvis av ballonger. Mama och papa var lika roade som barnen och helt plötsligt ställde sig mama upp och trixde. Jag och Isabell tittade på varandra emellanåt och hade inga ord att utbyta. Man var mest rörd. Rörd över att sitta i en liten djungelby i Afrika och känna äkta lycka. Lycka över någonting som man hemma inte ens tänker på att man har. Ballonger. Magiskt ögonblick.



Dagen därpå var det dags för oss att börja jobba. Sju blev vi väckta utav en lite stressad mama som sa att vi var tvungna att skynda oss upp. Vi gjorde detta. 
Bytte om snabbt och gjorde oss redo. Då kom lilla Presious ut med en hink med vatten till oss och mama ropade till oss att vi skulle duscha.
Vi ställde oss i duschen som består av fyra lerväggar, 1.5 meter höga, mitt på gården och en hink vatten vid sidan om sig. Med en känsla av att vara blottad inför hela byn var det bara att sätta igång och tvätta sig ren, på bästa sätt.
När vi var klara med detta fick vi frukost bestående av en skiva vitt bröd och te. 
Halv nio var vi framme vid skolan. En oberäknelig skara barn ropade ’oboruni’ och ’madame, madame’ så fort vi närmade oss. Vi blev satta under ett träd med skolan framför oss. Det sprang fram några barn emellanåt och gav oss vatten och frukt. En känsla som man absolut inte någon gång i livet skulle vilja ha i kroppen infann sig. Och den skulle senare återkomma, om och om igen.
Man blir behandlad som om man vore drottning när man är här. De vuxna säger åt barnen att passa upp oss. Hämta det, gör det. Även om man försöker förklara att man gärna gör saker och ting själv, så hjälper inte detta. Det är så svårt att se och att vara en del av. Man får ständigt försöka intala sig att detta är en helt annan värld och här är det som för oss hemma i Sverige betraktas som fel helt plötsligt rätt. Och som jag sa, det spelar ingen roll om man försöker göra sakerna själv, det betraktas som ofint och otacksamt så cirkeln blir vissa gånger ond.



Tillbaka till skolan. Efter tre timmars sittande förstod vi att det var rast för barnen. Alla barn kom då springandes till oss och plötsligt blev vi omringade av ungefär 300 ögon som stirrade på oss och som ville hälsa. Alla ville säga sitt namn och alla ville komma oss nära.
När rasten var över stannade en liten flicka kvar hos mig. Hon var blyg men ville ändå stanna. Hon petade lite på mig och ville mest utforska denna konstiga varelse hon hade framför sig.
Efter att halva dagen gått och alla lärarna försökt få henne att komma in till klassen så var hon som klistrad på mig. Hon skulle hålla min hand så fort jag skulle gå någonstans. Hon ville sitta i mitt knä så fort jag satt ner och kom något annat barn fram till mig blev hon vansinnig och arg. Jag var hennes och så skulle det vara. Det var en märklig men fin känsla. Att ha ett litet litet barn hos sig som man inte på något annat sätt än med kroppsspråket kunde kommunicera med. En mörk liten flicka med massvis utav dreads pa huvudet. Stora mörkbruna ögon. En underbar skapelse helt enkelt.




I slutet av dagen ropade rektorn på oss, som tidigare visat oss runt och som vi även gett saker i form av pennor, linjaler, böcker osv till. Hon ville ha oss i klassrummet där det verkade vara någon form av avslut för dagen där skolans alla klasser nu var samlade.
Vi stod längst fram och såg ut över havet av grönklädda skolbarn som stod uppställda på led.
I klassrummet rådde ett ganska hårt klimat. Ingenting man är van vid alls. Rektorn skrek högt att barnen skulle stå rakt och vara tysta. Militäriskt. 
Hon började berätta om oss och att vi idag skänkt saker till skolan och att alla barn skall vara tacksamma för detta och applådera oss. Hon fortsatte sen med att på ett till synes ännu hårdare sätt dela ut de saker vi kommit med under dagen.
’De ungar som gjort sig förtjänt av ett block kommer idag få ett block’ sa hon.
Lärarna läste upp barnens olika ankomsttider för rektorn och titt som tätt skrek hon; DISKVALIFICERAD! 
Endast 9 barn var tillräckligt duktiga och punktliga för att motta ett nytt block som vi haft med oss. Här hade man bara velat pausa bandet. Säga till rektorn att istället behålla allt material på skolan och låta alla barnen ta del av det. Men, det går ju tyvärr inte och där stod man som en statist och fick en inblick på hur det faktiskt fungerar här och hur olikt det är mot hemma.
Hon fortsatte dela ut en del av det vi hade haft med oss och resten skulle hon dela ut imorgon till ’er som kommer i tid, resten får ingenting för ni blir DISKVALIFICERADE’.
Sedan blev jag och Isabell tilldelade varsitt kuvert och ett ’god blessyou for helping’ utav rektorn och lärarna. Barnen sjung en sång till oss och sen var skoldagen slut.



