»» Linnéa Samia Khalil

När myllret och tutorna börjar höras utifrån, då vet man att klockan just passerat fem och en ny dag gryr. Ögonen suddas när ljuset tränger sig in.

Jag vaknade, även denna morgon, tidigare än Isabell. Dock tidigare än vanligt noterade jag då klockan visade 06.46. Det är nämligen så att här är det jag som är den morgonpigga, tro det eller ej. Smög upp ur sängen och svepte en sarong runt min midja, plockade på mig 3 cedis, vilket motsvarar 15 svenska kronor, gick ner för trappan, ut på gatan, för att se vad morgonen hade att erbjuda.


Vår vy, just precis nu.

Vi bestämde för bara ett par veckor sen att det var i Tanoso vi skulle spendera månaden men efter att vi kommit till barnhemmet och bekantat oss med omgivningen resulterade detta i att vi i måndags – ännu en gång – packade ihop våra saker och flyttade. Nomadlivet.
Omgivningen och människorna börjar bli bekanta här redan vilket resulterar i glada miner och att ’god morgon, hur mår du?’ kan höras ifrån de flesta människorna jag möter under mina morgonpromenader.
När jag märkte att affären där vi brukar köpa vårt vatten i ännu inte hade öppnat gick jag till kvinnan som säljer stekt ägg och köpte dagens ranson ägg. Jag fortsatte gatan upp för att se om jag kunde hitta tomater men det skulle snart visa sig vara svårare än jag trott. Efter en stunds traskande stötte jag på en man som ropade mig till sig. Jag gick fram till honom och precis som de flesta här var han mest nyfiken. Hur mår du? Vart kommer du ifrån? Vart bor du? Och, vad gör du här? Enligt rutin.
Jag talade sedan om för mannen att jag var på jakt efter tomater, då sa han att han gärna visade mig vägen. Vi gick längst de små gatorna och snart hade jag en påse tomater i min hand vilka mannen även ville betala åt mig.
När jag kom ut på den stora vägen igen märkte jag att tomatståndet inte låg alls långt ifrån där vi bor, men en extra promenad, det skadar aldrig.

Affären hade ännu inte öppnat. Jag satte mig på trappen utanför och såg hur Kumasi vaknade till liv. Efter ett par minuter kom en kvinna ut ifrån en annan affär och sa att jag skulle komma dit och vänta istället. Sagt och gjort. Snart satt jag i kvinnans lilla affär tillsammans med henne. Hon satte på en liten TV som stod placerad på golvet och bakom myrornas krig kunde man skymta ett barnprogram följt av Vänner. Min morgon var gjord.

Två timmar senare öppnade affären och det jag skulle handla kunde handlas. Killen som har affären kände sig dum över att jag väntat så länge och bad om ursäkt gång på gång.


Över biltak och skrot skymtar man barnhemmet Perfect Peace.

En ny dag tillsammans med våra barn väntade.
När vi kom in på området möttes vi av ännu gladare miner än sist. Nu kände barnen igen oss och det tyckte dom var roligt. Med ett hav utav barn runt benen gick vi in och hälsade på Mary och hennes man. Tre kindpussar och ’akwaba’ mötte oss.


Miljön utanför barnhemmet.

När jag gick in i rummet för att ställa av vår väska möttes jag av lycka.
Den lille kraken, som min syster kallar pojken som fick mina ögon att bli grumliga sist jag skrev, fick syn på mig. Med en glad mun, stapplande steg och upphöjda armar sprang han mot mig. Upp i mina armar där han spenderade en lång stund. Vilken känsla. Lillen som inte ens vågade prata med mig sist. Wow.




Efter att han suttit som fastklistrad i mina armar ett tag var det dags för honom att bli ren. Mary ropade på mig och berättade att han skulle bada. Jag räckte över honom till henne och snart var hans kropp vit av tvålludd.



Efter dusch är det påklädning som gäller. Den lille kraken valde skor som dagens plagg. Alldeles för stora skor dessutom, men det spelar ju ingen roll. Skor som skor.



Det var alldeles underbart att vara tillbaka hos barnen igen. Många tankar blir det om dagarna och i mitt nästa inlägg tänkte jag bryta ner en speciell tanke. En tanke om den lilla lilla flickan som sitter i mitt knä på bilden nedan och om hennes historia.




Pojken som fortfarande tycker det är lika roligt att leka härmleken när jag gör något. Han är speciell den lille. Önskar att ni fick se honom, på riktigt.



Mycket behövs ännu göras för att få barnhemmet att bli komplett. Toasituationen är långt ifrån godkänd.




Vi spenderade vår dag bland alla glada barn.
När vi begav oss hemåt pratade vi om hur konstigt det kändes, på ett sätt. Att vi båda fäst oss så otroligt mycket åt barnen och allt som hör Perfect Peace till. Och inte bara vi utan även människor där hemma. Vi får dagligen mail och kommentarer ifrån folk som vill hjälpa till vilket känns fantastiskt. Ett inlägg om just detta, hur och vad man kan göra för att hjälpa, finns nu här för er som är intresserade.

Mörkret föll, myggorna började stickas och lukten utav grillat kött hängde i luften.
Vi satte oss på terassen och pratade igenom dagen. Och livet.

Dagen avslutades med att jag, efter att rastlösheten knackat på dörren, använde fantasin till att göra mig ett hopprep. Sist jag hade hopprepsdille var i Norge då jag med ett äkta i-lands hopprep, som räknade alla hopp åt en, avslutade mina dagar med femtonhundra hopp. Det slår mig, i skrivandets ögonblick, att det var över ett år sen. Det märkte jag även igår när jag med mitt u-lands hopprep orkade en tredjedel av mina Norgehopp. Fast, jag skulle ju kunna skylla på värmen. Att det faktiskt är hela 50 grader varmare här.
Ja, det gör jag. Jag skyller på värmen. Värmen som jag älskar.


En liten hälsning till er där hemma ifrån Svettis och Datanörden.