Ghana

Och så satt vi där. På stranden, i skymningen och blickade ut över horisonten.  Tiden spolades tillbaka ett par månader. December. Vi satt där på kulturhuset och blickade ut över ett grått och vintrigt Sergels torg med varsin Mariestad i handen. Vi pratade, skrev och funderade.

’Tänk när vi sitter där på stranden och dricker en kall öl och tittar ut över havet’.
Kanske det vi kommer minnas minst under vår tid här men det som faktiskt var det enda vi visste skulle ske innan vi kommit hit. Allt annat, alla känslor och tankar, som uppstått och uppkommit hade vi inte en aning om där och då. Den där ölen på stranden, det var det enda vi kunde ta på. Och nu är den avbockad och inskriven i det sista kapitlet om Ghana för denna gång.



Jag vet inte vart jag ska börja. Och heller inte vart jag vill sluta.
Det är nu när jag sitter här och spolar tillbaka dagar, veckor och månader som jag ändå inser att fyra månader kanske inte bara susat förbi i ett ögonblick som det faktiskt känns som vissa stunder.
Jag stängde mina tårfyllda ögon på Landvetter där Frida, mamma och pappa vinkade av mig och öppnade dom nu, fyra månader senare. Ja, så känns det. Men så har det givetvis inte varit. 

Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet gentemot mig själv. Den där underskriften på det gula pappret där överskriften stavades UPPSÄGNING i oktober är på riktigt det bästa jag gjort. Någonsin. Inte för att jag inte trivdes med vad jag hade då och vad jag gjorde. Inte alls. Kanske det som får mig att känna ännu mer tacksamhet. Att jag faktiskt vågade släppa taget om mitt liv och saker omkring mig som var bra och som jag trivdes med. Trivdes med till viss del, samtidigt som det som jag verkligen ville ägna mig åt och spendera tiden åt blev åsidosatt. Och därför, just precis därför, kastade jag mig ut i en ovisshet, en spänning – till ett liv på väg precis dit jag vill.



Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet till vissa människor omkring mig som inspirerat mig, som trott på mig och som faktiskt varit en stor anledning till mitt här och mitt nu.
Jag kommer heller aldrig kunna visa min tacksamhet till er som jag faktiskt lärt känna här. På avstånd. Ni har gett mig så mycket och era ord passerar ofta tankarna och det slår mig, hur lyckligt lottad jag är som fått ta del utav orden och er. Och det slår mig även hur spännande det ska bli att få komma hem och se vad verkligheten har att erbjuda. När skrivna ord förvandlas till någonting verkligt och fotografier blir levande. Det ser jag fram emot. Hur ni och vi kommer berika och berikas.



Jag ser tillbaka. Jag minns. Jag minns, jag minns, jag minns, jag minns.
Jag minns när betongblocket lades på mitt huvud för första gången och jag kämpade mig fram i hettan och langade byggmaterial till det som snart kommer att bli en alldeles ny by.
Jag minns första hugget med macheten och den droppande svetten.
Jag minns pojken. Den tysta pojken som fick mig och människor där hemma att gråta.
Jag minns ballongfesten. Den fina.
Jag minns det pytte lilla rummet i byn där vi stundvis kände oss som två fångar.
Jag minns tystnaden. Tystnaden i djungeln som inte går att beskriva.
Jag minns den hemska veckan på sjukhuset.
Jag minns första mötet med våra barn. Och Reagan. Hur han låg på golvet i sina nerkissade kläder och plötsligt började gråta. Hur jag lyfte upp honom och kände honom, för allra första gången.
Jag minns marknaden och dagen då min gitarr blev min.
Jag minns känslan som infann sig i kroppen då vi fick se de fina tvålarna som blev resultatet utav tvåltillverkningen på barnhemmet som senare skulle prydas med våra initialer innan försälning.
Jag minns dagarna då syster och vänner befann sig här i vår närhet.
Jag minns Akua och kvällen då jag pratade med henne.
Jag minns Akua. Två dagar senare.
Jag minns sista kvällen med barnen och Mary. Hur ledsen hon var.
Jag minns Reagan, hur han låg i mitt knä med tårta över hela ansiktet och skrattade. Mellan hans små fingrar höll han en bit utav kakan och slickade i sig en bit då och då. Ibland räckte han fram handen med biten i till mig och lät mig slicka i mig en bit. Och när jag gjorde det kraxade han fram sitt skratt.
Jag minns även hur han kom springandes till mig den kvällen över gårdsplanen och hoppade upp i min famn. Hur jag försökte hålla tårarna tillbaka i vetskapen om att det var sista gången han hoppade upp sådär – på ett tag. Jag satte ner honom och han kramade hårt om mina ben, precis som att han kände det på sig. Sedan sprang han iväg och lekte med de andra. Då passade jag på att gå.



