»» Linnéa Samia Khalil

Vi har nu förstått, efter att fått veta mama och papas åldrar och efter att de visat oss foton, att de bara är morföräldrar åt de tre små barn som bor här. Kevin och Precious, som även går i skolan vi arbetar på och så den lilla pojken som varken jag eller Isabell vet namnet på. Han har, sen vi kom hit, varit väldigt olik de andra barnen som finns här som älskar att skratta och le. Som tycker det är jätte kul och spännande med oss obrounis. Hans ansiktsuttryck är alltid allvarsamt. Han pratar inte med någon. Inte här och inte i skolan. Han är för sig själv och trots att man försökt mjuka upp honom har man mer och mer låtit honom vara, för man trott att det är så han velat ha det.

Barnen här lever utan deras föräldrar.
Har de senaste dagarna tänkt på det mer och mer och hjärtat börjar blöda mer och mer för varje dag som går. Det enda dom hör om dagarna är deras mormor vars ton är sträng och hård.
Gör det. Hämta det. Gör om, gör rätt. Gå dit. Köp det. Ge henne det. Gör si. Gör så.
Man börjar förstå att de vill vara nära. Man börjar förstå varför man helt plötsligt får en kram.
Närhet. Allt de vill ha är, precis som alla människor i denna världen, närhet.

Ingen mamma som väcker dig på morgonen och klär på dig fina och rena kläder.
Ingen pappa som gör sig lustig och som är den starkaste pappan utav alla pappor på hela skolan.
Ingen mamma som säger tut tut, öppna garagetnär maten ska ätas.
Ingen pappa som lyfter dig i fötterna och låter dig se världen upp och ner.
Ingen som kryssar färgglada bamseplåster över din skrubbsåriga kropp efter ljum sommarasfalt.
Inga föräldrar som på kvällen bäddar om dig och läser sagor för dig, ger dig en klapp på kinden och en puss på munnen och berättar för dig att du är den bästa i världen.
Här kryper de små barnen – efter att de själva tagit på sig nattens sovkläder – in i deras pyttelilla rum där två smutsiga filtar ligger utplacerade tillsammans med deras ytterst få ägodelar på golvet. Över filtarna hänger ett mörkgrönt myggnät. