»» Linnéa Samia Khalil

Klockan är 19.20, dagen är onsdag den 23e februari.

Jag sätter mig under tvätten som hänger på tork i vårt lilla rum. Sätter på mig hörlurarna och låter Daniel Lemma sjunga för mig när jag nu tänkte återberätta lite om de senaste dagarna här.


Har vistas vi pa helgerna, Tonaso.

Igår kväll upptäckte vi att någonting saknades i vårt rum efter att vi spenderat vår helg i Tonaso. Vårt senaste uttag med pengar, för eget bruk, var försvunna och efter fyra svettiga genomsökningar utav vårt rum och alla våra saker kunde vi konstatera att det var borta. Helt borta.
Det är nämligen så här att bara för att man inte kommer härifrån och man är ljus tror de flesta att man är rik. Visst, i förhållande till hur människor lever här så är man rik. På ett sätt. Samtidigt som vi kämpar för våra korvören precis som människorna här.
Trött och besviken däckade jag i sängen utan varken myggnät eller täckande kläder på mig vilket idag visade sig på så sätt att min kropp varit rena smörgåsbordet för myggen.

Under natten som var väcktes jag av att regnet piskades mot vårt plåttak och droppar som droppade mot min hud. Jag älskar när det regnar här för då blir det tyst. Tyst på alla skräniga radioapparater som surrar dag och natt. Tyst på tupparna som verkar föra oändliga debatter med varandra. Tyst på barn som gråter. Tyst på hundar som skäller. Tyst på getter som bräker. När regnet kommer hit stannar allting upp och ingenting annat existerar. Ingenting annat förutom de hårda dropparna som likt en högtryckstvätt når taken här.


Sophanteringen i Ghana. Nar pasen ar full lagger man den i tradgarden och eldar upp den.

Senare under natten vaknade jag återigen till. Jag trodde först att det var Isabell som tände sin pannlampa för att uträtta något nattligt ärende men förstod snabbt att det var en blixt då det sekunden efter dånade till så högt att huset vibrerade. Jag har tidigare aldrig varit rädd för åska, aldrig någonsin, men inatt då var jag rädd. Det finns oväder, sen finns det oväder. Inatt fick jag uppleva det sistnämnda.



Efter morgonens alla rutiner skulle papa ta med oss till polisstationen där vi skulle få anmäla händelsen i hopp om att försäkringen täcker vår förlust. Vi började promenera, jag, Isabell och papa. Den haltande 72 åriga gubben kämpade på bra i värmen.
Efter ungefär 2 kilometer når man nästa by här. Där finns det lite mer civilisation än här så där stannade vi till under ett träd vid en bänk med vinkande skolbarn framför oss, för att vänta in en tro tro som skulle ta oss till polisstationen.


Strykjarnsaffaren.

Väl framme möttes vi utav en kvinnlig polis och en manlig. De frågade oss frågor om händelsen och hade båda allvarsamma uttryck. Efter en stund lättades stämningen upp när den kvinnliga polisen började fråga om vi var singlar eller inte eftersom hon tyckte att vi hade passat ihop med hennes manliga kollega förträffligt. Det är en utav två ständigt återkommande frågor här.
Areyousingle&areyoureligious?
Svaren är varierande beroende på hur mycket man orkar förklara eller ej. Synen med om man är singel eller inte är ganska så annorlunda här. Säger man nej så spelar det inte så stor roll. Det spelar ingen roll om man säger att man har en pojkvän, att man är förlovad eller gift. Följdfråga på detta blir oftast; Is heherewithyou? För enligt de människor jag hittills mött och fått frågan av här spelar det ingen roll hur ens civila status ser ut sålänge han inte är här. You know, you can have one boy over there and one here… So, can I get yournumbernow?

Alltså spelar det ingen större roll vad man svarar på frågor om relationer och religion.
Jag har kommit på ett svar som får de flesta att ge sig efter ett tag.
-Can I get yournumber? Eller;Are you religous?
- No.
- Why?
- Because.
- But why?
- Because.
- But… Why?
-Because.


Flickan som saljer fisk bland byarna om dagarna.

Tillbaka till polisstationen.
Efter att stämningen lättats blev vi ombedda att vänta. Vi gick och satte oss på utsidan på en bänk och blickade ut över den ganska så livligt trafikerade vägen.
Efter någon timma fick vi komma in igen. In i ett rum där det satt en polis som var någon chef av något slag. Han hade en blå uniform på sig med texten GHANA POLICE och runt sin vänstra axel hängde ett rep ner runt armen.
Tre stolar stod placerade framför mannen. Jag satte mig i mitten och undrade lite vad som skulle komma att ske härnäst.
Mannen tittade på oss och välkomnade oss dit. Vi tackade nervöst.
Mannen pratade lite med papa och vi satt mest som två fån vid sidan om utan någon som helst aning om vad för ord som byttes mellan de båda männen. Mannen hade en brun utstående framtand och ibland petade han in sitt stora finger i ena näsborren. Fläkten surrade i taket och man hörde människor prata på utsidan.
Efter en stund tittade han på oss och började fråga frågor. Han var en respektingivande man och man kände sig vissa stunder som den skyldige. Men man försökte på bästa sätt försöka återberätta historian om de försvunna pengarna för mannen samtidigt som han skrev. När vi berättat klart satt han och begrundade oss en stund. Ingen sa någonting och man visste inte riktigt vart man skulle fästa sin flackande blick.
-Are  youreligious?
Där kom det. Igen.
Dock så kände jag att ett no – why? – because inte var på sin plats nu så visst var vi väldigt religiösa och kristna, både jag och Isabell.
Jag drack upp den sista klunken vatten ifrån vår påse och han frågade snabbt ifall jag var törstig. Och efter en timmas väntan, 15 minuters åkandes i en tro tro och 2 kilometers vandring kände jag att yes var det enda rätta svaret på den frågan.
Han ropade på en yngre polis som kom springandes in i rummet. Han gav honom en sedel och jag förstod att det var vatten han bad honom köpa åt oss.



