»» Linnéa Samia Khalil

Den senaste veckan.

Det händer någonting hela tiden så man vet inte i vilken ände man ska börja, eller sluta. Men jag kommer försöka sammanfatta veckan som varit på bästa sätt.

Just nu, när inlägget skapas, sitter jag och Isabell i en övergiven skollokal i vår lilla by. Vi kände att efter dagens hårda jobb ville vi ha lite andrum för oss själva. Skriva lite, gå igenom foton osv. Det tog oss ungefär 4 sekunder innan tre tjejer omringade oss och mest ville titta på oss. Som de flesta bara vill här, titta och vinka. Men just idag ville vi ha lite tid för oss själva och bara vara, för första gången under tiden här. Då gäller det att behålla tålamodet och försöka få ur sig någonting vettigt ändå.

Vi åkte i förrgår ut till vår by Adwapong där livet så gott som står still. En sluten by där inget annat än nuet existerar. Vi fick vårt rum hos vår lilla familj och försökte installera oss samt att få upp våra kära myggnät. Tro det eller ej så gick det jätte bra, betydligt bättre än på Gatwick!
Vi packade upp lite av våra saker.
Husets pappa kom och hämtade oss för en rundtur i byn då han ville introducera oss för de andra. Han hade på sig någon form av hövdingskynke som täckte ena hans axel när han haltandes tog oss runt mellan de små lerhusen på den röda jorden bland de olika människorna som alla snart visade sig vara släkt till honom, på ett eller annat sätt.
Folk är otroligt gästvänliga och öppna här och vi blev mottagna med vita leenden och öppna armar.

På kvällen efter att vi fått middag som bestod av fofo satt vi samlande, hela familjen, i deras altiallo-rum med öppen himmel. Vi satt som i en ring och försökte på bästa sätt kommunicera. Jag, Isabell, Mama, Papa, Precious, Kevin och två till som jag inte kan namnet på. Vi gav varsitt block till mama och papa då dom tidigare under dagen undrat om vi möjligvis hade några block att avvara och med en väska full var det klart att vi hade det. Barnen fick lite kläder och senare under kvällen tog jag fram en påse ballonger och ögonen lös upp, inte bara på barnen utan även föräldrarna. Vi började alla blåsa ballonger färgade av regnbågens alla färger. Sen satt vi där allihopa, under stjärnhimlen och lät ballongerna sväva mellan varandra bland åsynen av stjänor, halvmåne och eldflugor. Ingen sa någonting. Barnen skrattade, de vuxna också och så även vi. ’I’m so happy now’ sa mama till mig lite tyst.
Efter bara några minuter hade vår ballonglycka spridit sig runt om i byn och byns alla barn smög sig in på vår innegård och ville vara med och känna på ballongerna. Mer ballonger hämtades och snart hade varenda barn i byn varsin ballong och det lilla uterummet kom snart att bli fullt utav skrattande barn och massvis av ballonger. Mama och papa var lika roade som barnen och helt plötsligt ställde sig mama upp och trixde. Jag och Isabell tittade på varandra emellanåt och hade inga ord att utbyta. Man var mest rörd. Rörd över att sitta i en liten djungelby i Afrika och känna äkta lycka. Lycka över någonting som man hemma inte ens tänker på att man har. Ballonger. Magiskt ögonblick.



Dagen därpå var det dags för oss att börja jobba. Sju blev vi väckta utav en lite stressad mama som sa att vi var tvungna att skynda oss upp. Vi gjorde detta.
Bytte om snabbt och gjorde oss redo. Då kom lilla Presious ut med en hink med vatten till oss och mama ropade till oss att vi skulle duscha.
Vi ställde oss i duschen som består av fyra lerväggar, 1.5 meter höga, mitt på gården och en hink vatten vid sidan om sig. Med en känsla av att vara blottad inför hela byn var det bara att sätta igång och tvätta sig ren, på bästa sätt.
När vi var klara med detta fick vi frukost bestående av en skiva vitt bröd och te.
Halv nio var vi framme vid skolan. En oberäknelig skara barn ropade ’oboruni’ och ’madame, madame’ så fort vi närmade oss. Vi blev satta under ett träd med skolan framför oss. Det sprang fram några barn emellanåt och gav oss vatten och frukt. En känsla som man absolut inte någon gång i livet skulle vilja ha i kroppen infann sig. Och den skulle senare återkomma, om och om igen.
Man blir behandlad som om man vore drottning när man är här. De vuxna säger åt barnen att passa upp oss. Hämta det, gör det. Även om man försöker förklara att man gärna gör saker och ting själv, så hjälper inte detta. Det är så svårt att se och att vara en del av. Man får ständigt försöka intala sig att detta är en helt annan värld och här är det som för oss hemma i Sverige betraktas som fel helt plötsligt rätt. Och som jag sa, det spelar ingen roll om man försöker göra sakerna själv, det betraktas som ofint och otacksamt så cirkeln blir vissa gånger ond.