Fyra dagar senare.
Och nu sitter vi här på flygplatsen i Accra efter 6 underbara dagar vid kusten och Busua. Precis som att vi varit här sen sist. Som att tiden som varit och funnits inte längre är på riktigt. Men, det har den och våra sista tre dagar (och nätter framförallt) har varit några utav de roligaste i hela mitt liv. Vi blev ett litet gäng där alla var utav samma sort – gränslösa och ganska så galna.
Mike, Ghanafarsan från Michigan som bor i ett hus på stranden i Busua tillsammans med nio föräldralösa barn. Och Sean, den roligaste människa jag någonsin mött ifrån Sydafrika. Och Lady-Canada. 



Under dygn tillsammans har vi tänjt på varenda liten gräns och skapat livslånga minnen som många gånger kändes filmlika. För faktiskt så trodde  jag inte att min sista natt i Ghana skulle spenderas dansandes i en säng i ett hotellrum tillsammans med mina tre nyfunna vänner, iklädd cowboy-hatt och en lånad t-shirt, snurrandes på en ofungerande fläkt samtidigt som vi alla sjung den Kanadensiska nationalsången med Pavarotti-röster. Nä, det kunde jag aldrig för mitt liv tro. Men så blev det och det är jag evigt tacksam över för istället för att sitta här på ett kallt golv på flygplatsen och gråta, vilket jag faktiskt hela tiden förutspått att jag skulle göra, sitter jag och ler och skrattar över våra galenskaper. Jag är glad över det och att jag mött dessa människor. Så, det hela kändes bra förut när taxin lämnade Busua och vi vinkades av utav Mike och Sean. Efter det att vi tagit vårt sista spontandopp i det underbara vattnet med kläderna på och senare hängt på låset på Bosses hus där vi under våra kustdagar bott. Iklädda långklänningar gick vi där, över den jordiga gårdsplanen och sög in Ghana för allra sista gången. Ljudet utav getter, höns, hundar och lekande barn tillsammans med bruset ifrån havet underhöll våra öron när vi släpade vår packning ifrån huset.
En liten kille tog tag i en sträng på min gitarr och sa;
’pling pling’
’pling plong’ sa jag tillbaka och han skrattade.
En liten stund gick och han ropade på mig och frågade;
’where are you going?’
Och det var då det verkligen slog mig varför jag gick där finklädd med en ryggsäck på ryggen och min gitarr i handen.
Jag vände mig om till pojken och vinkade med gitarren och svarade;
’home. I’m going home…’

Det är ännu inte dags för en punkt. Inte riktigt än. 
Vi har dagen kvar. Dagen kvar att leva och känna.

Jag tänker tillbaka. Bläddrar bland våra tiotusen foton. Och trots all skit vi fått vara med om så kan jag ändå konstatera - om man bortser från det tråkiga - hur grymt vi haft det. Hur fina och roliga stunder vi haft. Hur vi utvecklats och lärt oss saker.

Några timmar kvar.
Jag andas. Andas så mycket jag kan. Medan jag kan.

Igår kväll var vi på sjukhuset där Akua låg. 
Hjärnblödning, ett bortslitet öga och försatt i koma. För att nämna det värsta. Läkaren berättade även att det förmodligen varit någon som slått henne så illa. Med någon sten, ett rör. Något hårt.
Den människan tänker jag just nu på med avsky.

Vi stod hos henne en stund. Pratade lite och höll i hennes varma hand.
Det var så fint på något vis. Att ändå se henne där. Ren igen, från allt blod, bland människor som faktiskt tog hand om henne. Och innan vi skulle gå märkte vi att hennes puls hade ökat. Precis som att hon någonstans kanske hörde oss, kände oss.
Vi vet inte, men vi kommer tro så.

Nu, denna morgon, tog hon sitt sista andetag.
Sov gott Akua, för jag vet att du kommer göra det.
♥

Jag har ingen lust att skriva. Jag har ingen lust till någonting. Jag vill spy. Det är allt jag vill göra. 
Spy, spy, spy, spy, spy.

Jag trodde att jag hade upplevt starka intryck innan under min tid här i Ghana. Men allt som hittills hänt är en piss i havet i jämförelse vad vi i natt fått vara med om.

