»» Linnéa Samia Khalil

Vi trängdes i den svettiga lilla, mycket enkla, hårsalongen samtidigt som Millicent fick sitt hår behandlat. Peruker tillhör vardagen här och ibland, någon gång per månad, tas de av och byts med någon ny kreativ frisyr. Det hänger svart löshår överallt. Löshår som ser ut som allt ifrån ganska så vanliga frisyrer till de mest avancerade hårkreationernanågonsin, vilka ibland kan liknas med olika sorters bullar och bakverk.

Det kom efter en stund fram en flicka till oss. Hon var nyfiken, precis som alla andra. Jag började prata med flickan och fick snart reda på att hon var nio år och att det var hennes moster som ägde salongen. Flickan berättade också att hon bodde både i Tanoso och i Accra. I Tanoso gick hon i skolan och när hon var i Accra sålde hon mat berättade hon.
Isabell kom snart att bli flickans hårmodell då hon önskade att någon kunde pilla henne håret. Flickan sken upp som en sol när hon fick kamma, fläta och leka med Isabells hår. Hennes dag var gjord.
Flickan var duktig på engelska och vi pratade en hel del. Efter ett tag sa hennes faster, som var en utav alla frisörer i salongen, någonting till flickan på TWI. Flickan tittade på mig och berättade vad fastern just hade sagt; ’hon vill att du tar med dig mig till din hemstad, så kan jag bo där med dig och vara lycklig’.
Igen. Det hände igen. Hur många gånger under min vistelse här kommer människor att ge bort sina barn till mig? Kommer man vänja sig? Och framförallt; hur bemöter man det? Det är för mig hjärtskärande att dom gör som dom gör men jag får ständigt försöka intala mig att det för dom är något bra. Men vad säger man? Hur förklarar man att det inte går och att man inte kan, även om man kanske hade velat. Hur gör man det på ett bra sätt utan att få barnen att återigen känna sig övergivna och otillräckliga, för det måste dom ändå någonstans långt in i själen göra. Det hade jag gjort. Om min mamma gav bort mig.


Det är varmt och fuktigt här. Svetten rinner, hela tiden. Här stillasittandes i vårt rum.

Efter att vi pratat ytterligare en stund, jag och flickan, ville hon att jag skulle komma och träffa hennes mamma. Hon sprang ut på den jordiga bakgården och jag följde efter. Upp på en liten trappa och in genom en dörr. Hon vinkade till mig att följa med. Vi kom in i något som likande ett vardagsrum. Ljuset i rummet var blått och i mitten av rummet fanns en soffa, två fåtöljer och ett bord. På en av sofforna låg någonting av det sötaste jag någonsin skådat i hela mitt liv. Det var en liten liten bebis. En liten liten underbart söt bebis.
Allt jag fick fram var ett ’håååå’ och när Isabell kom in genom dörren ville jag att även hon skulle komma och titta. Vi stod och beundrade underverket en stund och snart kom flickans mamma in i rummet, med ytterligare en bebis. Hon hälsade glatt på oss och sträckte över bebisen till Isabell som nu satt i en av fåtöljerna och fortsatte sitt jobb som flickans hårmodell.
Bebisen började gråta och flickan sa att han inte tycker om att ligga still. Jag tog den lilla varelsen och lät hans huvud vila över min axel. Skumpade runt honom lite lätt samtidigt som jag gick runt i cirklar i det lilla vardagsrummet. Jag kände på hans lilla huvud och hår. Håret hade ännu inte blivit strävt och det kändes precis som bomull mellan fingrarna. Underbart.
Snart kunde jag höra mig själv nynna ’sov du lilla videung’ och det var då det slog mig hur öppna folk verkligen är här. Jag hade en okänd och nyfödd bäbis vilandes över min axel vars öron fick motta nynnandet ifrån svenska barnvisor i ett hem hos människor jag tidigare aldrig träffat.




Dagarna i Tanoso passerade fort och det skulle snart bli dags för oss att ta oss till vår lilla by igen, två timmar bort. Det var längesen vi var i byn eftersom tio dagar spenderats i Tanoso, så det kliade i våra fingrar efter att våra kameror legat inlåsta i vårt rum, långt bort från oss. Vi hoppade av trotron i Adumum, som är den by som ligger närmst vår. Det är nämligen så att inga bilar går till vår by så för att komma fram får man gå en liten stig, 2 kilometer, igenom den fantastiskt vackra djungeln där träden stundvis skapar sagoland och där färgglada fjärilar visar vägen.






