Musiken står för mig i fokus
Idag har jag kopplat bort och kopplat på. Kopplat bort hela tv-livet och kopplat på verkligheten en smula. En liten smula. Det är nämligen så att vi har ledig dag idag och att bara få vila och dricka kaffe på repeat gör gott för själen och psyket. Ska även passa på att umgås med min kära vän Mia i eftermiddag och bara vara.
Det är såklart svårt att koppla bort tillvaron helt och hållet, då det faktiskt är så att det är min tillvaro nu. Folk undrar och frågar. Jätte roligt att människor är så involverade och engagerade!
En sak som jag fått till mig de senaste dagarna är att jag måste ta för mig mer. Synas mer. Vara mer. Och det måste jag skriva ett par rader om, så ni vet hur tankarna går i mitt huvud.
(foto, tv3-play)
Vi är just nu 12 människor som gått från att inte känna varandra alls till att plötsligt dela dagar och känslor.
En ganska märklig situation, redan där.
Till råga på denna halvskeva situation ska det skapas underhållnings-TV utav hela karusellen.
En ännu mer märklig situation.
Till råga på rågan handlar hela alltet i slutändan om en enda sak: musik.
Anledningen till varför vi alla är här är just på grund utav att vi alla vill lyckas inom musiken och detta är en fruktansvärt bra kanal för oss alla att nå ut. Fokus tappas ibland på detta, just eftersom det ska finnas någonting underhållande i det vi gör. Människor ber mig ta mer plats, synas mer, höras mer osv osv.
För mig är hela den grejen, med att synas 'bara för att' helt skev. Jag tar lika mycket (lite, för er som ser det som ett mer passande ord) plats som jag faktiskt gör - på riktigt. Jag säger det jag hade sagt och agerar som jag gjort - på riktigt. Jag kan inte koppla på en pajas som ska bli TV-underhållning bara för att behaga nära och kära som sitter bänkade framför dumburken i hopp om att se mig där. Så mycket som möjligt. Hela tiden. Bara-för-att.
Jag förstår tanken. Jag hade också suttit som på nålar och bara hoppatshoppatshoppats att få se någon nära i rutan. Därför kände jag att jag behövde skriva detta nu. Så ni inte tror att jag inte får plats bland de andra och framför kamerorna. Hade ni varit här så hade ni förstått hur mycket kameratid varenda en utav oss får. Faktiskt. Vi vistas i huset från åtta på morgonen till runt tio på kvällen, vi är tolv personer. Gör en liten ihopräkning på vad det blir i timmar och skala sedan ner det till 25 minuter som allting ska komprimeras till och visas på TV.
(foto, tv3play)
Det jag lite ville komma till i detta är att det faktiskt finns en tid då vi alla kommer synas precis lika mycket och få lika mycket tid framför kameran.
På söndag. Den där minuten då jag faktiskt får göra det jag är här för. Det jag så länge drömt om.
Sjunga. Stå på scen. Bli ett med musiken.
Där mina kära vänner, där och då kommer jag ta plats och jag ska göra allt som står i min makt för att få chansen att göra det ett par söndagar framöver.
Att leva i drömmen, det är häftigt!
Fokus.
Det är såklart svårt att koppla bort tillvaron helt och hållet, då det faktiskt är så att det är min tillvaro nu. Folk undrar och frågar. Jätte roligt att människor är så involverade och engagerade!
En sak som jag fått till mig de senaste dagarna är att jag måste ta för mig mer. Synas mer. Vara mer. Och det måste jag skriva ett par rader om, så ni vet hur tankarna går i mitt huvud.
(foto, tv3-play)
Vi är just nu 12 människor som gått från att inte känna varandra alls till att plötsligt dela dagar och känslor.
En ganska märklig situation, redan där.
Till råga på denna halvskeva situation ska det skapas underhållnings-TV utav hela karusellen.
En ännu mer märklig situation.
Till råga på rågan handlar hela alltet i slutändan om en enda sak: musik.
Anledningen till varför vi alla är här är just på grund utav att vi alla vill lyckas inom musiken och detta är en fruktansvärt bra kanal för oss alla att nå ut. Fokus tappas ibland på detta, just eftersom det ska finnas någonting underhållande i det vi gör. Människor ber mig ta mer plats, synas mer, höras mer osv osv.
För mig är hela den grejen, med att synas 'bara för att' helt skev. Jag tar lika mycket (lite, för er som ser det som ett mer passande ord) plats som jag faktiskt gör - på riktigt. Jag säger det jag hade sagt och agerar som jag gjort - på riktigt. Jag kan inte koppla på en pajas som ska bli TV-underhållning bara för att behaga nära och kära som sitter bänkade framför dumburken i hopp om att se mig där. Så mycket som möjligt. Hela tiden. Bara-för-att.
Jag förstår tanken. Jag hade också suttit som på nålar och bara hoppatshoppatshoppats att få se någon nära i rutan. Därför kände jag att jag behövde skriva detta nu. Så ni inte tror att jag inte får plats bland de andra och framför kamerorna. Hade ni varit här så hade ni förstått hur mycket kameratid varenda en utav oss får. Faktiskt. Vi vistas i huset från åtta på morgonen till runt tio på kvällen, vi är tolv personer. Gör en liten ihopräkning på vad det blir i timmar och skala sedan ner det till 25 minuter som allting ska komprimeras till och visas på TV.
(foto, tv3play)
Det jag lite ville komma till i detta är att det faktiskt finns en tid då vi alla kommer synas precis lika mycket och få lika mycket tid framför kameran.
På söndag. Den där minuten då jag faktiskt får göra det jag är här för. Det jag så länge drömt om.
Sjunga. Stå på scen. Bli ett med musiken.
Där mina kära vänner, där och då kommer jag ta plats och jag ska göra allt som står i min makt för att få chansen att göra det ett par söndagar framöver.
Att leva i drömmen, det är häftigt!
Fokus.
Kommentarer
Skrivet av: olivia
hej, skulle vilja dela med mig några ord.
du berör en verkligen när du sjunger!
helt underbart, låtar med dig t.ex someone like you med Adele har jag inte hört någon annan framföra bättre, så sjukt fint.
och när du drog winnerbäcks kom änglar blev jag tagen, han är bland sveriges bästa (ska på hans konsert imon, hehe) o du gjorde den så grymt bra, håller verkligen tummarna för dig och du kan räkna med min röst på dig imon Linnea, du verkar vara en underbar person. du känns som en tjej som sprider glädje till folk i din närvaro. :) kram
Skrivet av: Paulina
Jag är helt med dig i den Linnéa, det vet du, för vi delar samma karusell och vet vad detta livet just nu innebär. Man får bara påminna sig om varför man är här. Drömmen och musikglädjen. Amen syster.
Trackback