På väg hem efter vår utekväll. Klockan var strax innan fyra då vi hoppade ur taxin. Gatan var precis lika öde som jag skrev om sist, i mailet till min vän som jag publicerade här för ett par dagar sen.
På väg ner för den lilla grusvägen hörde jag någonting som lät. 
Jag hyschade Isabell och frågade om hon också hörde. Vi stannade båda upp.
Jag såg någonting som rörde sig lite längre bort och efter att vi kom närmare kunde jag se att det var Akua, den hemlösa kvinnan jag för ett par dagar sen satt och pratade med alldeles i närheten.
Hon låg där och  gav snarkljud ifrån sig, högt. Men man kunde höra att det inte var vanliga snarkningar. Hon kved. Hennes ansikte var vänt halvt mot marken och när vi kom närmre stannade jag upp. Blod. Allt jag kunde se var blod. 
Jag satte mig på huk bredvid henne och fick inte fram ett ljud. Jag har aldrig haft så ont i min kropp och sett någonting så skräckfilmsliknande i hela mitt liv. Ögonen var svullna som golfbollar, läpparna stora och uppspända som ballonger och det var allt man kunde se. För blodet täckte resten utav ansiktet och en del utav hennes kropp. Hon låg i en blodpöl. En blodpöl som växte och växte och växte.
Jag försökte samla mig. Men det var svårt.
Isabell sprang förtvivlad upp till vägen för att försöka hitta någon människa som kunde hjälpa till. Ingen kunde, ingen ville.
Jag rörde vid Akua och försökte få kontakt med henne.
Jag försökte förstå vad som hänt.
En kropp och ett ansikte utav trasor. Det skulle försköna verklighetbilden en hel del.
Vi såg efter att vi lyst runt med vår telefon spåren utav en bil. Och i spåren låg Akua och vi förstod att det var det som hande hänt. Överköd. Söndertrasad. 

En kvinna förstod att vi behövde hjälp. Hon kom till oss.
Gick fram och lös med sin telefon över Akua. Gav ett ogillande ljud ifån sig.
’Ni förstår. Hon är galen – mad’ sa kvinnan till oss när hon tittat klart. ’Hon är galen. Knäpp. Död’
’Gå hem och lägg er’ blev nästa upplysning.
Jag tittade på kvinnan och trodde att jag befann mig i en väldigt dåligt regisserad teater.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle gå någonstans förrän Akua fått hjälp vilket hon hade väldigt svårt att förstå. Just för att hon är ’mad’, värdelös. 
Isabells röst kvävdes i hennes gråt när hon uppgivet försökte hitta någon annan som kunde hjälpa. Ge oss ett telefonnummer till en ambulans. Vad-som-helst.
Utan resultat.
Själv hade jag lyckats samla mig och stod fortfarande kvar hos Akua och även kvinnan som precis uppmanat oss om att gå hem och sova.
Jag förklarade i nästa mening efter det att hon undrat, återigen, varför vi inte bara gick hem, att jag inte kan gå hem och lägga mig och sova i vetskapen utav att det ligger en människa hundra meter bort och blöder till döds. Hon är en människa, precis som du och jag och hade du legat där på marken hade du också velat ha hjälp, eller hur?
Hon låtsades att hon höll med. Låtsades.
Efter en stund gick hon. Hem och la sig.
Och det var så det fortsatte. Ett bra tag. Uppgivenheten har aldrig någonsin varit så stor hos varken mig eller Isabell.
Akua låg och försökte andas och blodpölen blev större och större. Det rann blod ur hennes öron och huvud. Rann.
Efter en stund hittade Isabell vatten som jag kunde skölja bort lite blod i hennes ansikte med. Det var liksom allt vi kunde göra. ALLT. 
Frustration. 

Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig halvt om och för ett ögonblick trodde vi att hon hade slutat att andas.
Nya människor passerade. Stannade, tittade, beklagade sig och gick.
Tillslut fick vi tag i Akuas familj som vi inatt fick veta bor i samma område. Det kom ut två kvinnor och tittade på henne. Isabell vädjade om att de skulle hjälpa henne och frågade även om det var någon släkting till dom båda kvinnorna.
En utav kvinnorna tittade på Isabell och sa – precis som att det vore den mest naturliga saken i värden – det är min mamma.
Sen vände även dom. Och gick.
Ljuset kom och fler människor började samlas runt platsen. Runt Akua som kämpade för sitt liv, på en väg utav grus i en pöl utav blod. Och ingen gjorde någonting. Vissa skrattade. Åt henne. Och åt oss, för att vi var så korkade att vi brydde oss.
När jag satt bredvid Akua och försökte få kontakt kom en äldre dam fram till mig och skällde ut mig. Gav mig order om att försvinna. Jag spände mina ögon i damen, svalde gråten i halsen och det enda jag fick fram i detta ögonblick var ’nej, nej, nej’. 

