Fyra dagar i Busua
Tänk att fyra dagar kunde få oss alla att känna oss så nöjda och tillfredsställda.
Fyra underbara semesterdagar vid kusten. Fyra skofria dagar med lätta kläder och salt mot huden.
Efter månader i Ghanas mitt sken vi upp som små barn när trotron mötte kustremsan och vi äntligen fick se hav. Fina fina hav. Vi sprang alla ner till vattnet så fort vi kom fram och lät våra varma kroppar svalkas. Vi var allihop ganska så trötta efter den långa resan vilket resulterade i att vår första dag blev lugn, väldigt lugn.
När kvällen kom satte vi oss på stranden. Eldar tändes, trummor spelades, himlens stjärnor förtrollade oss och vi alla var mer eller mindre stumma. Som taget ur en dröm, på riktigt.
Något av det roligaste vi alla konstaterat att vi gjort var när det äntligen var dags för oss att ta våra första surflektioner. Bright, en spexig kille som surfat i 29 år satt med oss på stranden och instruerade oss om hur vi skulle göra och tänka. Vi pep av glädje och nervositet när det var dags att fånga vågorna, försöka. Frida skulle bli först att stå på brädan vilket jag dagen innan redan sagt eftersom hon har en tendens att alltid vinna alla tävlingar. Ibland hade det varit roligt om trenden bröts men ska jag vara ärlig så börjar jag ge upp. Jag får helt enkelt finna mig i det och ge henne det, att hon är starkast och bäst. Det fick vi även bevisat för oss senare under kvällen när hon vann armbrytning mot en kille som visade sig vara världens sämsta förlorare. Då njöt jag. Även om jag redan innan tävlingen satte igång visste att hon skulle klå honom så var det kul att bevittna.
Efter vår surflektion var vi matta i våra kroppar. Matta och glada.
Vi satte oss på stranden och drack kaffe tillsammans och då träffade vi Bosse. Den mest otippade människa jag mött, kanske någonsin.
En rastaman med dreads längre än en meter. Gröna afrikanska kläder och rastamössa. Bosse, skogsröjaren från Östersund som kallade bananer för djungelkorv.
Kändes surrealistiskt att stå där och prata svenska med honom. Dels för att vi inte träffat många svenskar över lag här och speciellt för att hela situationen var så otippad.
Han flyttade från Ghana till Sverige för 8 år sen och skulle tillbaka om 5 dagar.
En utav många grymt häftiga och fina människor vi tightat upp oss med under våra kustdagar. Jag skulle vilja berätta om alla, men börjar jag kommer jag behöva sitta här och skriva tills dagen blir natt.
Sista natten spenderade vi på African Rainbow. Ett hotell med takterass.
Hade dagen innan vart på samma ställe och smugit mig upp på scenen. Var nämligen därför vi gick dit från första början; livemusik.
Managern och hans fru var några utav åskådarna och som tur var tyckte dom om mig vilket resulterade i att jag dagen efter fick en helkväll på scenen tillsammans med managern som hade en riktigt häftig röst vilken skulle kunna jämföras med Louis Armstrong och Barry White. Två killar från USA och två lokala rastas spelade för oss. Jag och ägarn jammade loss och sista kvällen och natten i underbara Busua blev fulländad, minst sagt.
I måndags fortsatte Frida och Amanda surfträningen. Vi andra var för trötta och jag kände ingen vidare stress över det eftersom det faktiskt är så att våra sista dagar kommer spenderas på samma ställe och jag då kommer öva, varje dag.
Senare när eftermiddagen kom hände det värsta som någonsin hänt, i hela livet.
Jag, Isabell, Anton och två av våra nyfunna vänner satt vid stranden och njöt. Njöt av eftermiddagssolen och livet, i allmänhet. Vi pratade om något, men jag minns inte vad. Jag minns bara hur Isabell plötsligt ställer sig upp och pekar ut i vattnet och ropar till.
