Ghana

Och så satt vi där. På stranden, i skymningen och blickade ut över horisonten.  Tiden spolades tillbaka ett par månader. December. Vi satt där på kulturhuset och blickade ut över ett grått och vintrigt Sergels torg med varsin Mariestad i handen. Vi pratade, skrev och funderade.

’Tänk när vi sitter där på stranden och dricker en kall öl och tittar ut över havet’.
Kanske det vi kommer minnas minst under vår tid här men det som faktiskt var det enda vi visste skulle ske innan vi kommit hit. Allt annat, alla känslor och tankar, som uppstått och uppkommit hade vi inte en aning om där och då. Den där ölen på stranden, det var det enda vi kunde ta på. Och nu är den avbockad och inskriven i det sista kapitlet om Ghana för denna gång.



Jag vet inte vart jag ska börja. Och heller inte vart jag vill sluta.
Det är nu när jag sitter här och spolar tillbaka dagar, veckor och månader som jag ändå inser att fyra månader kanske inte bara susat förbi i ett ögonblick som det faktiskt känns som vissa stunder.
Jag stängde mina tårfyllda ögon på Landvetter där Frida, mamma och pappa vinkade av mig och öppnade dom nu, fyra månader senare. Ja, så känns det. Men så har det givetvis inte varit. 

Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet gentemot mig själv. Den där underskriften på det gula pappret där överskriften stavades UPPSÄGNING i oktober är på riktigt det bästa jag gjort. Någonsin. Inte för att jag inte trivdes med vad jag hade då och vad jag gjorde. Inte alls. Kanske det som får mig att känna ännu mer tacksamhet. Att jag faktiskt vågade släppa taget om mitt liv och saker omkring mig som var bra och som jag trivdes med. Trivdes med till viss del, samtidigt som det som jag verkligen ville ägna mig åt och spendera tiden åt blev åsidosatt. Och därför, just precis därför, kastade jag mig ut i en ovisshet, en spänning – till ett liv på väg precis dit jag vill.



Jag kommer aldrig nog kunna visa min tacksamhet till vissa människor omkring mig som inspirerat mig, som trott på mig och som faktiskt varit en stor anledning till mitt här och mitt nu.
Jag kommer heller aldrig kunna visa min tacksamhet till er som jag faktiskt lärt känna här. På avstånd. Ni har gett mig så mycket och era ord passerar ofta tankarna och det slår mig, hur lyckligt lottad jag är som fått ta del utav orden och er. Och det slår mig även hur spännande det ska bli att få komma hem och se vad verkligheten har att erbjuda. När skrivna ord förvandlas till någonting verkligt och fotografier blir levande. Det ser jag fram emot. Hur ni och vi kommer berika och berikas.



Jag ser tillbaka. Jag minns. Jag minns, jag minns, jag minns, jag minns.
Jag minns när betongblocket lades på mitt huvud för första gången och jag kämpade mig fram i hettan och langade byggmaterial till det som snart kommer att bli en alldeles ny by.
Jag minns första hugget med macheten och den droppande svetten.
Jag minns pojken. Den tysta pojken som fick mig och människor där hemma att gråta.
Jag minns ballongfesten. Den fina.
Jag minns det pytte lilla rummet i byn där vi stundvis kände oss som två fångar.
Jag minns tystnaden. Tystnaden i djungeln som inte går att beskriva.
Jag minns den hemska veckan på sjukhuset.
Jag minns första mötet med våra barn. Och Reagan. Hur han låg på golvet i sina nerkissade kläder och plötsligt började gråta. Hur jag lyfte upp honom och kände honom, för allra första gången.
Jag minns marknaden och dagen då min gitarr blev min.
Jag minns känslan som infann sig i kroppen då vi fick se de fina tvålarna som blev resultatet utav tvåltillverkningen på barnhemmet som senare skulle prydas med våra initialer innan försälning.
Jag minns dagarna då syster och vänner befann sig här i vår närhet.
Jag minns Akua och kvällen då jag pratade med henne.
Jag minns Akua. Två dagar senare.
Jag minns sista kvällen med barnen och Mary. Hur ledsen hon var.
Jag minns Reagan, hur han låg i mitt knä med tårta över hela ansiktet och skrattade. Mellan hans små fingrar höll han en bit utav kakan och slickade i sig en bit då och då. Ibland räckte han fram handen med biten i till mig och lät mig slicka i mig en bit. Och när jag gjorde det kraxade han fram sitt skratt.
Jag minns även hur han kom springandes till mig den kvällen över gårdsplanen och hoppade upp i min famn. Hur jag försökte hålla tårarna tillbaka i vetskapen om att det var sista gången han hoppade upp sådär – på ett tag. Jag satte ner honom och han kramade hårt om mina ben, precis som att han kände det på sig. Sedan sprang han iväg och lekte med de andra. Då passade jag på att gå.



Fyra dagar senare.
Och nu sitter vi här på flygplatsen i Accra efter 6 underbara dagar vid kusten och Busua. Precis som att vi varit här sen sist. Som att tiden som varit och funnits inte längre är på riktigt. Men, det har den och våra sista tre dagar (och nätter framförallt) har varit några utav de roligaste i hela mitt liv. Vi blev ett litet gäng där alla var utav samma sort – gränslösa och ganska så galna.
Mike, Ghanafarsan från Michigan som bor i ett hus på stranden i Busua tillsammans med nio föräldralösa barn. Och Sean, den roligaste människa jag någonsin mött ifrån Sydafrika. Och Lady-Canada. 



Under dygn tillsammans har vi tänjt på varenda liten gräns och skapat livslånga minnen som många gånger kändes filmlika. För faktiskt så trodde  jag inte att min sista natt i Ghana skulle spenderas dansandes i en säng i ett hotellrum tillsammans med mina tre nyfunna vänner, iklädd cowboy-hatt och en lånad t-shirt, snurrandes på en ofungerande fläkt samtidigt som vi alla sjung den Kanadensiska nationalsången med Pavarotti-röster. Nä, det kunde jag aldrig för mitt liv tro. Men så blev det och det är jag evigt tacksam över för istället för att sitta här på ett kallt golv på flygplatsen och gråta, vilket jag faktiskt hela tiden förutspått att jag skulle göra, sitter jag och ler och skrattar över våra galenskaper. Jag är glad över det och att jag mött dessa människor. Så, det hela kändes bra förut när taxin lämnade Busua och vi vinkades av utav Mike och Sean. Efter det att vi tagit vårt sista spontandopp i det underbara vattnet med kläderna på och senare hängt på låset på Bosses hus där vi under våra kustdagar bott. Iklädda långklänningar gick vi där, över den jordiga gårdsplanen och sög in Ghana för allra sista gången. Ljudet utav getter, höns, hundar och lekande barn tillsammans med bruset ifrån havet underhöll våra öron när vi släpade vår packning ifrån huset.
En liten kille tog tag i en sträng på min gitarr och sa;
’pling pling’
’pling plong’ sa jag tillbaka och han skrattade.
En liten stund gick och han ropade på mig och frågade;
’where are you going?’
Och det var då det verkligen slog mig varför jag gick där finklädd med en ryggsäck på ryggen och min gitarr i handen.
Jag vände mig om till pojken och vinkade med gitarren och svarade;
’home. I’m going home…’

Det är ännu inte dags för en punkt. Inte riktigt än. 
Vi har dagen kvar. Dagen kvar att leva och känna.

