»» Linnéa Samia Khalil

Eftersom vi inte varit i byn under veckans som varit har vi därför inte haft tillgång till vår dator, så texter och bilder har inte kunnats lägga in på våra USB-minnen. Detta inlägges skrivs just nu och jag tänkte berätta lite om veckans om varit vilken för mig betytt väldigt mycket. Jag ser nu saker på helt andra sätt än tidigare och det känns verkligen som att den del ur vår projektplan som lyder - Att få människor att skapa en förståelse och uppfattning i andra människors olikheter, levnadsstandarder och sätt att leva och vara i olika delar utav världen. – förvandlats från text till verklighet för mig.

Allting började förra onsdagen. Jag vaknade i vårt klibbiga lilla rum ute i byn och frös.
Jag yrade upp och fick proppat i mig lite panodil i hopp om förbättring och sömn vilket senare visade sig vara en falsk förhoppning. Torsdagen spenderades i sängen och när fredagen kom kände jag mig bättre. Det är nämligen så med mig att jag gärna känner mig bra. Helt bra. För, jag avskyr att klaga och jag avskyr att vara sjuk. Så hellre blundar jag för hur det känns och försöker fokusera och tänka att allting är bra istället. Låtsas, helt enkelt. Det brukar gå bra. Och det gick bra, denna gången också. Fram till lördagens natt. Då gick det inte ens för mig att låtsas längre.

Natten växlades av sömn och feberattacker. Bredvid mig  i sängen låg Isabell och sov och på golvet låg Millicent och hennes syster. Millicent är sekreteraren här och är den som hjälper till med saker och ting när man behöver hjälp. När vi kom till Tanaso denna helgen ville hon inte att vi skulle bo där vi brukar, eftersom det ofta är flera människor som bor där, så hon bjöd in oss hos henne eftersom hon visste att jag varit sjuk.
Jag vaknade upp mitt i natten och kände att jag behövde gå på toa. Det enda som saknas hos Millicent är just en toa. Man får gå en bit bort där kontoret ligger beläget och använda sig utav deras toaletter. Men ska man bara kissa får man lov att sätta sig i duschen för att uträtta sitt behov. Så är det överallt här. Det är därför man rekommenderas bära flipflops när man duschar eftersom duscharna kombineras med urinoarer. 

Jag reste mig upp och kände mig väldigt konstig. Jag gick sakta sakta mot dörren och öppnade den för att gå ut till duschen som finns på utsidan. När jag öppnat dörren och gått ut försvinner medvetandet för mig och jag ramlar ihop. En stund senare vaknar jag upp och tar mig krypandes och pipandes till duschen där jag får anstränga mig för att klara av att göra det jag ska. Jag återvänder till rummet igen och faller ihop, igen. Millicent drog upp mig från golvet och ledde mig till sängen där jag kastade ner min kropp.
Det var i detta ögonblicket jag insåg att det inte gick att låtsas mer och att någonting kändes väldigt fel.

Jag inser nu i skrivandets stund att detta inlägget skulle kunna bli lika många sidor som Bibeln om jag verkligen ska förklara allting. Och det går ju inte.
Jag ska försöka välja ut de delar av veckan som jag minns mest och som för mig varit starkast.

Första sjukhuset vi hamnade på var ganska litet. Det var tre våningar högt och på utsidan fanns en sluttande loftgång vilken skulle ta oss upp till högsta våningen där jag skulle få min säng. Millie höll mig under armen och andra sidan lät jag mig stöttas utav väggen för jag kunde inte se och jag kunde knappt gå. Att ta sig upp för loftgången var lika kraftansträngande som att springa ett marathon. Jag trodde aldrig att jag skulle komma upp. Aldrig.
Nerifrån sjukhusgården kunde man höra en kvinna som skrek och ju närmare vi kom högsta våningen, ju tydligare blev hennes hesa skrik. Utanför dörren till den översta våningen där vi skulle gå in låg kvinnan. Hon grät, hon skrek, hon var förtvivlad. Hon rullade runt på gången. Slog händerna i golvet, i sig själv. Skrek och skrek och skrek. Jag trodde hon skrek för att hon inte fick någon hjälp men dagen efter fick jag av Isabell förklarat för mig att hon skrek över sin döda man som låg i det rummet vilket jag snart skulle bli placerad i. Jag är nu i efterhand väldigt glad över att jag var så trött att jag varken orkade titta, tänka, prata eller någonting annat än att ligga och blunda för bara en kort tid efter det att mannen burits ut, död, ur rummet dog nästa person. Plötsligt och alldeles ensam. Ingen som var vid hennes sida när hon andades sitt sista andetag. Jag är väldigt glad över att jag då var ovetandes om att tio personer bars ut, bara under det dygnet som jag vistades på det sjukhuset, döda. Det kanske på något sätt kan få er där hemma att förstå kvalitén på vården här. Många gånger under min vistelse på sjukhuset förvånades jag över deras okunskap och det kändes mer betryggande att höra mammas röst i örat efter att hon pratat med sjukvårdsupplysningen i Sverige än att ligga på ett utav Kumasis bästa sjukhus och få vård utav några som skulle vara de bästa.