När vi äntligen såg huset kändes det skönt att vara tillbaka. Nu ville vi bara in och hämta våra kameror, byta om och bege oss till bygget för att se vad som hänt där sen sist. Men, ingenting blir någonsin som man tänkt sig och dagen skulle inte komma att bli undantag för denna regel. När vi kom fram till huset var det låst. Ingen var hemma och vetskapen av att kamerorna låg endast på några meters avstånd fick kliet i fingrarna att bli ännu mer påtagligt.
Vi satte oss på utsidan för att vänta. Svettiga, törstiga och trötta.
En kille kom fram till oss och hade två nyplockade kokosnötter i händerna. Han tog sin machetes och högg av toppen på nötterna och snart kunde vi svalka oss med mjölken ifrån en kokosnöt och mätta oss med att gnaga i oss kokosköttet. Hade jag haft en medalj så hade han fått den utav mig.





Vi kom i vilket fall tillslut iväg och det kändes så skönt att äntligen få vara kreativ igen. När vi nådde bygget fick man ännu en härlig känsla i kroppen när man kunde se hur fina husen blivit. Otroligt arbete.



Våra dagar på bygget har varit bra. Vi har länge längtat efter att få använda våra nyinköpta jätteknivar. Vi klädde oss arbetsvänligt, dvs långbyxor och riktiga skor, tog våra machetes och begav oss till bygget längs den sandiga vägen. Det första som mötte våra ögon när vi klev in på arbetsområdet var  kropparna av två gigantiska skorpioner som varit och hälsat på herrarna på bygget någon dag tidigare.’Eyeof a tiger’ slutade genast spelas i huvudet och en smula, ganska så stor smula, respekt för naturen och dess faror skulle snabbt komma att infinna sig hos mig. Det var alltså på riktigt, varningarna vi fått om giftormar och skorpioner. Hoppsan.



Då var det dags, vi fick äntligen premiärskövla med våra machetes. Dock så tog det ungefär 10 minuter innan det kom fram två killar till oss och sa att de ville hjälpa oss. Till en början trodde jag att det arbete jag gjorde inte var tillräckligt bra, men så var inte fallet. Som jag tidigare nämnt så är det konstigt att man farmarbetar om man inte är man här. Därav deras hjälp. Vi fick tillslut förklarat för dom att vi gärna jobbar och att det är därför vi är där.
Vi fick tillbaka våra redskap och kunde sedan fortsätta.
När hettan var som mest påtaglig, runt tolv, gick vi och satte oss i ett utav de så gott som färdiga husen i skuggan. Där satt även mama och papa som var och hälsade på oss .Mama hade lovat att ta med vatten till oss då kvinnan som vanligtvis säljer vatten här i byn inte var hemma när vi var där för att köpa dagens vattendos. Kvinnan hade tydligen inte varit där när mama var där heller, så mama hade istället fyllt på en flaska med regnvatten som samlats i tunnan på gården under nattens ösregn och bjöd oss på. Dock så avböjde vi och väntade istället in killen som hade gått till affären för att köpa oss rent och fräscht vatten.
Vi satt där alla fyra och blickade ut över det som snart kommer att vara en ny by. Grönska, överallt. Fina fåglar sjunger fina sånger och det kändes stundvis som man befann sig i en dröm.
Efter ett litet tag plockade papa upp sin mobiltelefon som han är en flitig användare av. Den drömlika känslan och upplevelsen av djungelns alla naturljud tog snabbt slut när den gamla mannen dunkade igång Backstreet Boys följt av Britney sjungandes ’hit me baby onemoretime’. Jag kunde inte göra annat än att småle. Det var på något vis så surrealistiskt, hela situationen.






I bakgrunden kan ni skåda de två färdiga husen. Så fina!



Don't be lazy, don't be lazy!