Jag tänker tillbaka. Bläddrar bland våra tiotusen foton. Och trots all skit vi fått vara med om så kan jag ändå konstatera - om man bortser från det tråkiga - hur grymt vi haft det. Hur fina och roliga stunder vi haft. Hur vi utvecklats och lärt oss saker.

Några timmar kvar.
Jag andas. Andas så mycket jag kan. Medan jag kan.

Igår kväll var vi på sjukhuset där Akua låg. 
Hjärnblödning, ett bortslitet öga och försatt i koma. För att nämna det värsta. Läkaren berättade även att det förmodligen varit någon som slått henne så illa. Med någon sten, ett rör. Något hårt.
Den människan tänker jag just nu på med avsky.

Vi stod hos henne en stund. Pratade lite och höll i hennes varma hand.
Det var så fint på något vis. Att ändå se henne där. Ren igen, från allt blod, bland människor som faktiskt tog hand om henne. Och innan vi skulle gå märkte vi att hennes puls hade ökat. Precis som att hon någonstans kanske hörde oss, kände oss.
Vi vet inte, men vi kommer tro så.

Nu, denna morgon, tog hon sitt sista andetag.
Sov gott Akua, för jag vet att du kommer göra det.
♥

Jag har ingen lust att skriva. Jag har ingen lust till någonting. Jag vill spy. Det är allt jag vill göra. 
Spy, spy, spy, spy, spy.

Jag trodde att jag hade upplevt starka intryck innan under min tid här i Ghana. Men allt som hittills hänt är en piss i havet i jämförelse vad vi i natt fått vara med om.

På väg hem efter vår utekväll. Klockan var strax innan fyra då vi hoppade ur taxin. Gatan var precis lika öde som jag skrev om sist, i mailet till min vän som jag publicerade här för ett par dagar sen.
På väg ner för den lilla grusvägen hörde jag någonting som lät. 
Jag hyschade Isabell och frågade om hon också hörde. Vi stannade båda upp.
Jag såg någonting som rörde sig lite längre bort och efter att vi kom närmare kunde jag se att det var Akua, den hemlösa kvinnan jag för ett par dagar sen satt och pratade med alldeles i närheten.
Hon låg där och  gav snarkljud ifrån sig, högt. Men man kunde höra att det inte var vanliga snarkningar. Hon kved. Hennes ansikte var vänt halvt mot marken och när vi kom närmre stannade jag upp. Blod. Allt jag kunde se var blod. 
Jag satte mig på huk bredvid henne och fick inte fram ett ljud. Jag har aldrig haft så ont i min kropp och sett någonting så skräckfilmsliknande i hela mitt liv. Ögonen var svullna som golfbollar, läpparna stora och uppspända som ballonger och det var allt man kunde se. För blodet täckte resten utav ansiktet och en del utav hennes kropp. Hon låg i en blodpöl. En blodpöl som växte och växte och växte.
Jag försökte samla mig. Men det var svårt.
Isabell sprang förtvivlad upp till vägen för att försöka hitta någon människa som kunde hjälpa till. Ingen kunde, ingen ville.
Jag rörde vid Akua och försökte få kontakt med henne.
Jag försökte förstå vad som hänt.
En kropp och ett ansikte utav trasor. Det skulle försköna verklighetbilden en hel del.
Vi såg efter att vi lyst runt med vår telefon spåren utav en bil. Och i spåren låg Akua och vi förstod att det var det som hande hänt. Överköd. Söndertrasad. 

En kvinna förstod att vi behövde hjälp. Hon kom till oss.
Gick fram och lös med sin telefon över Akua. Gav ett ogillande ljud ifån sig.
’Ni förstår. Hon är galen – mad’ sa kvinnan till oss när hon tittat klart. ’Hon är galen. Knäpp. Död’
’Gå hem och lägg er’ blev nästa upplysning.
Jag tittade på kvinnan och trodde att jag befann mig i en väldigt dåligt regisserad teater.
Jag förklarade för henne att vi inte skulle gå någonstans förrän Akua fått hjälp vilket hon hade väldigt svårt att förstå. Just för att hon är ’mad’, värdelös. 
Isabells röst kvävdes i hennes gråt när hon uppgivet försökte hitta någon annan som kunde hjälpa. Ge oss ett telefonnummer till en ambulans. Vad-som-helst.
Utan resultat.
Själv hade jag lyckats samla mig och stod fortfarande kvar hos Akua och även kvinnan som precis uppmanat oss om att gå hem och sova.
Jag förklarade i nästa mening efter det att hon undrat, återigen, varför vi inte bara gick hem, att jag inte kan gå hem och lägga mig och sova i vetskapen utav att det ligger en människa hundra meter bort och blöder till döds. Hon är en människa, precis som du och jag och hade du legat där på marken hade du också velat ha hjälp, eller hur?
Hon låtsades att hon höll med. Låtsades.
Efter en stund gick hon. Hem och la sig.
Och det var så det fortsatte. Ett bra tag. Uppgivenheten har aldrig någonsin varit så stor hos varken mig eller Isabell.
Akua låg och försökte andas och blodpölen blev större och större. Det rann blod ur hennes öron och huvud. Rann.
Efter en stund hittade Isabell vatten som jag kunde skölja bort lite blod i hennes ansikte med. Det var liksom allt vi kunde göra. ALLT. 
Frustration. 

Med en kraftansträngning lyckades hon vända sig halvt om och för ett ögonblick trodde vi att hon hade slutat att andas.
Nya människor passerade. Stannade, tittade, beklagade sig och gick.
Tillslut fick vi tag i Akuas familj som vi inatt fick veta bor i samma område. Det kom ut två kvinnor och tittade på henne. Isabell vädjade om att de skulle hjälpa henne och frågade även om det var någon släkting till dom båda kvinnorna.
En utav kvinnorna tittade på Isabell och sa – precis som att det vore den mest naturliga saken i värden – det är min mamma.
Sen vände även dom. Och gick.
Ljuset kom och fler människor började samlas runt platsen. Runt Akua som kämpade för sitt liv, på en väg utav grus i en pöl utav blod. Och ingen gjorde någonting. Vissa skrattade. Åt henne. Och åt oss, för att vi var så korkade att vi brydde oss.
När jag satt bredvid Akua och försökte få kontakt kom en äldre dam fram till mig och skällde ut mig. Gav mig order om att försvinna. Jag spände mina ögon i damen, svalde gråten i halsen och det enda jag fick fram i detta ögonblick var ’nej, nej, nej’. 

