»» Linnéa Samia Khalil

Ingen annan lyssnade. Alla var för upptagna med sitt festande och med varandra.
Mitt ibland alla människor fanns en blick som inte släppte taget om mig när jag sjöng. Jag lät blicken frysa fast i hans ögon och varje ord jag sjöng var till honom. Varje ord tog han till sig. Det märket så tydligt.
Efteråt klappade han mig försiktigt på axeln och frågade om han fick prata med mig ett par sekunder.
Jag gick med honom bort från det värsta myllret.

Tack.
Alltså, tack. 
Sa han.

Tack själv, för att du var här. Och för att du lyssnade. 
Sa jag.

Får jag spela den låten på min begravning?
Frågade han i nästa sekund. 
En fråga man helst av allt egentligen inte vill få, men som också betyder obeskrivligt mycket.

Ja.
Sa jag och fick inte fram några fler ord.
Ja..

Tack.
Den kommer att vara snart nämligen, så jag ville fråga..

Som förstelnad och förstummad stod jag kvar och tittade på honom och ville säga så mycket och aldrig tidigare har jag fått fram så lite.
Jag la handen på hans axel och ville fortfarande säga någonting. 
Stum.

Tack, igen.
Sa han och gick..