»» Linnéa Samia Khalil

Någonstans har mitt undermedvetna talat om för mig, från första början, att det var så här det skulle bli.

Jag förstår nu varför jag själv bara ville hålla käft och tänka att ingen ändå skulle förstå. Jag tänkte att det blir enklast så.
Allteftersom styrkan kom tillbaka och insikten om hur felvriden verklighetsuppfattning jag haft kände jag också ett behov av att berätta sanningen. Ville inte känna mig kränkt mer. Ville stå upp för mig själv och min värdighet. Ville berätta. Även om det var det svåraste jag någonsin gjort. Det svåraste jag gör.
Faller ofta tillbaka i tanken om att tystnad och förnekelse är en väldigt mycket enklare lösning och väg att ta.
Styrkan inom mig slår bort dessa tankar.
Styrkan inom mig har slått bort dessa tankar. Fram tills idag.
Då fick tankarna om att den enkla vägen är den stumma vatten på sin kvarn och värdigheten och bilden av mig själv var tillbaks på noll.

Uppgiven.
Äcklad.
Ledsen.
Förbannad.
Liten.
Svag.
Och, skittrött. Ändå kan jag inte somna. Inte idag heller.