Efter förhöret var över lämnade polismannen rummet.
Den kvinnliga polisen, som vi tidigare mött, kom in till oss med tre svarta påsar. Hon ropade bort oss till ett skrivbord vid sidan om och började packa upp mat åt oss. Koko jam (ungefär som vår potatis), torkad fisk och stark sås hällde hon upp i en keramikkruka som hade lökar och blommor som dekoration. Vi satte oss ner och åt. Det låg en hög med dammiga dokument framför mig där övertexten löd; GHANA POLICE STATEMENT. Vid sidan om dokumenten stod en liten radio av märket SONITEC vilken polismannen satte på innan han gick ut ur rummet. Radion spelade religiös musik, hade livliga fotbollsdebatter och ibland kom jingeln in; HALLO FM!

Det blev en lång väntan igen och när klockan slog tre fick vi till oss att vi skulle komma tillbaka imorgon för att färdigställa allting. Det som inte tar en dag här, det tar två. Eller tre.


Papa

Vi åkte till närmsta lilla station där en ny väntan på färdmedel väntade. Det var en plats med marknadsstånd och ganska många människor. Det finns inga riktiga affärer här. Om man vill köpa någonting görs detta på någon marknad eller i de små affärerna som kan liknas vid en kiosk som man hittar hemma på somrarna. Det säljs vatten, bröd och lite små burkar med saker som jag ännu inte fått kläm på vad de innehåller. På utsidan av kioskerna står ofta bord där det finns torkad fisk, lite grönsaker och jordnötter. Där har även flugorna sina dagliga festmåltider.


Mama.

Vi satt och tittade på rörelsen och kunde bland folkskaran höra, som alltid, små barn ropa; obrouni, obrouni. Jag fick syn på en liten flicka och hennes storasyster som klängde på sin mamma som satt framför oss och sålde bröd. Flickan tittade på oss. Hennes mamma föste henne till oss och jag hjälpte henne upp. Där satt hon, mellan oss. Hon hade en smutsig liten klänning av färgerna neonorange och neongrön. Det var så fin kontrast mot hennes mörka hud. Hon hade en tofs mitt på huvudet men det mesta utav hennes hår hade slitit sig loss ifrån tofsen och stod upp, precis som de små penntrollen som dekorerade toppen utav pennorna när man var liten. Hennes ögonbryn var nästan krulliga och i öronen hängde små små örhängen. Hon satt och åt en grillad banan och smulade sönder bananen mellan sina små fingrar innan hon stoppade den i munnen.
När jag satt och begrundade och beundrade den lilla tjejen säger mamman någonting till mig som jag först inte förstod.
-What? Frågade jag.
- Take her to your hometown. Take her and go!
Lika ordlös som jag blev då blir jag nu. Jag försöker skingra mina tankar på bästa sätt och få ner dom.
En mamma som bokstavligt talat ger bort sin underbara lilla flicka till en vilt främmande människa. Hur? Hur är det möjligt? Vart finns hjärtat i hennes kropp?
Jag blir tvungen att pausa igen. Pausa och tänka.
Okunskap. Allting handlar om okunskap. Är man ljus så är man inte bara rik, man är lycklig också. Så det som för mig fick mamman att framstå som hjärtlös var för henne det bästa hon kunde ge sin lilla dotter. Ett lyckligt och rikt liv i en stad långt borta.
Ordlös. Igen.



Vi fick äntligen tag i en taxi. Papa ordnade så att de som redan satt i taxin fick gå ur eftersom han är en gammal man och inte har lika mycket ork som de som redan satt i taxin. Och här är det inget konstigt. Äldst går först.
Papa hoppade in i framsätet med en för oss okänd unge i knät. Jag och Isabell satte oss där bak tillsammans med en ammande mamma och son som fick hoppa upp i Isabells knä. Ytterligare en kvinna kom springandes och snart var vi 9 personer i den mest trasiga bil jag någonsin sett.
Jag försökte stänga dörren men insåg snabbt att jag behövde hjälp. Chauffören gick ut och femte gången gilt, voila, dörr stängd.

På vägen till vår by försökte jag hitta en enda del utav bilen som inte var trasig. Det gick inte. Inte förrän jag vände mig om och såg att bakrutan faktiskt var hel.
Sätet som jag och Isabell delade på gav vika mer och mer för varje gupp och snart låg vi ner där bak längst med ryggstödet som inte orkade hålla sig uppe mer.



På vägen hem till vår lilla by är det teracottaröda sandvägar som är de vägar som finns och efter nattens regn var framkomligheten ibland så gott som omöjlig. Där halvlåg vi i en okörbar taxi med vinden i håret genom små byar där husen färgats orangea av sanden som svept över dom växlandes med alleer utav bananträd, dalar utav apelsintrad och ljummen luft.
Jag blundar och suger in det sista utav dagen.



Fortsätter både dag och nattdrömma om ferarribilar och lakritsskruvar.
Slut för idag.