När kvällen kom fick jag återigen en hems frysattack. Det kändes som att ett lager utav is låg på mig och den svenska vintern skulle framstå som varm om jag fick jämföra. Isabell och Millicent såg att jag skakade och frågade sköteskorna efter ett lakan eller en filt.
En säng. På detta sjukhuset var allt man fick en säng. Resten fick man vara så vänlig att ta med sig själv. Detta resulterade i att Millie och Iz fick sätta sig i första bästa taxi och åka hem till Millie för att hämta lakan och andra nödvändiga saker. Och där låg jag och skakade. Jag minns att jag aldrig någonsin tidigare känt mig så ensam och så rädd. Jag har aldrig känt en sån matt känsla i min kropp tidigare och jag vet att jag i det ögonblicket inte ens orkade längta hem.
En kör började sjunga ljusa toner ifrån utsidan. En man kom in i rummet och la ett lakan om mig. Tårarna sprutade på mig. Det fanns inget stopp. Jag trodde på fullaste allvar att jag aldrig någonsin mer skulle komma hem igen. Aldrig träffa min familj och mina nära igen. Jag trodde att jag var nästa person som skulle bäras ut och bort. Jag trodde jag skulle dö. På riktigt.

Nu kanske ni förstår vad jag syftade på i början utav detta inlägget när jag skrev att det som hänt den senaste veckan betytt väldigt mycket för mig och att jag nu ser saker och ting på helt andra sätt än innan. Tacksamhet har fått en ny innebörd för mig. Helt klart.

Vi bytte sjukhus och kom till ett utav Kumasis bästa och största. Väntrummen är överfulla utav människor. I korridorerna sitter människor som sardiner och väntar på att få hjälp. Ibland får man sitta i kö i dagar. Det är nämligen så här att allting handlar om kontakter. Millicent kände en läkare vilket då gjorde att man passerar hela kön. Känner man en läkare får man hjälp fort, annars får man sitta och vänta. Så jag är evigt tacksam över att Millie kände läkaren på sjukhuset och att jag fick hjälp relativt snabbt. Evigt tacksam.
Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om men det är för mycket för min lilla hjärna nu. Vet inte vad jag ska skriva om och inte. Det enda jag kan konstatera är att jag aldrig nånsin mer kommer klaga över någonting som har med svensk sjukvård att göra. ALDRIG!
När man får hostmedicin mot diarré, när sköteskorna säger att man fått en överdos efter 4 panodil och när läkarna resonerar att ’dom ska ändå dö, förr eller senare, så det spelar inte så stor roll vad jag gör nu’, är man tacksam över att bo där man gör och få den hjälp man behöver, när man behöver den.

MEN. Nu är jag frisk och det har varit en underbar dag.
Vaknade tidigt och tvättade lite kläder innan jag hällde vatten över min varma kropp. Tog en långsam promenad på sandgatan upp till vägen där jag satte mig hos Linda. Det är en tjej som har ett litet skjul vid vägen där hon säljer bröd och ägg. Jag satt i hennes skjul och pratade med henne och en förbipasserande man som förövrigt ville gifta sig med mig, samtidigt som hon gjorde iordning frukost åt mig. Hon har en tvillingsyster som ser precis likadan ut som henne och till råga på allt heter hennes tvillingsyster Linda. Linda och Linda. Enkelt att komma ihåg, svårt att skilja på.

Jag tog min påse med omelett och gick vidare till kontoret. Rosie, Douglas hund, kom och välkomnade mig som vanligt. Hon har fått 4 små valpar som vi lekte med igår. Dom är något av det sötaste jag sett i djurväg. Hade jag bott här hade jag köpt en utav valparna.

Och nu sitter jag här. Utanför dörren spelar massa barn fotboll med en paff basketboll.
Svetten pärlas i pannan och jag är glad över mitt nu.

Nästa helg utlovas en rejäl uppdatering utav bilder som får kompensera dagens bildlösa inlägg.
Då ska ni få se allt ifrån vår machetepremiär till sjukhusvistelsen.

Ses då!