Efter en stund kom det fram en kille till mig och frågade om vi ville ta henne till sjukhuset.
Äntligen, tänkte jag.
Jag svarade ja på frågan och han försvann bort till folksamlingen som stod med öppna munnar och stora ögon och bara stod. Han kom snart tillbaka och berättade för mig att vi inte fick ta henne till sjukhuset för familjen inte ville det. 
Familjen. Det är dom inte värda att kallas dom asen.

Ibland var det vi som var uppståndelsen. Vi, dom konstiga människorna som bryr sig om en ’mad’ person som inte är värt mer än djuren här. Vi grät, vi försökte få folk att förstå. Ingen hjälpte, ingen gjorde något. Ingen. Ingen. Ingen.

Tillslut, många timmar senare, kom någon ifrån hennes sk familj och lyfte upp henne. Hennes livlösa och trasiga kropp bara hängde. 

Aldrig tidigare och säkert aldrig någonsin i hela mitt liv kommer jag känna mig så hjälplös som jag gjorde inatt. Och aldrig hade jag trott att jag skulle önska en god människa död. För hennes liv, det är inte värdigt och jag hoppas hon snart andas in sitt sista andetag.

Från den stund då vi landade här och blev insatta i skolverksamhet och annat har man tidigt förstått att obrounis - vitingar - förknippas med någonting bra. Vi ses som smarta. Ja, jag kallas förresten viting här vilket många säkert tycker är konstigt. Det finns faktiskt en ganska komisk sak jag funderat på ibland då jag gåendes längs vägarna hör ’obrouni’ ropas efter mig. Jag tänker mig ett gäng Ghananer sittandes i ett rum tillsammans med några vitingar, exempelvis de jag och min syster stötte på förra året i April i staden där jag bor. Vitingar som för allt i världen inte kan förstå sig på människor som ser annorlunda ut i jämförelse med dom själva. Vitingar som tar sig befogenhet att slåss och ge order om att vi omgående bör ta första bästa flyg till ’vårt hemland’ (inrikesresor.se) och även titulera oss som ’negerfittor’. Dom, dom vill jag ha. Tillsammans med de där obrouni-ropande Ghananerna.  Sätta de i ett rum och låta dom diskutera huruvida jag är vit eller ej vilket garanterat kommer få SVT’s Debatt att blekna. Obrouni – negerfitta, obrouni – negerfitta, svart – vit, svart – vit. Det är frågan.

Nåja, tillbaka till ämnet. 

Hoppas fler vita människor kommer hit och lär. Det är en önskan som finns. Och jag tänkte på det senaste idag när vi satt i taxin på väg hem. Hur långt utvecklingen ändå kommit här när det kommer till vissa saker.  Insikten om det gjorde mig till en början glad. För snart har dom det som oss. Som hemma, tänkte jag när jag såg mig omkring.
Sen slog det mig, ganska så hårt. Vad är det egentligen vi strävar efter? 
Att bli bättre och bättre och bättre och bättre? På vad?
Vad är det vi ska lära dom egentligen? Att sluta leva? Sluta ägna tid och tankar åt det man behöver och gör för att leva och istället mata huvudena fulla utav i-landsproblem.
Ska vi lära dom att göra som vi, rationalisera bort oss själva och låta maskinerna bli smartare än oss? Lära dom hur maten blir varm av en fingertouch, hur kläderna tvättar sig själva och hur vattnet inte behövs bäras.
Är det det som kallas smarthet? Och i så fall, när övergår smartheten till dumhet och olycka. I vilket skede börjar lyckopillren säljas på löpande band, självmorden öka och depressionerna bli lika vanliga som förkylningar. 
Det kanske i själva verket vore bättre att göra tvärtom. Låta människorna här komma till oss och lära oss saker om hur man lever - på riktigt.

Det ultimata, tror jag, vore om man blandade. Lite av varje. 
Lite som här. Lite som där. Och lite som hemma.
Ungefär som mig. Lite svart, lite vit. 