Efter en stund kom det fram en kille till mig och frågade om vi ville ta henne till sjukhuset.
Äntligen, tänkte jag.
Jag svarade ja på frågan och han försvann bort till folksamlingen som stod med öppna munnar och stora ögon och bara stod. Han kom snart tillbaka och berättade för mig att vi inte fick ta henne till sjukhuset för familjen inte ville det. 
Familjen. Det är dom inte värda att kallas dom asen.

Ibland var det vi som var uppståndelsen. Vi, dom konstiga människorna som bryr sig om en ’mad’ person som inte är värt mer än djuren här. Vi grät, vi försökte få folk att förstå. Ingen hjälpte, ingen gjorde något. Ingen. Ingen. Ingen.

Tillslut, många timmar senare, kom någon ifrån hennes sk familj och lyfte upp henne. Hennes livlösa och trasiga kropp bara hängde. 

Aldrig tidigare och säkert aldrig någonsin i hela mitt liv kommer jag känna mig så hjälplös som jag gjorde inatt. Och aldrig hade jag trott att jag skulle önska en god människa död. För hennes liv, det är inte värdigt och jag hoppas hon snart andas in sitt sista andetag.

Från den stund då vi landade här och blev insatta i skolverksamhet och annat har man tidigt förstått att obrounis - vitingar - förknippas med någonting bra. Vi ses som smarta. Ja, jag kallas förresten viting här vilket många säkert tycker är konstigt. Det finns faktiskt en ganska komisk sak jag funderat på ibland då jag gåendes längs vägarna hör ’obrouni’ ropas efter mig. Jag tänker mig ett gäng Ghananer sittandes i ett rum tillsammans med några vitingar, exempelvis de jag och min syster stötte på förra året i April i staden där jag bor. Vitingar som för allt i världen inte kan förstå sig på människor som ser annorlunda ut i jämförelse med dom själva. Vitingar som tar sig befogenhet att slåss och ge order om att vi omgående bör ta första bästa flyg till ’vårt hemland’ (inrikesresor.se) och även titulera oss som ’negerfittor’. Dom, dom vill jag ha. Tillsammans med de där obrouni-ropande Ghananerna.  Sätta de i ett rum och låta dom diskutera huruvida jag är vit eller ej vilket garanterat kommer få SVT’s Debatt att blekna. Obrouni – negerfitta, obrouni – negerfitta, svart – vit, svart – vit. Det är frågan.

Nåja, tillbaka till ämnet. 

Hoppas fler vita människor kommer hit och lär. Det är en önskan som finns. Och jag tänkte på det senaste idag när vi satt i taxin på väg hem. Hur långt utvecklingen ändå kommit här när det kommer till vissa saker.  Insikten om det gjorde mig till en början glad. För snart har dom det som oss. Som hemma, tänkte jag när jag såg mig omkring.
Sen slog det mig, ganska så hårt. Vad är det egentligen vi strävar efter? 
Att bli bättre och bättre och bättre och bättre? På vad?
Vad är det vi ska lära dom egentligen? Att sluta leva? Sluta ägna tid och tankar åt det man behöver och gör för att leva och istället mata huvudena fulla utav i-landsproblem.
Ska vi lära dom att göra som vi, rationalisera bort oss själva och låta maskinerna bli smartare än oss? Lära dom hur maten blir varm av en fingertouch, hur kläderna tvättar sig själva och hur vattnet inte behövs bäras.
Är det det som kallas smarthet? Och i så fall, när övergår smartheten till dumhet och olycka. I vilket skede börjar lyckopillren säljas på löpande band, självmorden öka och depressionerna bli lika vanliga som förkylningar. 
Det kanske i själva verket vore bättre att göra tvärtom. Låta människorna här komma till oss och lära oss saker om hur man lever - på riktigt.

Det ultimata, tror jag, vore om man blandade. Lite av varje. 
Lite som här. Lite som där. Och lite som hemma.
Ungefär som mig. Lite svart, lite vit. 

Trångsynthet, jag önskar så att jag kunde utrota det på nåtot vis. Tillsammans med rasisttankar och annat äckligt som förkommer i alldeles för många människors huvuden nu för tiden.
När jag kommer på hur jag ska gå till väga - då säger jag till.
Tills dess; sömn.

kweli

Det är ju när man inte har någonting som man verkligen uppskattar att få det. Verkligen.
Eftersom standarden här inte liknar den vi är bortskämda med där hemma innebär det att rinnande vatten numera ses som en lyxvara. Därför kan jag nog med all säkerhet tala för oss båda när jag säger att vi aldrig tidigare uppskattat en dusch som vi uppskattade den inatt.

Life. Simply and lovely.

Det känns som att det går bättre nu. Att tänka tankarna om att nu är nu och nu är jag här.
Även att tänka tankar om att ett slut i vissa fall betyder fortsättning följer. Som nu.
Jag fångar ögonblick och fina sekunder.
Jag fyller lungorna med luft så att de nästan spricker.
Jag kommer behöva det. Om sju dagar. För om sju dagar tror jag att jag kommer tappa andan.

Men nu är nu - som sagt.
Andas. In, ut. In och ut. Precis som vanligt.

♥ R
Tack.

'Kommer ni imorgon?' hörde vi barnens frågande röster eka över gårdsplanen när det igår kväll var dags för oss att lämna.
'Ja, vi kommer imorgon.'

Imorgon, imorgon, sex gånger till.

I ett utav mina marsinlägg skrev jag om hur jag för första gången kunde peta på döden med mina fingrar. Hur nära det kändes. Jag skrev om min kropp som knappt orkade ta sig en meter. Hjärtats rytm som nästan var nere på noll, ögon som knappt orkade se och en hjärna som inte orkade tänka.
Malaria. Denna elaka malaria.

Igår hade jag Marys röst i mitt öra. Hennes ord ville jag helst inte höra.
Lillan, den lilla lilla fabulösa skapelse var där igen. På sjukhuset. 
Malaria. Denna elaka malaria.


Akua & Akua

Det är så fantastiskt. Att den minsta och mest späda människa jag någonsin träffat råkar vara den starkaste utav alla. Inga muskler och steroider i världen skulle någonsin kunna mäta sin styrka med henne - aldrig! 