’Frida behöver hjälp’
Jag tittade ut i vattnet och såg henne vifta med armarna, långt ut i det vågiga vattnet. De två killarna vi satt med rusade upp och började skrika på hjälp och att någon skulle hämta en surfbräda.
Jag sprang ner till vattnet. Frida vinkade och vinkade och känner man henne så vet man hur stark och uthållig hon är vilket även fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.
Jag sprang ner till vattnet och när fötterna mötte havet kände jag motstånd, direkt. Strömmarna var otroligt starka och hur mycket jag än försökte så kom jag ingen vart. Bland mötte jag Fridas skräckslagna blick och hon vinkade på mig. Jag signalerade åt henne att jag var på väg, även om jag aldrig tidigare känt mig så otillräcklig och hjälplös.
Nödropet hade bildat en stor folksamling på stranden. Precis som sånt man ser på film.
Efter en tid, som kändes som en evighet, simmade ett gäng killar förbi mig tillsammans med en bräda och dom kämpade för att ta sig förbi vågorna för att hjälpa syster. Ibland när en våg passerat kunde jag inte se hennes huvud. Jag skrek till och kände hur min kropp skakade. En miljon tankar hann hopa sig i huvudet och för första gången i mitt liv hatade jag havet.
Killarna, som var 6 stycken, nådde tillslut Frida och fick upp henne på brädan. Där låg hon, ett bra tag, utmattad och chockad. Jag stod i vattnet med mina blöta kläder och andades ut. Benen slutade inte skaka och precis som alla andra var man i chock.
Vi tog oss till rummet där vi satt i tystnad med grumliga blickar. Stumhet.
Och så blir det nu med, när jag tänker på det. Stumt.
Att ha varit så nära ett ögonblick som hade kunnat förändra tillvaron och livet för så många och faktiskt veta att det handlade om sekunder innan havet skulle svalt min systers kropp får mig att må illa. Att dessutom veta att vågorna tog livet utav en 16-årig flicka i samma ögonblick gör den hemska insikten ännu mer påtaglig.
Låt det aldrig hända igen bästa storasyster. Aldrig, aldrig, aldrig.
Fyra underbara semesterdagar vid kusten. Fyra skofria dagar med lätta kläder och salt mot huden.
Efter månader i Ghanas mitt sken vi upp som små barn när trotron mötte kustremsan och vi äntligen fick se hav. Fina fina hav. Vi sprang alla ner till vattnet så fort vi kom fram och lät våra varma kroppar svalkas. Vi var allihop ganska så trötta efter den långa resan vilket resulterade i att vår första dag blev lugn, väldigt lugn.
När kvällen kom satte vi oss på stranden. Eldar tändes, trummor spelades, himlens stjärnor förtrollade oss och vi alla var mer eller mindre stumma. Som taget ur en dröm, på riktigt.
Något av det roligaste vi alla konstaterat att vi gjort var när det äntligen var dags för oss att ta våra första surflektioner. Bright, en spexig kille som surfat i 29 år satt med oss på stranden och instruerade oss om hur vi skulle göra och tänka. Vi pep av glädje och nervositet när det var dags att fånga vågorna, försöka. Frida skulle bli först att stå på brädan vilket jag dagen innan redan sagt eftersom hon har en tendens att alltid vinna alla tävlingar. Ibland hade det varit roligt om trenden bröts men ska jag vara ärlig så börjar jag ge upp. Jag får helt enkelt finna mig i det och ge henne det, att hon är starkast och bäst. Det fick vi även bevisat för oss senare under kvällen när hon vann armbrytning mot en kille som visade sig vara världens sämsta förlorare. Då njöt jag. Även om jag redan innan tävlingen satte igång visste att hon skulle klå honom så var det kul att bevittna.
Efter vår surflektion var vi matta i våra kroppar. Matta och glada.
Vi satte oss på stranden och drack kaffe tillsammans och då träffade vi Bosse. Den mest otippade människa jag mött, kanske någonsin.
En rastaman med dreads längre än en meter. Gröna afrikanska kläder och rastamössa. Bosse, skogsröjaren från Östersund som kallade bananer för djungelkorv.