När fredagen kom fick vi besök utav 50 skolbarn som på fredagar gör annat än att sitta inne i skolan. Praktiskt arbete, ungefär. 50 skolbarn i åldrarna 8 och uppåt skulle alltså hjälpa till och skövla. 50 skolbarn med massvis utav energi tillsammans med machetes i deras små händer. Nervöst.
Vi tog tillfället i akt att ta oss en liten paus och begrundade barnen och deras arbete. Läraren stod i mitten utav folkmassan med en piskpinne, tittade strängt på barnen och skrek åt dom så fort de tog det lite lugnt. Efter en stund kom en flicka gåendes med blod rinnandes över hela ansiktet. Såg ut som hon precis tagit en dusch, en bloddusch. Macheten hade hamnat fel och istället för att skövla skog träffat flickans huvud. Barnen och magistrarna omringade snabbt flickan och med naturens hjälpmedel fick de plåstrat om henne på bästa sätt. Stackars.



Ett utav alla glada skolbarn.



Pojken som dessvärre inte får gå i skolan utan istället jobba med oss på bygget varje dag. Tragiskt.


Dagens vila.

Dagen avslutades med att männen ropade till sig mig över fälten. Jag traskade dit och undrade vad de ville. Mat. De ville att jag skulle förbereda maten. Kvinna är lika med matlagning. Det dom kanske inte hade in åtanke när dom ropade dit mig var att maten här inte precis är som vår där hemma. Sittandes med ett träfat framför mig med diverse peppers, matbananer och annat utan att ha en aning om vad som skulle göras kan jag försäkra att varenda man på bygget hade kunnat förbereda maten bättre än mig vilket de även insåg så fort jag började trixa med det jag hade framför mig. Men, provar man inte så lär man sig inte. Så nu kan jag laga äkta Ghanansk mat, på äkta Ghananskt vis. Det ni!



Vi intar målet jag just lagat i vår fina fikarum.

En bra och givande arbetsvecka vilken avslutades på bästa sätt. En man kom fram till mig, när jag slet som mest samtidigt som svetten droppade tätt ifrån min panna, för så fort man lämnade skuggan och begav sig ut på fältet gjorde det korta avståndet till ekvatorn en påmind. När solen stod som högst på dagarna gick de arbete man utförde ganska så sakta, ingenting annat var ett alternativ. Vissa stunder när man böjt sig ner för att rensa upp marken man just skövlat svartnade det för ögonen en stund och en gång hörde jag ljudet av den svenska glassbilen, då kände jag att det var dags att uppsöka både vatten och skugga för ett tag.
Tillbaka till mannen som kom för att visa hur jag skulle göra med macheten. Han testade en gång, tittade på mig och sa; ’your’e sick’. Till en början trodde jag att det var något dåligt han syftade på eftersom dessa ord oftast brukar betyda något dåligt. Dock inte idag. Han berättade för mig hur slö min kniv var och att jag var mycket stark som hade klarat att skövla så bra ändå. Och när någon säger att man är stark här, då blir man glad. För här har varenda kotte kroppar byggda utav 90% muskler. Bragdmedalj, man tackar!









En granne och arbetskamrat.



Dagen då vi kom tillbaka till Adwanpong  efter vår vecka i Tanoso hände någonting när vi kom tillbaka till var lilla by igen som jag vill berätta om.
När vi började närma oss byn och se alla små barn springa omkring tänkte jag tillbaka på en konversation som jag några dagar tidigare haft med min fina vän Emma i Danmark. Vi pratade om pojken som fått mig och många andra att gråta. Pojken som sov mot mitt knä den där stjärnlösa kvällen.
’ Tänk om han ler mot dig när du kommer tillbaka.’
’Det tror jag inte. Verkligen inte.’
’Inte jag heller. Men det vore häftigt.’
’Det vore underbart.’
Pojken log inte mot mig när vi närmade oss byn. Han sprang mot oss och ropade glatt. Han kom fram till mig och tog min hand. Några andra barn fångade Isabells uppmärksamhet och hon blev fast hos barnen för att de ville att hon skulle ta kort på dom. För mig fanns bara pojken. Pojken och hans lilla klibbiga hand som vilade i min. Han sa inget. Inte jag heller. Vi bara gick.
Han följde mig ända fram till dörren, där släppte han taget om min hand och sprang iväg igen. Denna pojke, denna pojke. Han kommer vara en utav anledningarna till att en del av mitt hjärta alltid kommer finnas kvar här. Han kommer även vara en utav anledningarna, möjligtvis den enda, till att jag på lördag kommer tycka det kommer kännas jobbigt att flytta här ifrån.