Den starkaste styrkan är den vi har inom oss. Den starkaste styrkan heter Akua.

Ett hjärta.

Håll om mig lite till är du snäll
Varför inte bara ligga här tills morgon blir kväll
Jag har glömt ditt namn och vad som igår blev sagt
Men det spelar ingen roll låt oss bara förföra varandra i en sista akt

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Genom din bringa kan jag skåda ett hjärta som slår
Ett hjärta som pumpar lika hårt som våra kroppar gjorde igår
Med droppar av svett på två människor helt utan vett
Med två liv i ett nu
I en stund med bara jag och du, jag och du, jag och du

Kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

Väck mig aldrig ur min vakna dröm
Jag skulle vilja konservera känslan utav denna tid, detta rum
Det vita lakanet ringlar sig runt min nakna hud
Mitt på golvet i rummet ligger en låtsasprins och en ogift brud

Du var vacker igår
Du är vacker idag
Du är nog vacker imon även om jag aldrig kommer få se
För nu är vår tid rätt
Imon är den glömd
Då har du lämnat detta rum med ännu en kärlekstrofé

Kärlek på låtsas
All denna kärlek på låtsas
Jag älskar att hata vår kärlek på låtsas
Kärlek på låtsas
Det måste vara detta som kallas kärlek på låtsas

© Linnéa Khalil 2011-05-19

Jag krafsade fram mina kläder som låg i små smutsiga högar på vårt grusiga golv. Gjorde ett rusk. Ett till, för det behövdes. Hörde hur de små sandkornen nuddade golvet i ett silande ljud.
Hängede över mig mitt rosa linne som mest bara hänger där. Ser varken bra eller dåligt ut. Det bara är. Något jag med all säkerhet inte hade tagit på mig hemma. 
Det stack till lite i mina ögon när mina pupiller möttes utav det starka solljuset utanför dörren. Värme, denna sköna värme. Gick stegen upp till det lilla burliknande ståndet där jag, efter ett par artighetsfraser, sa vad jag vill ha till frukost. Kvinnan i buren frågade mig för hur mycket jag tänkt köpa. Jag funderade ett tag. Ett ganska så långt tag. 2kr – 4 kr – 2kr – 4kr? Som om det egentligen vore någonting att fundera på. Återigen uppkom insikten om perspektiv i mitt huvud.
2kr, 4kr. Perspektiv.
Idag fick det bli 4. För idag var jag hungrig. 



Satte mig ner på en bänk bredvid för att vänta. Kvinnan ropade på mig och pekade på en annan bänk, i skuggan, vilken hon ville att jag istället skulle sätta mig på. Och så fick det bli.
På bänken i skuggan i den lilla lilla affären satte jag och lät morgonen väcka mig till liv.
En man kom in i affären och sträckte sig min hand.
’Obrouni,  Wo ho te sεn? Me din de Kojo. Wofiri he?’
Jag svarade. Och det var mest det han ville. Att jag skulle svara, för han ville veta om jag förstod. 
Kvinnan ropade till sig mig. ’Akua, bra!’ – ’Linnéa, kom!’
Frukosten var färdig och två svarta påsar räcktes till mig genom den lilla luckan. 
På vägen ner mot vårt gömda lilla rum träffade jag mannen, grannen, som jag för ett tag sen utsåg till min favoritgranne i omgivningen. Det skulle kunna vart på grund utav hans snälla ögon, hans fluffiga utsparade hår eller hans till synes fina faderskap, men inte. Det var för den där gången han läxade upp ett par småkids efter att ha narrat obrounis utan anledning.
Den dagen fick han min grannskapsmedalj.
Idag blev vi glada över att mötas. Det var längesen vilket han snabbt påpekade. Han undrade hur jag mådde, vart jag varit och hur allting går. Jag svarade. Han avslutade med ’welcome, welcome’. Vi log mot varandra och lät vägarna leda oss åt olika håll.



Nu sitter jag här. Det är grusigt omkring mig, återigen.
Ägget och brödet vilar i min magsäck och kaffet väntar på att få drickas.
Min fina vän berättar om drömmar som blivit till verklighet och det är nästan så att jag skulle behöva nypa mig själv i armen för att förstå att tillvaron vissa gånger kan bli mer än magisk. 
Jag vill också ha en magisk tillvaro tänker jag. Fast egentligen så är det i den tillvaron jag lever nu. Bara på ett annat sätt, i en antonym till vad mina öron just får höra.
Magi kan handla om så mycket. Att känna, att andas, att älska, att leva. Här, där, då och nu.
Jag menar, orden är oändliga mellan kärlek och hat. Mellan himmel och jord. Mellan oss.

Kaffe. Nu finns det ingenting annat än kaffe.

Februari.

Han tröstar mig genom att säga att jag kommer vara lycklig när jag kommer till den plats jag just nu har väldigt svårt att definiera - hem.
Jag hoppas han har rätt. Det vore så bra. Och enkelt.
Han brukar ha rätt. Det gör mig någonstans lugn. Och trygg.

Idag är det tordag. Vi har inte flyttat än.

Inatt satte jag mig i en taxi och fick åka hem. För att jag inte kunde vara kvar. Knappen var tryckt på och någon avstängning fanns och finns inte ser det ut som.

Igår kramades vi hejdå med Douglas. Om och om igen.
Han kunde liksom inte riktigt släppa när han såg hur ledsen man var. Och jag såg att han var det också, fastän han var tillräckligt stark för att låta det stanna inne.
Han, han är länken hit, där jag är nu. Vore det inte för honom så hade mitt nu och min tillvaro sett helt annorlunda ut. Alla jag träffat, alla jag känt inom mig. Och det gjorde och gör det hela hjärtskärande.
Han höll om mitt huvud och berättade för mig hur mycket vi har kvar att göra och att saker och ting vi gjort tillsammans satt djupare spår än andra. Och jag vet allt det där, allt det där som människor gång på gång försöker intala mig. Även jag själv. 
jag ska tillbaka - jag kommer tillbaka - jag får träffa alla igen - jag får känna, igen
Jag vet, jag vet, jag vet! Men, innan någonting faktiskt blivit verklighet så har jag svårt att riktigt tro på det. Saker och ting kan komma ivägen. Människor kan försvinna. Allting kan förändras.
Och det vet jag. Och det får mig att vilja slita ut mina inälvor och mitt hjärta och bara försvinna, för jag kan inte ta det.

Det har även slått mig, just precis nu, hur dumt det egentligen är att binda sig till människor. Binda sig i olika relationer och förhållanden som är tillräckligt starka för att själen ska bli trasig när de försvinner.
Därför ska jag nu försöka stänga av. Det mesta. För min egna skull. För att jag ändå aldrig tror på att någonting kommer bli riktigt som jag vill.