Kändes surrealistiskt att stå där och prata svenska med honom. Dels för att vi inte träffat många svenskar över lag här och speciellt för att hela situationen var så otippad.
Han flyttade från Ghana till Sverige för 8 år sen och skulle tillbaka om 5 dagar.
En utav många grymt häftiga och fina människor vi tightat upp oss med under våra kustdagar. Jag skulle vilja berätta om alla, men börjar jag kommer jag behöva sitta här och skriva tills dagen blir natt.
Sista natten spenderade vi på African Rainbow. Ett hotell med takterass.
Hade dagen innan vart på samma ställe och smugit mig upp på scenen. Var nämligen därför vi gick dit från första början; livemusik.
Managern och hans fru var några utav åskådarna och som tur var tyckte dom om mig vilket resulterade i att jag dagen efter fick en helkväll på scenen tillsammans med managern som hade en riktigt häftig röst vilken skulle kunna jämföras med Louis Armstrong och Barry White. Två killar från USA och två lokala rastas spelade för oss. Jag och ägarn jammade loss och sista kvällen och natten i underbara Busua blev fulländad, minst sagt.
I måndags fortsatte Frida och Amanda surfträningen. Vi andra var för trötta och jag kände ingen vidare stress över det eftersom det faktiskt är så att våra sista dagar kommer spenderas på samma ställe och jag då kommer öva, varje dag.
Senare när eftermiddagen kom hände det värsta som någonsin hänt, i hela livet.
Jag, Isabell, Anton och två av våra nyfunna vänner satt vid stranden och njöt. Njöt av eftermiddagssolen och livet, i allmänhet. Vi pratade om något, men jag minns inte vad. Jag minns bara hur Isabell plötsligt ställer sig upp och pekar ut i vattnet och ropar till.
’Frida behöver hjälp’
Jag tittade ut i vattnet och såg henne vifta med armarna, långt ut i det vågiga vattnet. De två killarna vi satt med rusade upp och började skrika på hjälp och att någon skulle hämta en surfbräda.
Jag sprang ner till vattnet. Frida vinkade och vinkade och känner man henne så vet man hur stark och uthållig hon är vilket även fick mig att förstå hur allvarlig situationen var.
Jag sprang ner till vattnet och när fötterna mötte havet kände jag motstånd, direkt. Strömmarna var otroligt starka och hur mycket jag än försökte så kom jag ingen vart. Bland mötte jag Fridas skräckslagna blick och hon vinkade på mig. Jag signalerade åt henne att jag var på väg, även om jag aldrig tidigare känt mig så otillräcklig och hjälplös.
Nödropet hade bildat en stor folksamling på stranden. Precis som sånt man ser på film.
Efter en tid, som kändes som en evighet, simmade ett gäng killar förbi mig tillsammans med en bräda och dom kämpade för att ta sig förbi vågorna för att hjälpa syster. Ibland när en våg passerat kunde jag inte se hennes huvud. Jag skrek till och kände hur min kropp skakade. En miljon tankar hann hopa sig i huvudet och för första gången i mitt liv hatade jag havet.
Killarna, som var 6 stycken, nådde tillslut Frida och fick upp henne på brädan. Där låg hon, ett bra tag, utmattad och chockad. Jag stod i vattnet med mina blöta kläder och andades ut. Benen slutade inte skaka och precis som alla andra var man i chock.
Vi tog oss till rummet där vi satt i tystnad med grumliga blickar. Stumhet.
Och så blir det nu med, när jag tänker på det. Stumt.
Att ha varit så nära ett ögonblick som hade kunnat förändra tillvaron och livet för så många och faktiskt veta att det handlade om sekunder innan havet skulle svalt min systers kropp får mig att må illa. Att dessutom veta att vågorna tog livet utav en 16-årig flicka i samma ögonblick gör den hemska insikten ännu mer påtaglig.
Låt det aldrig hända igen bästa storasyster. Aldrig, aldrig, aldrig.
Kommentarer
Trackback