*
Igår kom jag på att jag fått en önskning ifrån Sverige. Andreas ville, efter att han läst om hur barnen lever här, att pojken skulle få lite leksaker som han skickat med mig ner. Jag tog påsen fylld utav världens alla djur och figurer och viskade till mig pojken på innegården. Han satte sig på huk och började direkt fingra i påsen. Kevin och Precious dök snart upp och de tre små barnen satt och beundrade de små plastfigurerna.
Mamas rop kom snart att höras ifrån utsidan och Precious sprang snabbt upp. Upp och bort till berget utav disk som hon hade fått i uppdrag att göra färdigt innan någonting annat stod på hennes schema. Idag också. Precis som igår och alla andra dagar innan dess.
Det tog en ytterst liten stund till innan mamas skrikiga stämma hördes igen. Kevinstur. ’I must go and bring water to grandma’ sahanoch sprang iväg.
Kvar satt jag och pojken. Och alla små djur som stod uppställda på rad. Vi höll de små figurerna mellan våra fingrar och gjorde konstiga ljud och lät djuren brottas med varandra. Ibland log han och det var underbart att se. Det var även underbart att se honom denna morgon då jag med suddiga ögon lät ljuset nå mina ögon såg honom sittandes på en liten träpall med de färgglada leksakerna i sina händer. Koncentrerad och stimulerad.






Kvällen har varit resans bästa hittills. När vi kom hem från bygget idag var det bara vi och barnen hemma. Barnen beter sig helt annorlunda utan deras morföräldrars närvaro. Nu kan dom slappna av och ha roligt. Vi umgicks allihop hela eftermiddagen och kvällen.
Kevin och pojken fick varsin fotbollströja som dom snart kom att inviga på gården med de andra fotbollsspelande killarna. Jag och Kevin satte på självutlösaren på kameran och löjlade oss framför den ett slag. Kameran följde sedan med ut på gården och som vanligt blir det en enorm uppståndelse när man har en kamera här. Alla vill fotas i alla möjliga sorters poser. Alla vill titta hur dom ser ut. Kameran kom snabbt att fyllas på med vita leenden och diverse poser och jag blev så inne i mitt fotande att jag missade den glödande kolen som låg på marken vilket har resulterat i att jag nu kan bocka av stå på glödande kol i min att-göra-innan-jag-dör-bok. Aj kanske bör tilläggas också, i samband med kolen under fötterna också. Väldigt mycket aj.



Christoffers leksak som han duktigt nog byggt ihop!


Jag och Kevin med hans nya tröja.

Kvällen smög sig på och efter vår sena middag blev jag sittandes i uterummet tillsammans med några andra. Pojken kom och satte sig bredvid mig. Han sa som vanligt ingenting, han gurglade bara vatten i sin hals. Gurglade, sneglade på mig och log. Många blickar utbyttes den kvällen och jag blir varm inombords så fort jag tänker på honom. Fina.
Efter att vi suttit där en stund och grimaserat till varandra gick jag in i vårt rum. Plockade fram en kortlek och frågade barnen om vi skulle spela. Kevin, Precious, pojken, en grannpojke som heter Christoffer och jag trängdes tillsammans på vårt smutsiga lilla golv tillsammans. Vi speladekortspel utan regler.



Mama och papa ropade på mig. De hade varit i stan idag och därför köpt en liten påse sockrade popcorn. En handfull mängd popcorn delat på fyra och en fjärdedels äpple bestod alltså fredagsmyset av denna afton. Detta tillsammans med skratt och oförståeliga kortspel.
Vi tog en liten spelpaus och killarna gick ut ur rummet för att få ur sig lite energi. Precious satt kvar i vår röda sammetfåtölj. Man märker ibland att dom så gärna vill prata men att språket tyvärr begränsar, så orden vi utbytte blev få. Jag plockade fram två rosa nagellack, som är den enda lyxartikel jag har med mig på denna resan, och frågade om Precious ville ha ett. Hon blev glad och svarade ja. Vi satt sedan på golvet i rummet bredvid varandra och målade våra naglar rosa i ett så gott som obefintligt ljus. När Precious var klar hade hon fint skimmrande naglar på både händer och fötter. Dessutom hade lacket inte bara färgat hennes tånaglar utan även hela hennes tår. Gulligt.
När killarna kom tillbaka in i rummet tittade dom nyfiket på vad vi höll på med vilket senare resulterade i att både Christoffers och pojkens naglar var lika rosa som våra.