Söndag. Idag ska vi kanske flytta.

♥

Dagen började för oss när klockan ringde vid sju.
Vi skulle träffa Douglas i centrum, vid banken, klockan åtta. Vi fick tag i en taxi och resan kunde börja. Det är ganska så fascinerande här, hur chaufförerna ibland kan ta såna fruktansvärda omvägar till saker och ting att en resa, som annars tar en halvtimme, kan ta upp till två timmar. 
Idag fick vi oss ännu en sightseeing. Det brukar klaffa så, att de få dagar man har någon tid att passa här, då lyckas man hamna i den där taxin. Alltid. 
Det som är det sköna här, jämfört med hemma, är att en tid ofta sägs lite för att en tid ska sägas. Som idag. Tid vad sagd åtta. Nio var vi framme vid banken och elva fanns pengarna vi behövde ha ut, ute. Tre timmar senare, inte ett ord ifrån någon om förseningar. No stress. Väldigt hälsosamt!

I väntan på vår tur inne på den alltid så folkfyllda banken satt jag och räknade på mina fingrar. Det slog mig att veckorna snart kan räknas till två innan vi lämnar Kumasi och Tanoso. Jag berättade om min sorgliga upptäckt för Isabell och det slog henne lika mycket. Där och då var det heller ingen idé att låtsas som att det inte kändes, för det gjorde det. Och där satt vi inne i den AC-kalla banken bland massor utav människor och grät. Grät, skrattade och grät lite till.

Eftersom vi var dumma nog att inte äta någon frukost innan vi lämnade rummet i morse fick det bli vårt nästa mål. I väntan på frukosten fick vi vårt kaffe. Jag dricker alltid mitt kaffe utan socker i och har gjort det sedan många år tillbaka. Men idag, idag lyfte jag på den lilla sockerskålen och öste i fem skedar socker. Jag såg på Isabell, hon gjorde detsamma, utan någon direkt anledning.
’Ibland vill man bara ha socker i kaffet’ sa jag till henne och sedan dracks kaffet utav oss båda. Och vi njöt.



Det är alltid lika fint att kliva in på området där barnen finns. De små liven släpper allt de har och tar full sats mot en. Idag hade även några utav barnen bytt ut kramar mot blöta små pussar som min mun fick motta. Underbart!

Jag hade ett alldeles särskilt ögonblick idag som jag vill berätta om.
Reagan, som jag tidigare skrivit en del om och som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta, blev som överlycklig när han såg mig idag. Och lyckan var ömsesidig. Han kastade sig i mina armar och snart hängde han där, med benen runt min höft. Det tog ett par minuter innan hans huvud låg tungt mot min axel – han sov. 
Jag gick in och la honom under myggnätet. Hans byxor var blöta, som så många gånger innan. Jag pillade upp den lilla knappen på de små jeansen och fick av honom det orena. Gjorde honom ren, satte på honom en blöja, blåste bort lite svett ifrån hans varma kropp, klappade hans lilla hår och lämnade honom och hans drömmar för ett tag.
När jag efter en stund kikade in igen såg jag att han hade vaknat. Jag smet in till honom och satte mig bredvid. Det var bara vi där. I handen höll han en nalle. En alldeles särskild nalle. En nalle som – när jag såg den idag - fick mig att helt plötsligt befinna mig ungefär 20 år tillbaka i tiden. Hemma hos min mormor. Nallen, den vita nallen med rosa hängslen och byxor, fanns då i mina små händer. Och jag minns det så väl. Nallen var nattens sällskap i mormors mysiga bäddsoffa och jag kan känna känslan och se allting igen. Hur jag pillade med de små hängslena i mina händer innan sömnen fångande mig efter det att jag ätit mina makaronipennor, var och en fyllda utav ketchup, till kvällsmat och packat in paket med tidningspapper och röd tejp.
Jag kunde inte undgå att i detta ögonblick bli rörd. Igen. Ögonen fylldes utav tårar.
Det var så fint på något vis. 
Jag hoppas han kommer ihåg mig, precis som jag kommer ihåg stunden och nallen hos min fina mormor. Men det tror jag han kommer göra, för när vi tittar på varandra så ser vi in i varandra. Något som jag aldrig kommer kunna förklara, för någon.



Det blev en fin dag för oss idag. Och jag tror vi båda suger in allting lite extra, redan nu. Just på grund utav uppvaknandet vi gjorde på banken om den korta tid vi har kvar här. 
Det har även infunnit sig små händelser idag som förknippats med Sverige som gjort att man gång på gång liksom blivit påmind om hemma.
Som när den lilla radion spelade sånger av Marie Fredriksson för oss och alla våra barn idag. Av någon märklig anledning.
Eller som när en kille från en bilverkstad utanför hemmet kom och växlade ett par ord med oss vände sig om och skulle gå och man kunde läsa ’mätprecision’  i stora bokstäver på hans rygg.  
Eller, det mest komiska och surrealistiska som infann sig i trotron på väg från barnhemmet. Trotro är något som kännetecknar Ghana, verkligen! Små trånga, rostiga, söndriga minibussar där priset sällan överstiger 2 kr. När vi trängt oss in i den vita lilla bussen och blivit skojade om, vilket också är ganska Ghananskt, började bussen åka. I varje trotro finns en kille som kallas för mate och det är han som tar betalt. När vi lämnat fram våra ören till honom och trotron åkt en liten stund tar han upp dagens accessoar. En skrikande röd och fluffig tomteluva.
Isabell vände sig om och tittade på mig. Jag log redan. Hon också.
’god jul’ sa hon till mig och jag nickade instämmande. God jul, så långt bort. Så fruktansvärt långt bort.  



Den röda solen lös upp vägen framför oss. Ännu en bra dag kunde packas ner i en del utav hjärnan och hjärtat. Klibbet på huden efter alla barn började klia lite smått. Dammet ifrån den röda sanden utanför fick ögonen att ibland blinka lite extra. 
Mängder utav sköna känslor och nöjda tankar fanns inom mig, ett tag.
Plötsligt ser jag hur människorna i trotron börjar se åt ett håll. Jag gör detsamma.
Jag ser trafikstockning och massvis utav människor som står. Ur folksamlingen kan jag efter en stund skåda en kvinna som hänger livlös i en mans armar. Hon lyfts upp ifrån något som jag i avstånd är för långt bort för att kunna avgöra vad det är. När bussen sakta rullar fram och förbi platsen ser vi vad som hänt. En trotro ligger omkullvält, på sidan, i ett dike och lite panik har uppstått. Det står män och balanserar på fönsterkarmarna som vetter mot himlen och skriker ord som jag inte förstår. Ord som säkert ska vara lugnande och hjälpande för de människor som ligger hjälplösa i fordonet.