När vi kom hem vilade vi en stund och kände att vi ville somna för natten runt klockan sex redan. När vi väl bestämt oss för detta återstod ett toalettbesök innan läggdags. Trodde vi. Istället fick vi inprovicera en engelsklektion för 4 barn, varav två är de som bor här. Fina Kevin och söta Precious. Det blev så att när vi gick ut för att gå på toa innan läggdags så bad barnen oss att undervisa dom då detta var en önskning ifrån mama. Även där hade man velat stoppa tiden och säga till mama att barnen behöver få lite lek. 
För här går det nämligen till så att barnen gör ALLT. De hämtar vatten, de diskar, de springer ärenden, de städar. Allt. Efter en lång skoldag fortsätter alltså arbetet här hemma och ibland finns det tid för lite lek när kvällen kommer och då tas detta tillvara på och barnen leker, leker, leker. Och mitt i gårdagens lek ville mamma alltså att de istället skulle ta fram sina skolböcker och låta oss lära dom saker. Hjärtat skaver ibland och man känner en enorm tacksamhet över sitt egna liv samtidigt som man blir så frustrerad över att se hur det faktiskt går till i andra delar utav världen. Barn får inte vara barn länge här. Inte alls. Och då tåls det att tillägga att vi är i en jätte bra familj.


Ett stycke viting tillsammans med lite grannar pa garden.

Idag gick vi upp klockan sju, enligt rutin. Vi blev serverade risvatten till frukost och sedan tog vi på oss våra arbetskläder för vår första riktiga arbetsdag på bygget. Det var många som var frågande till varför vi skulle till bygget då det är väldigt oldschool när det gäller könsroller här. Kvinnor lagar mat, män arbetar. Så för många här är det mycket underligt att jag och Isabell ska hjälpa till på bygget. Men man får försöka tänka bort allt sånt och bara köra sitt race och inte glömma varför man är här. Sagt och gjort. 
Framme vid området möts man av en skylt där texten ’dont’t be lazy’ står inristad. Det är även ord männen ofta skriker. Work, helt enkelt.

Vårt arbete idag bestod av att rensa marken för de kommande husen som inom en snar framtid ska byggas. Rensa ifrån träd, grenar, palmlöv osv. Vi gjorde stora högar som vi sedan eldade upp. 6 brasor senare var klockan närmare tre och vi begav oss hem. Smutsiga, trötta och med rivsår över ungefär hela kroppen.
I mitten utav dagen fick vi en liten annorlunda ’kafferast’ då den lite halvmystiske mannen som alltid sitter under ett träd vid byns början ropade dit oss. Han ville bjuda oss på mat, alla vill bjuda på mat här hela tiden och det är en enorm utmaning att försöka förklara att man är mätt och inte vill ha mer mat då även det är något ofint. Men vi fixade det bra. Vi satte oss vid den tandlöse och tanige mannen som skrattade och pratade TWI med oss vilket vi ännu inte lärt oss att förstå. Han hämtade en mugg med palmvin till oss och fick förklarat att det är det han gör där om dagarna, palmvin. En söt, ljummen dryck som smakar lite jäst fick alltså bli dagens kafferast. Vi satt där under ett högt träd och hörde på mannen som berättade oförståeliga saker för oss och som sedan rökte lite jazztobak och blev ännu gladare och flummigare än innan. Rolig och spännande människa. Honom ska jag prata med mer. En annan dag.

Det var en tuff dag idag och för återigen kom man till insikt om hur tungt allt jobb är här. Inga maskiner, allting görs för hand. Detta under stekande hetta, vindstilla och fuktig luft.
Så fort man rörde sig idag började svetten droppa. ’Don’t be lazy, don’t be lazy’. Fokus.
Vi fick även idag veta att mama tycker vi sover lite länge om dagarna och imorgon vill hon att vi stiger upp klockan fem, som alla kvinnorna här tydligen gör. Klockan fem går man upp och borstar huset nämligen. Så imorgon är det slut på vår sovmorgon. Sju är sent. Fem, nu snackar vi. 
Det var nästan så man ville fälla en tår när beskedet nådde oss. Mitt på dagen, hungriga och trötta. Då var man rätt klen vill jag lova.


En smutsig Linnea pa bygget.

Så. Dagarna som följer nu.
Uppstigning klockan 5 och städa. Vidare till arbetet som börjar mellan 7-9 beroende på om det är skolan eller bygget vi ska till. 8 timmars arbete. Hem, laga mat. Tvätta. Försöka hinna med någonting som hemma kallas fritid. Sova.

Vi ser just nu fram emot dagen då vi gjort vårt här och påbörjar vår andra del utav vårt projekt.

Just nu är man trött och vilsen.
Samtidigt som man älskar detta. På något konstigt sätt som för mig är omöjligt att förklara.
Ghana är underbart. Och olikt.
Kort och gott.

En liten uppdatering ifran ett varmt och underbart och 35 grader varmt Ghana.

Vi kom hit sent for ett par dagar sen. Mitt i natten. Tva killar motte upp oss pa flygplatsen och hjalpte oss att hitta ratt buss. Jag har skrivit dagbok de forsta dagarna och kommer skriva ner det och publicera har nagan annan gang. Nu tanker jag skriva om det som sker har och nu.

Igar akte vi ut och besokte byn dar vi kommer att bo 2 till 3 manader framover. Vi fick mota familjen vi ska bo hos. Underbara manniskor. Byn bestar utav ungefar 4 lerhus och i mitten av garden star kittlar under eldar och ryker. Tuppar och hons springer omkring pa garden bland getter och odlor. Fullt utav glada barn overallt. Oboruni ropar dom pa alla oss vita manniskor hela tiden, vart man an kommer. Det betyder vit manniska och allt dom vill ar att man vinkar och nar man gor det blir dom overlyckliga.

För mer info om vår insamling till Ghana, kika här! Och vill ni fråga mig något så släng iväg en kommentar.
Okey.
Vet ni vad? Nu kör vi.