Trångsynthet, jag önskar så att jag kunde utrota det på nåtot vis. Tillsammans med rasisttankar och annat äckligt som förkommer i alldeles för många människors huvuden nu för tiden.
När jag kommer på hur jag ska gå till väga - då säger jag till.
Tills dess; sömn.

kweli

Det är ju när man inte har någonting som man verkligen uppskattar att få det. Verkligen.
Eftersom standarden här inte liknar den vi är bortskämda med där hemma innebär det att rinnande vatten numera ses som en lyxvara. Därför kan jag nog med all säkerhet tala för oss båda när jag säger att vi aldrig tidigare uppskattat en dusch som vi uppskattade den inatt.

Life. Simply and lovely.

Det känns som att det går bättre nu. Att tänka tankarna om att nu är nu och nu är jag här.
Även att tänka tankar om att ett slut i vissa fall betyder fortsättning följer. Som nu.
Jag fångar ögonblick och fina sekunder.
Jag fyller lungorna med luft så att de nästan spricker.
Jag kommer behöva det. Om sju dagar. För om sju dagar tror jag att jag kommer tappa andan.

Men nu är nu - som sagt.
Andas. In, ut. In och ut. Precis som vanligt.

♥ R
Tack.

'Kommer ni imorgon?' hörde vi barnens frågande röster eka över gårdsplanen när det igår kväll var dags för oss att lämna.
'Ja, vi kommer imorgon.'

Imorgon, imorgon, sex gånger till.

I ett utav mina marsinlägg skrev jag om hur jag för första gången kunde peta på döden med mina fingrar. Hur nära det kändes. Jag skrev om min kropp som knappt orkade ta sig en meter. Hjärtats rytm som nästan var nere på noll, ögon som knappt orkade se och en hjärna som inte orkade tänka.
Malaria. Denna elaka malaria.

Igår hade jag Marys röst i mitt öra. Hennes ord ville jag helst inte höra.
Lillan, den lilla lilla fabulösa skapelse var där igen. På sjukhuset. 
Malaria. Denna elaka malaria.


Akua & Akua

Det är så fantastiskt. Att den minsta och mest späda människa jag någonsin träffat råkar vara den starkaste utav alla. Inga muskler och steroider i världen skulle någonsin kunna mäta sin styrka med henne - aldrig! 

Den starkaste styrkan är den vi har inom oss. Den starkaste styrkan heter Akua.

Ett hjärta.

Håll om mig lite till är du snäll
Varför inte bara ligga här tills morgon blir kväll
Jag har glömt ditt namn och vad som igår blev sagt
Men det spelar ingen roll låt oss bara förföra varandra i en sista akt

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Genom din bringa kan jag skåda ett hjärta som slår
Ett hjärta som pumpar lika hårt som våra kroppar gjorde igår
Med droppar av svett på två människor helt utan vett
Med två liv i ett nu
I en stund med bara jag och du, jag och du, jag och du

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Väck mig aldrig ur min vakna dröm
Jag skulle vilja konservera känslan utav denna tid, detta rum
Det vita lakanet ringlar sig runt min nakna hud
Mitt på golvet i rummet ligger en låtsasprins och en ogift brud

Du var vacker igår
Du är vacker idag
Du är nog vacker imon även om jag aldrig kommer få se
För nu är vår tid rätt
Imon är den glömd
Då har du lämnat detta rum med ännu en kärlekstrofé

Kärlek på låtsas
All denna kärlek på låtsas
Jag älskar att hata vår kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

© Linnéa Khalil 2011-05-19

Jag krafsade fram mina kläder som låg i små smutsiga högar på vårt grusiga golv. Gjorde ett rusk. Ett till, för det behövdes. Hörde hur de små sandkornen nuddade golvet i ett silande ljud.
Hängede över mig mitt rosa linne som mest bara hänger där. Ser varken bra eller dåligt ut. Det bara är. Något jag med all säkerhet inte hade tagit på mig hemma. 
Det stack till lite i mina ögon när mina pupiller möttes utav det starka solljuset utanför dörren. Värme, denna sköna värme. Gick stegen upp till det lilla burliknande ståndet där jag, efter ett par artighetsfraser, sa vad jag vill ha till frukost. Kvinnan i buren frågade mig för hur mycket jag tänkt köpa. Jag funderade ett tag. Ett ganska så långt tag. 2kr – 4 kr – 2kr – 4kr? Som om det egentligen vore någonting att fundera på. Återigen uppkom insikten om perspektiv i mitt huvud.
2kr, 4kr. Perspektiv.
Idag fick det bli 4. För idag var jag hungrig. 