Ännu en gång.
Livet. Döden. Det är en så skrämmande tunn linje mellan dessa begrepp .
Det har aldrig tidigare varit så påtagligt och så greppbart för mig som det under den senaste tiden blivit.
Jag känner någon sorts rädsla samtidigt som jag känner en enorm tacksamhet.
Livet. Döden.
Havet. Pistolen. Trafiken.
Lev ni alla. Lev. Och gör det nu.

Jag sa någonting för att jag behövde höra någonting annat.
Du hörde någonting annat och sa det jag behövde höra utan att du egentligen kunde veta att jag behövde det. 
Men, du gör det och jag hör det.

God morgon.

Jag vill inte vara sämre själv. Verkligen inte. Jag måste bara tillåta mig att förstå att en paus inte är lika med någonting dåligt. En paus är välbehövlig, alltid, jämt och överallt.

Är det egentligen inte då det faktiskt sker någonting inom en? När utrymme för att tänka, fundera och reflektera ges. Jag har redan insett att - efter bara tre skrivna rader - så finns det ingenting som heter paus, egentligen. Det handlar bara om att man ägnar sig åt någonting annat. Hur enkelt som helst.

Bara för att mina fingrar inte knappar ihop ord om kvällarna betyder det väl ändå inte att huvudet är lika blankt som worddokumenten framför mig. Inte alls!
Jag har läst. Blivit inspirerad. Jag har tänkt. Blivit påverkad. Jag har funderat. Blivit galen. Jag har lagt mitt huvud att vila på en stulen kudde iklädd en gult skrikande t-shirt för att tänka färdigt. Resultat; det dubbla. Ännu en tanke slår mig – som om det inte vore nog – hur många tankar man en människa tänka?

Jag hör mina egna andetag. De grötas samman med smattrandet ifrån tangenterna och mina armband som skapar någon form utav klickljud då de möts. Peacemärke möter plektrum – klickklick - tänk vilken fin värld det vore om man fick liv i armbanden. Om man fick de att bli människors verklighet. Musik och kärlek. Don’t worry, be hippie? Kanske det kanske.
Jag vet att det aldrig kommer gå. Även om man faktiskt aldrig ska säga aldrig. Fuck junte, våga tänk större än världens vidd – visst. Jag tar tillbaka det. Jag rättar: Jag tror mig veta att det kanske inte kommer att bli verklighet så länge jag lever. Dock så vågar jag tro att man kan forma världen omkring sig till någonting man vill vara en del utav och faktiskt tycka om. För det är ju faktiskt så, jag väljer vad jag vill göra. När jag vill göra det. Och hur jag vill göra det. Jag väljer vem jag vill ha vid min sida. Vilka jag vill ha vid min sida. Jag väljer om jag vill ha sand under fötterna och skit under naglarna innan jag lägger mig eller om jag ska lukta vaniljljus ala IKEA och låta en mjuk säng och ett mjukt täcke bli min natts sällskap.

Ögonblick. Jag har konstaterat det så många gånger under min vistelse här att det är ögonblicken, de små och de stora, som bildar minnen och drömmar. Fina, bra, hemska och dåliga.
Ögonblick.
Som när vi hade ballongfest i djungelbyn bland skrattande barn och eldflugor.
Som när jag satt och lät tårar falla i mitt knä hållandes i den fina lilla pojke som sekunden innan somnat tungt och gråtandes i mitt knä.
Som när jag och kraken gömde leksaker i våra armhålor.
Som när jag satt på golvet och min röst bröts, hur tårar föll och hur det klumpade sig i halsen och stumhet infann sig i samband med att min nya sång blev till. Som när hjärtat kändes lite extra.
Som när den annars mycket arroganta flickan i affären tittade på mig och sa; tonight, you look so beautiful.
Som när Marys man, efter att ha fått en sockerkick utav colan vi köpte åt honom sista kvällen då Frida, Anton och Amanda var på barnhemmet sa; detta är som den sista måltiden. Hoppas vi ses igen.
Som när jag mötte min systers skräckslagna blick när havet ville svälja henne.
Eller som idag. På banken. En man kom in, rullandes på sin rullator. Mannen var stor. Ovanligt stor. Inte stor som i överviktig utan stor som i stor. Precis som Karl the giant i Big Fish. Bara stor.
Rullatorn knakade då han sakta tog sig fram över golvet inne på banken. Människor liksom tystnade och begrundade denne man. Jag ville inte titta så mycket, för för första gången i livet vet jag hur det känns att ständigt ha stora ögon tittandes på sig. Varje dag, varje sekund – överallt.
Och eftersom man vissa gånger låser in sig om kvällarna just för att slippa blickar, rop och frågor så kunde jag känna med mannen. 
Han fick hjälp att sätta sig ner på en stol. Nästan alldeles för mycket hjälp, precis som att hans rullator talade om för människor runtomkring att mannen inte var kapabel till någonting alls. Förutom att vara stor.
När mannen hade satt sig ner och fällt ihop sitt hjälpmedel såg han sig omkring. Tittade på en yngre kille som satt bredvid honom och sa med mörk röst och amerikanskt uttal; 
Youth, stay young. Never become old like me.
Ett skratt spred sig genom den ringlande kön som jag själv befann mig i. Folks allvarsamma ansikte ändrades och vi alla log. Tänk om man, tillsammans med mina armband, kunde göra hans ord sanna. Bara för honom, åtminstone. Han hade så mycket liv i sin blick och man såg att han ville leva livet mer än vad livet just nu tillät honom att leva.
Jag gillade den där mannen. Utan att veta någonting om honom.
Konstigt. Men fint.

Som jag skrev i ett mail igår; 'vet egentligen inte varför jag skriver detta. Men det kändes bra iaf.'
Samma nu.
Ingen mening. Ingen anledning. Men ut skulle det. Ut och hit.

Och istället för punkt;
tack

Tänk att fyra dagar kunde få oss alla att känna oss så nöjda och tillfredsställda. 
Fyra underbara semesterdagar vid kusten. Fyra skofria dagar med lätta kläder och salt mot huden.



Efter månader i Ghanas mitt sken vi upp som små barn när trotron mötte kustremsan och vi äntligen fick se hav. Fina fina hav. Vi sprang alla ner till vattnet så fort vi kom fram och lät våra varma kroppar svalkas. Vi var allihop ganska så trötta efter den långa resan vilket resulterade i att vår första dag blev lugn, väldigt lugn.
När kvällen kom satte vi oss på stranden. Eldar tändes, trummor spelades, himlens stjärnor förtrollade oss och vi alla var mer eller mindre stumma. Som taget ur en dröm, på riktigt.



