Ghana

Flickan är fjäderlätt. När man lyfter upp henne i sin famn är man rädd för att hålla i henne för hårt. Det känns som att hon ska gå av, gå sönder. Lilla skapelse, varför blev det såhär?

Skrik kunde höras ifrån ett rum på andra våningen. Skrik ifrån en bebis vibrerande stämband. 
Rummet var tomt och övergivet. Lika övergivet som bebisen blivit övergiven.
Lilla lilla flicka. Lämnad i ett rum i hopp om att hittas innan ensamheten och tomheten skulle tas över helt och livlösheten komma på besök.

Vad sa hennes mamma, innan hon gick?
Pussade hon henne en sista gång med tårfylld blick?
Jag undrar så hur det är möjligt. Hur det är möjligt att låta det bästa man har i livet bli lämnad åt inget. Och ingen. Hur?

Det är med både glädje och sorg jag ser på flickan. 
Hon är så vacker, så liten, så bräcklig.
Hon kan inte äta och för varje dag blir hon mindre.
Jag hoppas att hon snart ska bli bra igen. För dessvärre är hoppet det enda jag har att ge henne.



Jag vill inte skriva för mycket, jag känner att orden ändå inte räcker till.

Ta hand om era barn och era nära bara. Lova mig det?