Satte mig ner på en bänk bredvid för att vänta. Kvinnan ropade på mig och pekade på en annan bänk, i skuggan, vilken hon ville att jag istället skulle sätta mig på. Och så fick det bli.
På bänken i skuggan i den lilla lilla affären satte jag och lät morgonen väcka mig till liv.
En man kom in i affären och sträckte sig min hand.
’Obrouni,  Wo ho te sεn? Me din de Kojo. Wofiri he?’
Jag svarade. Och det var mest det han ville. Att jag skulle svara, för han ville veta om jag förstod. 
Kvinnan ropade till sig mig. ’Akua, bra!’ – ’Linnéa, kom!’
Frukosten var färdig och två svarta påsar räcktes till mig genom den lilla luckan. 
På vägen ner mot vårt gömda lilla rum träffade jag mannen, grannen, som jag för ett tag sen utsåg till min favoritgranne i omgivningen. Det skulle kunna vart på grund utav hans snälla ögon, hans fluffiga utsparade hår eller hans till synes fina faderskap, men inte. Det var för den där gången han läxade upp ett par småkids efter att ha narrat obrounis utan anledning.
Den dagen fick han min grannskapsmedalj.
Idag blev vi glada över att mötas. Det var längesen vilket han snabbt påpekade. Han undrade hur jag mådde, vart jag varit och hur allting går. Jag svarade. Han avslutade med ’welcome, welcome’. Vi log mot varandra och lät vägarna leda oss åt olika håll.



Nu sitter jag här. Det är grusigt omkring mig, återigen.
Ägget och brödet vilar i min magsäck och kaffet väntar på att få drickas.
Min fina vän berättar om drömmar som blivit till verklighet och det är nästan så att jag skulle behöva nypa mig själv i armen för att förstå att tillvaron vissa gånger kan bli mer än magisk. 
Jag vill också ha en magisk tillvaro tänker jag. Fast egentligen så är det i den tillvaron jag lever nu. Bara på ett annat sätt, i en antonym till vad mina öron just får höra.
Magi kan handla om så mycket. Att känna, att andas, att älska, att leva. Här, där, då och nu.
Jag menar, orden är oändliga mellan kärlek och hat. Mellan himmel och jord. Mellan oss.

Kaffe. Nu finns det ingenting annat än kaffe.

Februari.

Han tröstar mig genom att säga att jag kommer vara lycklig när jag kommer till den plats jag just nu har väldigt svårt att definiera - hem.
Jag hoppas han har rätt. Det vore så bra. Och enkelt.
Han brukar ha rätt. Det gör mig någonstans lugn. Och trygg.

Idag är det tordag. Vi har inte flyttat än.

Inatt satte jag mig i en taxi och fick åka hem. För att jag inte kunde vara kvar. Knappen var tryckt på och någon avstängning fanns och finns inte ser det ut som.

Igår kramades vi hejdå med Douglas. Om och om igen.
Han kunde liksom inte riktigt släppa när han såg hur ledsen man var. Och jag såg att han var det också, fastän han var tillräckligt stark för att låta det stanna inne.
Han, han är länken hit, där jag är nu. Vore det inte för honom så hade mitt nu och min tillvaro sett helt annorlunda ut. Alla jag träffat, alla jag känt inom mig. Och det gjorde och gör det hela hjärtskärande.
Han höll om mitt huvud och berättade för mig hur mycket vi har kvar att göra och att saker och ting vi gjort tillsammans satt djupare spår än andra. Och jag vet allt det där, allt det där som människor gång på gång försöker intala mig. Även jag själv. 
jag ska tillbaka - jag kommer tillbaka - jag får träffa alla igen - jag får känna, igen
Jag vet, jag vet, jag vet! Men, innan någonting faktiskt blivit verklighet så har jag svårt att riktigt tro på det. Saker och ting kan komma ivägen. Människor kan försvinna. Allting kan förändras.
Och det vet jag. Och det får mig att vilja slita ut mina inälvor och mitt hjärta och bara försvinna, för jag kan inte ta det.

Det har även slått mig, just precis nu, hur dumt det egentligen är att binda sig till människor. Binda sig i olika relationer och förhållanden som är tillräckligt starka för att själen ska bli trasig när de försvinner.
Därför ska jag nu försöka stänga av. Det mesta. För min egna skull. För att jag ändå aldrig tror på att någonting kommer bli riktigt som jag vill.

Söndag. Idag ska vi kanske flytta.

♥