Något av det roligaste vi alla konstaterat att vi gjort var när det äntligen var dags för oss att ta våra första surflektioner. Bright, en spexig kille som surfat i 29 år satt med oss på stranden och instruerade oss om hur vi skulle göra och tänka. Vi pep av glädje och nervositet när det var dags att fånga vågorna, försöka. Frida skulle bli först att stå på brädan vilket jag dagen innan redan sagt eftersom hon har en tendens att alltid vinna alla tävlingar. Ibland hade det varit roligt om trenden bröts men ska jag vara ärlig så börjar jag ge upp. Jag får helt enkelt finna mig i det och ge henne det, att hon är starkast och bäst. Det fick vi även bevisat för oss senare under kvällen när hon vann armbrytning mot en kille som visade sig vara världens sämsta förlorare. Då njöt jag. Även om jag redan innan tävlingen satte igång visste att hon skulle klå honom så var det kul att bevittna.



Efter vår surflektion var vi matta i våra kroppar. Matta och glada.
Vi satte oss på stranden och drack kaffe tillsammans och då träffade vi Bosse. Den mest otippade människa jag mött, kanske någonsin.
En rastaman med dreads längre än en meter. Gröna afrikanska kläder och rastamössa. Bosse, skogsröjaren från Östersund som kallade bananer för djungelkorv.
Kändes surrealistiskt att stå där och prata svenska med honom. Dels för att vi inte träffat många svenskar över lag här och speciellt för att hela situationen var så otippad. 
Han flyttade från Ghana till Sverige för 8 år sen och skulle tillbaka om 5 dagar. 
En utav många grymt häftiga och fina människor vi tightat upp oss med under våra kustdagar. Jag skulle vilja berätta om alla, men börjar jag kommer jag behöva sitta här och skriva tills dagen blir natt. 



Sista natten spenderade vi på African Rainbow. Ett hotell med takterass.
Hade dagen innan vart på samma ställe och smugit mig upp på scenen.  Var nämligen därför vi gick dit från första början; livemusik.
Managern och hans fru var några utav åskådarna och som tur var tyckte dom om mig vilket resulterade i att jag dagen efter fick en helkväll på scenen tillsammans med managern som hade en riktigt häftig röst vilken skulle kunna jämföras med Louis Armstrong och Barry White. Två killar från USA och två lokala rastas spelade för oss. Jag och ägarn jammade loss och sista kvällen och natten i underbara Busua blev fulländad, minst sagt. 



I måndags fortsatte Frida och Amanda surfträningen. Vi andra var för trötta och jag kände ingen vidare stress över det eftersom det faktiskt är så att våra sista dagar kommer spenderas på samma ställe och jag då kommer öva, varje dag.
Senare när eftermiddagen kom hände det värsta som någonsin hänt, i hela livet.

Jag, Isabell, Anton och två av våra nyfunna vänner satt vid stranden och njöt. Njöt av eftermiddagssolen och livet, i allmänhet. Vi pratade om något, men jag minns inte vad. Jag minns bara hur Isabell plötsligt ställer sig upp och pekar ut i vattnet och ropar till. 
’Frida behöver hjälp’
Jag tittade ut i vattnet och såg henne vifta med armarna, långt ut i det vågiga vattnet. De två killarna vi satt med rusade upp och började skrika på hjälp och att någon skulle hämta en surfbräda.
Jag sprang ner till vattnet. Frida vinkade och vinkade och känner man henne så vet man hur stark och uthållig hon är vilket även fick mig att förstå hur allvarlig situationen var. 
Jag sprang ner till vattnet och när fötterna mötte havet kände jag motstånd, direkt. Strömmarna var otroligt starka och hur mycket jag än försökte så kom jag ingen vart. Bland mötte jag Fridas skräckslagna blick och hon vinkade på mig. Jag signalerade åt henne att jag var på väg, även om jag aldrig tidigare känt mig så otillräcklig och hjälplös.
Nödropet hade bildat en stor folksamling på stranden. Precis som sånt man ser på film.
Efter en tid, som kändes som en evighet, simmade ett gäng killar förbi mig tillsammans med en bräda och dom kämpade för att ta sig förbi vågorna för att hjälpa syster. Ibland när en våg passerat kunde jag inte se hennes huvud. Jag skrek till och kände hur min kropp skakade. En miljon tankar hann hopa sig i huvudet och för första gången i mitt liv hatade jag havet. 
Killarna, som var 6 stycken, nådde tillslut Frida och fick upp henne på brädan. Där låg hon, ett bra tag, utmattad och chockad. Jag stod i vattnet med mina blöta kläder och andades ut. Benen slutade inte skaka och precis som alla andra var man i chock.
Vi tog oss till rummet där vi satt i tystnad med grumliga blickar. Stumhet. 
Och så blir det nu med, när jag tänker på det. Stumt.
Att ha varit så nära ett ögonblick som hade kunnat förändra tillvaron och livet för så många och faktiskt veta att det handlade om sekunder innan havet skulle svalt min systers kropp får mig att må illa. Att dessutom veta att vågorna tog livet utav en 16-årig flicka i samma ögonblick gör den hemska insikten ännu mer påtaglig.
Låt det aldrig hända igen bästa storasyster. Aldrig, aldrig, aldrig.

Dagen jag bävat för är här. Dagen som vart väntad men inte efterlängtad.



För första gången under min vistelse här känner jag mig otroligt tvärtom mot hur jag brukar känna och tänka. För första gången har saker och ting blivit så verkliga och så nära mig att jag faktiskt inte kunnat greppa det.

Skit, ett passande ord.

Sista dagen för Frida, Anton och Amanda att vara på barnhemmet idag.

Vi hade världens bästa dag tillsammans. Vi fyra och alla bästa barnen.
Sen kommer ju det där som aldrig är kul. Nånsin. Att säga hejdå. Även om det inte var mig det gällde idag tyckte jag det var riktigt jobbigt ändå och jag börjar verkligen förstå och känna att den dagen, som börjar närma sig, då det är dags för mig att säga hej. Ja, det kommer inte gå.
Hur gör man då?




Tänker och tänker. Frustration är en känsla som återkommer.
Annars brukar jag tänka på att omvandla dåliga och negativa känslor och tankar till någonting bra. För oftast finns det någonting bra med allt som sker.
Men idag kan jag inte tänka så.
Inte alls. Och det är jobbigt.

Jaha...

Efter vårt senaste besök på rehabiliteringscentret beställde vi skor ifrån sko-gruppen.
Skräddarsydda skor/sandaler/flipflops i skinn.