Tillbaka till skolan. Efter tre timmars sittande förstod vi att det var rast för barnen. Alla barn kom då springandes till oss och plötsligt blev vi omringade av ungefär 300 ögon som stirrade på oss och som ville hälsa. Alla ville säga sitt namn och alla ville komma oss nära.
När rasten var över stannade en liten flicka kvar hos mig. Hon var blyg men ville ändå stanna. Hon petade lite på mig och ville mest utforska denna konstiga varelse hon hade framför sig.
Efter att halva dagen gått och alla lärarna försökt få henne att komma in till klassen så var hon som klistrad på mig. Hon skulle hålla min hand så fort jag skulle gå någonstans. Hon ville sitta i mitt knä så fort jag satt ner och kom något annat barn fram till mig blev hon vansinnig och arg. Jag var hennes och så skulle det vara. Det var en märklig men fin känsla. Att ha ett litet litet barn hos sig som man inte på något annat sätt än med kroppsspråket kunde kommunicera med. En mörk liten flicka med massvis utav dreads pa huvudet. Stora mörkbruna ögon. En underbar skapelse helt enkelt.




I slutet av dagen ropade rektorn på oss, som tidigare visat oss runt och som vi även gett saker i form av pennor, linjaler, böcker osv till. Hon ville ha oss i klassrummet där det verkade vara någon form av avslut för dagen där skolans alla klasser nu var samlade.
Vi stod längst fram och såg ut över havet av grönklädda skolbarn som stod uppställda på led.
I klassrummet rådde ett ganska hårt klimat. Ingenting man är van vid alls. Rektorn skrek högt att barnen skulle stå rakt och vara tysta. Militäriskt.
Hon började berätta om oss och att vi idag skänkt saker till skolan och att alla barn skall vara tacksamma för detta och applådera oss. Hon fortsatte sen med att på ett till synes ännu hårdare sätt dela ut de saker vi kommit med under dagen.
’De ungar som gjort sig förtjänt av ett block kommer idag få ett block’ sa hon.
Lärarna läste upp barnens olika ankomsttider för rektorn och titt som tätt skrek hon; DISKVALIFICERAD!
Endast 9 barn var tillräckligt duktiga och punktliga för att motta ett nytt block som vi haft med oss. Här hade man bara velat pausa bandet. Säga till rektorn att istället behålla allt material på skolan och låta alla barnen ta del av det. Men, det går ju tyvärr inte och där stod man som en statist och fick en inblick på hur det faktiskt fungerar här och hur olikt det är mot hemma.
Hon fortsatte dela ut en del av det vi hade haft med oss och resten skulle hon dela ut imorgon till ’er som kommer i tid, resten får ingenting för ni blir DISKVALIFICERADE’.
Sedan blev jag och Isabell tilldelade varsitt kuvert och ett ’god blessyou for helping’ utav rektorn och lärarna. Barnen sjung en sång till oss och sen var skoldagen slut.



