När liv inte spelar någon roll
Spy, spy, spy, spy, spy.
Jag trodde att jag hade upplevt starka intryck innan under min tid här i Ghana. Men allt som hittills hänt är en piss i havet i jämförelse vad vi i natt fått vara med om.
På väg hem efter vår utekväll. Klockan var strax innan fyra då vi hoppade ur taxin. Gatan var precis lika öde som jag skrev om sist, i mailet till min vän som jag publicerade här för ett par dagar sen.
På väg ner för den lilla grusvägen hörde jag någonting som lät.
Jag hyschade Isabell och frågade om hon också hörde. Vi stannade båda upp.
Jag såg någonting som rörde sig lite längre bort och efter att vi kom närmare kunde jag se att det var Akua, den hemlösa kvinnan jag för ett par dagar sen satt och pratade med alldeles i närheten.
Hon låg där och gav snarkljud ifrån sig, högt. Men man kunde höra att det inte var vanliga snarkningar. Hon kved. Hennes ansikte var vänt halvt mot marken och när vi kom närmre stannade jag upp. Blod. Allt jag kunde se var blod.
Jag satte mig på huk bredvid henne och fick inte fram ett ljud. Jag har aldrig haft så ont i min kropp och sett någonting så skräckfilmsliknande i hela mitt liv. Ögonen var svullna som golfbollar, läpparna stora och uppspända som ballonger och det var allt man kunde se. För blodet täckte resten utav ansiktet och en del utav hennes kropp. Hon låg i en blodpöl. En blodpöl som växte och växte och växte.
Jag försökte samla mig. Men det var svårt.
Isabell sprang förtvivlad upp till vägen för att försöka hitta någon människa som kunde hjälpa till. Ingen kunde, ingen ville.
Jag rörde vid Akua och försökte få kontakt med henne.
Jag försökte förstå vad som hänt.
En kropp och ett ansikte utav trasor. Det skulle försköna verklighetbilden en hel del.
Vi såg efter att vi lyst runt med vår telefon spåren utav en bil. Och i spåren låg Akua och vi förstod att det var det som hande hänt. Överköd. Söndertrasad.
En kvinna förstod att vi behövde hjälp. Hon kom till oss.
Gick fram och lös med sin telefon över Akua. Gav ett ogillande ljud ifån sig.
’Ni förstår. Hon är galen – mad’ sa kvinnan till oss när hon tittat klart. ’Hon är galen. Knäpp. Död’
’Gå hem och lägg er’ blev nästa upplysning.
Jag tittade på kvinnan och trodde att jag befann mig i en väldigt dåligt regisserad teater.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle gå någonstans förrän Akua fått hjälp vilket hon hade väldigt svårt att förstå. Just för att hon är ’mad’, värdelös.
Isabells röst kvävdes i hennes gråt när hon uppgivet försökte hitta någon annan som kunde hjälpa. Ge oss ett telefonnummer till en ambulans. Vad-som-helst.
Utan resultat.
Själv hade jag lyckats samla mig och stod fortfarande kvar hos Akua och även kvinnan som precis uppmanat oss om att gå hem och sova.
Jag förklarade i nästa mening efter det att hon undrat, återigen, varför vi inte bara gick hem, att jag inte kan gå hem och lägga mig och sova i vetskapen utav att det ligger en människa hundra meter bort och blöder till döds. Hon är en människa, precis som du och jag och hade du legat där på marken hade du också velat ha hjälp, eller hur?
Hon låtsades att hon höll med. Låtsades.
Efter en stund gick hon. Hem och la sig.
Och det var så det fortsatte. Ett bra tag. Uppgivenheten har aldrig någonsin varit så stor hos varken mig eller Isabell.
Akua låg och försökte andas och blodpölen blev större och större. Det rann blod ur hennes öron och huvud. Rann.
Efter en stund hittade Isabell vatten som jag kunde skölja bort lite blod i hennes ansikte med. Det var liksom allt vi kunde göra. ALLT.
Frustration.
Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig halvt om och för ett ögonblick trodde vi att hon hade slutat att andas.
Nya människor passerade. Stannade, tittade, beklagade sig och gick.
Tillslut fick vi tag i Akuas familj som vi inatt fick veta bor i samma område. Det kom ut två kvinnor och tittade på henne. Isabell vädjade om att de skulle hjälpa henne och frågade även om det var någon släkting till dom båda kvinnorna.
En utav kvinnorna tittade på Isabell och sa – precis som att det vore den mest naturliga saken i värden – det är min mamma.
Sen vände även dom. Och gick.
Ljuset kom och fler människor började samlas runt platsen. Runt Akua som kämpade för sitt liv, på en väg utav grus i en pöl utav blod. Och ingen gjorde någonting. Vissa skrattade. Åt henne. Och åt oss, för att vi var så korkade att vi brydde oss.
När jag satt bredvid Akua och försökte få kontakt kom en äldre dam fram till mig och skällde ut mig. Gav mig order om att försvinna. Jag spände mina ögon i damen, svalde gråten i halsen och det enda jag fick fram i detta ögonblick var ’nej, nej, nej’.
Efter en stund kom det fram en kille till mig och frågade om vi ville ta henne till sjukhuset.
Äntligen, tänkte jag.
Jag svarade ja på frågan och han försvann bort till folksamlingen som stod med öppna munnar och stora ögon och bara stod. Han kom snart tillbaka och berättade för mig att vi inte fick ta henne till sjukhuset för familjen inte ville det.
Familjen. Det är dom inte värda att kallas dom asen.
Ibland var det vi som var uppståndelsen. Vi, dom konstiga människorna som bryr sig om en ’mad’ person som inte är värt mer än djuren här. Vi grät, vi försökte få folk att förstå. Ingen hjälpte, ingen gjorde något. Ingen. Ingen. Ingen.
Tillslut, många timmar senare, kom någon ifrån hennes sk familj och lyfte upp henne. Hennes livlösa och trasiga kropp bara hängde.
Aldrig tidigare och säkert aldrig någonsin i hela mitt liv kommer jag känna mig så hjälplös som jag gjorde inatt. Och aldrig hade jag trott att jag skulle önska en god människa död. För hennes liv, det är inte värdigt och jag hoppas hon snart andas in sitt sista andetag.