»» Linnéa Samia Khalil

När jag tittar på foton från då ser jag så annorlunda ut. Ful på nåt sätt.
Blicken helt annan. Utstrålningen vissen. Ja, ful liksom.

Jag har hört att ögonen är själens spegel. Kanske var det det fula inom mig som kom fram då. Det fula, som också var det enda jag tillslut hade inombords.
Varför?
En tanke som svar på den frågan är att man blir som man umgås.