När vi kom hem vilade vi en stund och kände att vi ville somna för natten runt klockan sex redan. När vi väl bestämt oss för detta återstod ett toalettbesök innan läggdags. Trodde vi. Istället fick vi inprovicera en engelsklektion för 4 barn, varav två är de som bor här. Fina Kevin och söta Precious. Det blev så att när vi gick ut för att gå på toa innan läggdags så bad barnen oss att undervisa dom då detta var en önskning ifrån mama. Även där hade man velat stoppa tiden och säga till mama att barnen behöver få lite lek.
För här går det nämligen till så att barnen gör ALLT. De hämtar vatten, de diskar, de springer ärenden, de städar. Allt. Efter en lång skoldag fortsätter alltså arbetet här hemma och ibland finns det tid för lite lek när kvällen kommer och då tas detta tillvara på och barnen leker, leker, leker. Och mitt i gårdagens lek ville mamma alltså att de istället skulle ta fram sina skolböcker och låta oss lära dom saker. Hjärtat skaver ibland och man känner en enorm tacksamhet över sitt egna liv samtidigt som man blir så frustrerad över att se hur det faktiskt går till i andra delar utav världen. Barn får inte vara barn länge här. Inte alls. Och då tåls det att tillägga att vi är i en jätte bra familj.


Ett stycke viting tillsammans med lite grannar pa garden.

Idag gick vi upp klockan sju, enligt rutin. Vi blev serverade risvatten till frukost och sedan tog vi på oss våra arbetskläder för vår första riktiga arbetsdag på bygget. Det var många som var frågande till varför vi skulle till bygget då det är väldigt oldschool när det gäller könsroller här. Kvinnor lagar mat, män arbetar. Så för många här är det mycket underligt att jag och Isabell ska hjälpa till på bygget. Men man får försöka tänka bort allt sånt och bara köra sitt race och inte glömma varför man är här. Sagt och gjort.
Framme vid området möts man av en skylt där texten ’dont’t be lazy’ står inristad. Det är även ord männen ofta skriker. Work, helt enkelt.

Vårt arbete idag bestod av att rensa marken för de kommande husen som inom en snar framtid ska byggas. Rensa ifrån träd, grenar, palmlöv osv. Vi gjorde stora högar som vi sedan eldade upp. 6 brasor senare var klockan närmare tre och vi begav oss hem. Smutsiga, trötta och med rivsår över ungefär hela kroppen.
I mitten utav dagen fick vi en liten annorlunda ’kafferast’ då den lite halvmystiske mannen som alltid sitter under ett träd vid byns början ropade dit oss. Han ville bjuda oss på mat, alla vill bjuda på mat här hela tiden och det är en enorm utmaning att försöka förklara att man är mätt och inte vill ha mer mat då även det är något ofint. Men vi fixade det bra. Vi satte oss vid den tandlöse och tanige mannen som skrattade och pratade TWI med oss vilket vi ännu inte lärt oss att förstå. Han hämtade en mugg med palmvin till oss och fick förklarat att det är det han gör där om dagarna, palmvin. En söt, ljummen dryck som smakar lite jäst fick alltså bli dagens kafferast. Vi satt där under ett högt träd och hörde på mannen som berättade oförståeliga saker för oss och som sedan rökte lite jazztobak och blev ännu gladare och flummigare än innan. Rolig och spännande människa. Honom ska jag prata med mer. En annan dag.

Det var en tuff dag idag och för återigen kom man till insikt om hur tungt allt jobb är här. Inga maskiner, allting görs för hand. Detta under stekande hetta, vindstilla och fuktig luft.
Så fort man rörde sig idag började svetten droppa. ’Don’t be lazy, don’t be lazy’. Fokus.
Vi fick även idag veta att mama tycker vi sover lite länge om dagarna och imorgon vill hon att vi stiger upp klockan fem, som alla kvinnorna här tydligen gör. Klockan fem går man upp och borstar huset nämligen. Så imorgon är det slut på vår sovmorgon. Sju är sent. Fem, nu snackar vi.
Det var nästan så man ville fälla en tår när beskedet nådde oss. Mitt på dagen, hungriga och trötta. Då var man rätt klen vill jag lova.


En smutsig Linnea pa bygget.

Så. Dagarna som följer nu.
Uppstigning klockan 5 och städa. Vidare till arbetet som börjar mellan 7-9 beroende på om det är skolan eller bygget vi ska till. 8 timmars arbete. Hem, laga mat. Tvätta. Försöka hinna med någonting som hemma kallas fritid. Sova.

Vi ser just nu fram emot dagen då vi gjort vårt här och påbörjar vår andra del utav vårt projekt.

Just nu är man trött och vilsen.
Samtidigt som man älskar detta. På något konstigt sätt som för mig är omöjligt att förklara.
Ghana är underbart. Och olikt.
Kort och gott.