Vi tänkte att ni där hemma kanske också vill stödja centret på så vis och köpa ett par skor ifrån de duktiga arbetarna?

Tänkte att vi i så fall nu och en vecka framåt (tom 29/4/) tar emot beställningar.
Skorna kostar 60 kr.

Hur gör du för att beställa skor?
1. Mät din fot enligt bilden nedan. Längd, omkrets (se bild)
2. Skriv ditt namn, dina fotmått (så även din skostorlek) och vilken typ (sandal/flipflop, kvinna/man/barn) av sko du önskar i ett mail och skicka till mig på; [email protected]
3. Vi beställer alla skor nästa vecka och väntar på att dom blir klara, betalar och hämtar ut och skickar priset vilket ni sätter in på vårt konto.
Skorna levererar vi i juni, när vi landat i Sverige igen.

Tre enkla steg. Många goda gärningar! :)
Nu kör vi! 



Här några utav modellerna (i papper)

Perfect Peace är ett utav Kumasis fattigaste barnhem som i nuläget går runt på grund utav donationer. Det är ett kritiskt läge för hemmet eftersom ingen donation är regelbunden och kontinuerlig vilket gör att det som behövs ibland saknas.
Mat, blöjor, tvål, vitaminer, kläder – allt man kanske tar för givet annars – är inte en självklarhet för barnen och Mary på PP.

Vi har under den senaste tiden utav vår vistelse i Ghana spenderat våra dagar på Perfect Peace. Hittills har vi kunnat hjälpa till med en del saker. Mat, madrasser och tvåltillverkning har blivit möjlig tack vare insamlingen som pågått under vår tid här.
Vi är glada över detta – otroligt!

Men. 
Det finns oftast ett men med, och detta är inget undantag för den regeln.
När vi om ett par veckor kommer åka härifrån vill vi veta att barnen fortfarande kommer få det de behöver för att överleva och må bra. Vi vill göra det möjligt för Mary att kunna lugna sitt hjärta och faktiskt veta att hon kommer kunna mata barnen. Att hon kommer kunna köpa blöjor när de saknas. Att hon helt enkelt vet att det finns tillstymmelse till en ekonomi, månad efter månad.

Vi har därför under de senaste dagarna jobbat på vår fadderverksamhet som vi vill få igång innan vi åker härifrån.

Vill du bli fadder åt våra barn på Perfect Peace? I så fall, här kommer info om hur verksamheten är tänkt att fungera.

Vi vill hålla nivån på verksamheten så enkel som möjlig så att omkostnaderna i samband med det blir lika med noll. De pengar vi skänker månadsvis till barnen, de ska komma fram. Kort och gott.
Vi kommer därför fortsätta oss att använda oss utav vårt insamlingskonto som vi tidigare haft. I slutet utav varje månad sätter du som fadder in den summa pengar som du vill sätta in och i början utav nästkommande månad summerar vi pengarna, för över de till det kontot som Mary har tillgång till. Vi vill även ha en personlig kontakt med Mary varje månad för att se hur läget på barnhemmet är, vad som behövs och hur pengarna används. Detta kommer vi i vår tur återkoppla till er som är faddrar.
Så, de pengar man som fadder skänker går till hela barnhemmet eftersom någonting annat vore fel då alla barn är i lika stort behov utav hjälp och stöd.

Vi vill dock att fadderskapet ska handla om mer än pengar, för det är ju faktiskt så att pengar inte kan lösa alla världens problem. Tycker det är viktigt med en personlig kontakt och förebild för barnen då detta är någonting som de saknar. 
Någon som tar sig an en och en.
Därför kommer vi, efter det att du anmält att du vill vara fadder, ge dig ett fadderbarn som du fungerar som en mentor för. En förebild. En förälder. Något barnen tycker ska bli otroligt spännande då all kontakt med andra människor ger så mycket mer än vad vi kan ana!
Vi kommer därför, ett par gånger per år, arrangera att vi alla som är faddrar får möjlighet att skicka ner någonting till barnet och barnen. Någon sak, någon tanke, något ord – lite kärlek.

Så, det kommer vara en väldigt enkel verksamhet eftersom vi inte vill ha det stort och dra till oss en massa onödiga kostnader.
Vi kör igång med detta nu vilket gör att vi är på plats då första bidragen kommer nå PP eftersom vi kommer vara kvar här till i början utav maj månad.

Rent konkret, hur gör du?
Du mailar mig om att du vill bli fadder ([email protected])
Jag bekräftar med ett mail tillbaka där jag även presenterar just ditt fadderbarn lite kort.
Väljer själv hur mycket du vill bidra med varje månad. Den dagen du känner att du inte längre vill vara fadder, mailar du även detta till mig och du stryks från listan.
När det är dags för oss att skicka brev och dyl till barnen meddelar jag detta en tid innan, sakerna skickas till mig och jag skickar i min tur detta till Ghana och barnen.
Uppdaterar kontinuerligt om läget på Perfect Peace och tycker en personlig kontakt, åt båda hållen, är viktig. Därför uppskattar jag om du hör av dig, om du vill fråga, påpeka, undra, kritisera eller ge förslag. 

8169-5,983 115 914-1 (swedbank) 
Innehavare: Isabell Eriksson

Enkelt, som sagt.
Kom igen nu, nu kör vi. Nu får vi upp Perfect Peace på fötter.
För det är dom värda!

[hjärta]

Det slog mig nu. När ännu en morgon passerat, då huvudets alla vrår fyllts utav tankar, att det var ett halvår sen nu. Sen jag satt i min systers nedsuttna Tomelillasoffa i ett vintrigt Sverige och kände mig halvdeppig. Över hur saker och ting såg ut runt mig, över jobbet och vardagen som inte gav mig det där lilla extra som jag ville ha. Sex månader sen som jag fattade tag i pennan, rev ut ett papper ifrån min systers bok och lät överskriften stavas oye.
Och nu är jag här. 

Varje dag sen den dagen har jag varit glad, inom mig. På riktigt. Jag har format om tillvaron, tankarna och livet till någonting jag vill att det ska vara. För det går, det går alltid att ändra saker och förhållanden runt sig till någonting man vill. 

Livet är för kort för att ägnas åt saker man inte trivs med.
Livet väntar inte på dig.

Vill du något; gör det!



Jag ville mest bara säga det. Som en liten parantes. Som pepp till människor som kanske vill men inte vågar.

Nu ska jag låta fötterna mötas utav det röda gruset utanför dörren. Låta solens morgonstrålar nudda min svala hud och mina trötta ögon.
Ska låta min hund ta följe och hålla mig sällskap till stället där jag köper frukost.
En ny dag. En ny underbar dag.

Om åtta timmar landar min kära syster och två fina vänner i Ghana.
Längtan.