»» Linnéa Samia Khalil

Solen hänger över trädtopparna som långsamt svajar i vinden. Det starka solskenet har nu övergått till varm blodorange. Bilar susar förbi. Människor rör sig på vägen där nere.
Jag sitter i en nedsjunken fåtölj med mina ben vilandes på en stol. Jag blickar ut över gatan och i mina öron sjungs det; move on me. Om och om igen.
Solen har nu, efter bara några minuter, gömt sig helt bakom träden och kvar lämnade den en vacker kvällshimmel vars färger är skiftande.

Ännu en dag har passerat och ännu en kväll väntar här. Här i Kumasi och Ghana.



Dagens början bjöds på någonting alldeles speciellt som jag sent och aldrig kommer glömma.
Kroppen min fylldes utav den bästa tänkbara energin en människa kan bära inom sig vilket även satte ribban för hur dagen skulle fortsätta.

Lämnade kameran och min kära Isabell för ett tag, sovandes i hopp om att hennes ömma hals skulle bättra sig. Ut i värmen.  Med femtio kronor köpte jag ett par ananaser, massvis utav bananer, jordnötter och chokladkolor. Fredag heter dagen och det ville jag även att barnen på något vis skulle känna av. Och det gjorde dom. När Mary gick in till barnen, tillsammans med mig, berättade hon för dom att de skulle få en kola var. En tystnad uppstod och snart började Mary dela ut kola till alla fina barn vars tacksamhet var enorm. Efter 32 ’Thank you madame’ var kolorna utdelade och en obeskrivlig tystnad infann sig. Koncentrationen på att få upp pappret där den lilla kolan låg inslagen var hög. Det pillades och pillades med kolapapper mellan de små fingrarna. Pillet som efter ett tag övergick i ett smackande och tuggande.
Tummar upp och glada miner och ännu mera ’thank you madame’ avslutade vår godisstund. Det är så att man vissa stunder känner sig dum för att man själv tycker att man ger så lite i förhållande till deras enorma tacksamhet. Finaste barnen.

Efter lek och bus blev det fruktstund följt av middag. Ris, som varje dag.
Dom är så duktiga. Ingen klagan, inget jämmer. Helt otroligt egentligen, om man verkligen tänker på det en stund extra. Ris, varje dag. Varje dag. Förstår ni?

När jag satt med min lille krake i knät beundrade jag Mary. Om man någonsin letar efter en äkta hjälte och gudinna så har vi henne här. Hon har uppoffrat hela sitt liv åt alla dessa barn. Hon gör allt och lite till för att alla ska må bra. 40 barn. Det blir en del blöjbyten, uppfostringsförsök, disk, tvätt, snoriga näsor att torka, ledsna tårar att torka, många viljor att följa.
40 barn. Det får familjen annorlunda att blekna.

Efter middagsstunden satte jag mig ner på huk för att diska de 40 färgglada, oftast trasiga,  plasttallrikarna. Den lille kraken satt, även han på huk, framför mig och gav mig en ny tallrik så fort jag diskat klart. Ibland tittade jag upp på honom och han blev blyg. Stängde sina ögon och kisade på mig i tron om att jag inte skulle veta att han såg mig. Vi hade en fin dag tillsammans. Vi lekte någon form utav stäng-ögonen-och-titta-för-att-sedan-blunda-lek. När han blev alldeles för till sig la han sina armar om sitt huvud och sina ögon, sprang med sina ostabila steg runt den lilla gårdsplanen. Han hade även denna dag klätt på sig sina för stora skor vilket gör hela hans springrundor ännu finare att beskåda. Skorna är så tunga så han måste anstränga sig lite extra för att kunna springa. Och detta samtidigt som hans steg redan innan är väldigt ostadiga. Gulle.
Ett tag låg han i mitt knä, på rygg, och jag lät mina fingrar springa upp längs hans runda lilla mage, till hakan där han var märkbart kittlig. Hans gurglande skratt fick mig att skratta minst lika mycket, om inte mer.
Det fick mig även att tänka på samtalet jag hade med min mamma häromdagen då jag skrev följande rader till henne.

'Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lämna allting och åka härifrån.'