Ghana

Jag krafsade fram mina kläder som låg i små smutsiga högar på vårt grusiga golv. Gjorde ett rusk. Ett till, för det behövdes. Hörde hur de små sandkornen nuddade golvet i ett silande ljud.
Hängede över mig mitt rosa linne som mest bara hänger där. Ser varken bra eller dåligt ut. Det bara är. Något jag med all säkerhet inte hade tagit på mig hemma. 
Det stack till lite i mina ögon när mina pupiller möttes utav det starka solljuset utanför dörren. Värme, denna sköna värme. Gick stegen upp till det lilla burliknande ståndet där jag, efter ett par artighetsfraser, sa vad jag vill ha till frukost. Kvinnan i buren frågade mig för hur mycket jag tänkt köpa. Jag funderade ett tag. Ett ganska så långt tag. 2kr – 4 kr – 2kr – 4kr? Som om det egentligen vore någonting att fundera på. Återigen uppkom insikten om perspektiv i mitt huvud.
2kr, 4kr. Perspektiv.
Idag fick det bli 4. För idag var jag hungrig. 



Satte mig ner på en bänk bredvid för att vänta. Kvinnan ropade på mig och pekade på en annan bänk, i skuggan, vilken hon ville att jag istället skulle sätta mig på. Och så fick det bli.
På bänken i skuggan i den lilla lilla affären satte jag och lät morgonen väcka mig till liv.
En man kom in i affären och sträckte sig min hand.
’Obrouni,  Wo ho te sεn? Me din de Kojo. Wofiri he?’
Jag svarade. Och det var mest det han ville. Att jag skulle svara, för han ville veta om jag förstod. 
Kvinnan ropade till sig mig. ’Akua, bra!’ – ’Linnéa, kom!’
Frukosten var färdig och två svarta påsar räcktes till mig genom den lilla luckan. 
På vägen ner mot vårt gömda lilla rum träffade jag mannen, grannen, som jag för ett tag sen utsåg till min favoritgranne i omgivningen. Det skulle kunna vart på grund utav hans snälla ögon, hans fluffiga utsparade hår eller hans till synes fina faderskap, men inte. Det var för den där gången han läxade upp ett par småkids efter att ha narrat obrounis utan anledning.
Den dagen fick han min grannskapsmedalj.
Idag blev vi glada över att mötas. Det var längesen vilket han snabbt påpekade. Han undrade hur jag mådde, vart jag varit och hur allting går. Jag svarade. Han avslutade med ’welcome, welcome’. Vi log mot varandra och lät vägarna leda oss åt olika håll.



Nu sitter jag här. Det är grusigt omkring mig, återigen.
Ägget och brödet vilar i min magsäck och kaffet väntar på att få drickas.
Min fina vän berättar om drömmar som blivit till verklighet och det är nästan så att jag skulle behöva nypa mig själv i armen för att förstå att tillvaron vissa gånger kan bli mer än magisk. 
Jag vill också ha en magisk tillvaro tänker jag. Fast egentligen så är det i den tillvaron jag lever nu. Bara på ett annat sätt, i en antonym till vad mina öron just får höra.
Magi kan handla om så mycket. Att känna, att andas, att älska, att leva. Här, där, då och nu.
Jag menar, orden är oändliga mellan kärlek och hat. Mellan himmel och jord. Mellan oss.

Kaffe. Nu finns det ingenting annat än kaffe.