Efter vår nagellacksmålning plockades datorn fram och snart kom barnen att sitta som klistrade framför en lysande skärm. Bilspel, vi vill spela bilspel sa de i kör. Detta var något som inte bara intresserade barnen för efter bara en liten stund stod de vuxna i dörröppningen och tittade även dom in i den lysande skärmen på bilarna som sakta åkte omkring på någon bana som liknade öknen vars omgivning gick från dag till natt då hastigheten på bilen skulle kunna kallas slowmotion.
Pojken var halvintresserad, som alltid. Han kom, efter en stund, och satte sig i mitt knä tillsammans med pinoccioleksaken han tidigare fått ifrån mig samma kväll. Trycker man in näsan på leksaken ger den roliga ljud ifrån sig. Dessa ljud fyllde rummet hela den kvällen. Och det var mysigt, att ha honom där hos sig. Att få andas in hans hår i min näsa och pilla på hans små tår, en sista gång.


Love.

Ja, det blev en fin kväll ikväll. Hjärtat är varmt och det känns som att vi lämnar när flaggan är på topp, för det är faktiskt så att vi inatt sover för sista gången i vårt rum här i byn. Vi ska vi packa våra saker för att imorgon påbörja del två utav vårt projekt. Packa ner våra tillhörigheter, knyta ner myggnätet, säga hejdå till ödlan och musen som bor på vårt rum och även till sängen som vi inte kommer sakna, vars bjälkar ligger på golvet.
Vi skriver en punkt i kapitlet Adwanpong för denna gången och bär med oss både fina och gripande intryck här ifrån. Vi lämnar mama och papa och den dagligafufu’n. Vi lämnar de barbystade grannarna på gården. Vi lämnar tupparna som varje dag vid middagstid stirrar deras gula ögon i en i hopp om att en matbit ska fås. Vi lämnar Precious och Kevin. Och pojken. Min fina lilla pojke.

Avskedet blev jobbigare än jag anat. När det var dags för våra väskor att bäras ner till vägen smackade papa och sa; oh, I’m so sorry now. So sorry. Och mamma höll sig för munnen och berättade att hon snart skulle börja gråta. Tårarna brände innanför ögonvrån och jag ville bara komma därifrån för att göra plågan kort. Värre kom det att bli när papa och pojken vinkade av oss när taxin började rulla och dammet vi lämnade bakom oss fick deras siluetter att suddas ut på vägen vi lämnade bakom oss.
Isabell satt i framsätet och jag trängdes där bak bland vår packning och Mickey. Mickey kom för att hämta oss idag. Han är en speciell kille som inte säger så mycket. Han tittar mest. Från första stund då vi kom hit har han många gånger bara stått och tittat på mig. Länge länge. När jag suttit vid datorn har han stått ganska så nära och bara tittat. Har jag skrivit så har han tittat. Har jag läst så har han tittat. Till en början kändes det obekvämt men nu börjar jag vänja mig. Jag undrar så vad han tittar på och vad han tänker. En fråga som förmodligen kommer följa med mig ner i min mörka grav den dagen det blir dags att äntra den.

Huden klibbades ihop på oss och vi satt i en pytteliten bil och lät tystnaden tala samtidigt som det röda dammet rök runt bilen. Den röda fina sanden som efter en tids åkande övergick i en lejonfärgad gul. Doften av grillad fisk, nyeldat trä och avgaser trängdes i näsan tillsammans med dammet. I bilen ljudade en reggaekanal vars låtars texter huvudsaken bestod utav; rastafari, jah live och reggae. Dessa textrader blandades med den sötaste jingeln nånsin. Ett barns röst som sa; reggae, reggae, twentyfour-seven, leeeespect!
Det blev en dag som jag med all säkerhet kommer att minnas. Ett avsked och början på någonting nytt.

Här kommer punkten. Punkten för kapitel ett. Punkten för Adwanpong och allt som hör där till.
En punkt med en lika spännande fortsättning och början på något nytt. Nu har vi månader med väldigt intressant och spännande innehåll framför oss vilket jag nästa gång kommer berätta mer om.

Till dess;
punkt