Ghana

Maillivet - det bästa livet. Näst efter nattlivet. Och det verkliga.

Onsdag 25 maj 2011 - strax efter 04.00
... 'Och där kom det. Mitt fina ögonblick som fick mig att älska livet.
Och nu när jag tänker på det kan jag inte riktigt förklara vad det var.
Jag gick på den annars väldigt trafikerade vägen där tutor, skrikande människor och djur ljudar om dagarna. Det kändes precis som att jag befann mig i en annan värld inatt. Det var tyst, det var folktomt, det var öde. Helt underbart.
Även om jag, de få gångerna det faktiskt körde förbi en bil, inte kunde undgå att tänka hemska tankar i huvudet. Och även att ’detta ska jag nog aldrig berätta för mamma’. Promenad, ensam, i självaste Afrikat mitt i natten.

När jag vek av från den stora vägen ner på vår grusväg såg jag kvinnan. Hon den där stackars kvinnan som man ser gå längst med vägarna ibland. Utan kläder och tovigt hår.
Hon satt och kliade på sin kropp och jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå hur myggen måste äta upp henne. När jag gick förbi henne tänkte jag att hon kanske uppskattar om jag hälsar, för det är säkert inte någon som hälsar på henne. Och, man vet ju själv hur glad man kan bli när någon okänd människa ler och säger hej. Jag tog lite sats och tittade på henne. ’good evening’.
Jag fick inget svar.
Efter några steg bort skämdes jag öronen av mig. ’good evening’? Som att det skulle få hennes liv att på något sätt bli bättre. Pff. Och ifrån någon som mig? En ’vit’ människa med flätat hår, klänning och ett band i midjan. Säkert inte illaluktande.
Jag ville slå mig själv lite. För att jag skämdes.
Så jag bestämde mig för att gå hem och hämta lite saker och kompensera mitt ’good evening’.

Utanför rummet hälsade de tre hundarna mig glatt välkommen. Nästan lite för glatt.
En utav hundarna har jag från början kommit bra överens med. Jag berättade det för dig en gång. Kärlek vid första ögonkastet, skrev jag då.
De andra två har tagit lite längre tid. Kanske för att jag varit rädd. För vet du? Jag är lite rädd för hundar. Om jag inte känner dom. Och hundar känner ju sånt vilket dessa två säkert gjort. Men nu är vi alla tre bundisar iaf. Jag, Lena och de två andra hundarna.
Lena heter min kära hund för att jag ville att den skulle ha någons namn ifrån nån där hemma som jag verkligen tycker om. Och Lena var självklart. Min mamma nr 2. Henne hade du tyckt om, det är jag säker på!

Så.
Jag kom in i rummet och funderade lite på vad jag skulle krafsa ihop och ta med till den stackars damen. Mitt lakan. Det bästa skyddet mot myggor som jag själv kryper in i om nätterna för att undgå de kliande betten. Och kläder. Ett par shorts och ett linne. Bröd, vatten och pengar. Och en kräm. Jag minns det så väl, hur jobbigt jag tyckte det var när vi levde helt utan hygienartiklar och nästan utan mat. Att hungern inte var lika jobbig som känslan av att lukta illa. Faktiskt.
Så, en kräm som luktade gott tog jag med mig också.
När jag kom upp till vägen igen satte jag mig på huk hos kvinnan och skulle räcka över mina saker. När jag satte mig där kände jag en hemsk odör som stack till i nästan. En lukt inga ord i världen skulle kunna beskriva förutom kanske med ett förresten; verklighet.
Hon tittade på mig och sa ’debi, debi, debi, debi’. Debi betyder nej på Twi.
Inte otrevlig men bara klar i det att hon inte ville ha någonting.
Jag försökte visa henne att hon kunde skydda kroppen i lakanet, men hon log bara och skakade på huvudet.
Jag pratade lite med henne. Så gott jag kunde med min bräckliga Twi. Jag frågade hur hon mådde och vad hon hette. Akua. Samma som mig.
Hon satt och spottade sig i händerna och smetade ut detta över sin kropp. Gång på gång.
Jag frågade henne igen om hon verkligen inte ville ha någonting och hon sa återigen nej. Men hon var glad.

Jag kände mig återigen dum. Fast ändå inte. För som jag skrev, hon var glad. Och det gjorde mig glad. Vad som mer gjorde mig glad var faktiskt det att hon tackade nej. För det fick mig att tänka till vilket jag inte annars hade gjort, på samma sätt.

Det är ibland svårt att verkligen kunna ta på saker och riktigt förstå innan man upplevt. Som du vet.
Att äga är inte lycka.
Kunde det få mer mening i detta ögonblick, egentligen?
Bara för att jag tänker att man måste ha kläder, lukta gott och vara mätt för att må bra behöver det ändå inte betyda att alla tycker så.
Nu vet jag inte varför kvinnan lever som hon gör men mina fördomar jag tidigare haft om att hon varit för fattig för att ha ett hem och då hamnat på gatan automatiskt kunde liksom luckras upp lite. Det finns miljontals människor som delar det livsödet, garanterat. Men faktiskt så är alla olika. Och det har jag verkligen lärt mig idag.

Nu kan jag krypa ner i mitt lakan några nätter till vilket känns ganska så bra det med. För det är ett skönt lakan som jag alltid sov med hemma.
Tror även jag ska strunta i att blanda det där kaffet jag påbörjade när jag kom hem. Är nog en dum idé med tanke på vad klockan är.

Nu har du fått ett långt mail. Igen.
Ett utkast ifrån min blogg skulle man också kunna säga.
Om man nu behöver säga någonting. Och det behöver man inte alltid.

God natt, det tänker jag säga nu.
Puss'

Och jag skriver som jag gjorde för 21 timmar sen.
God natt.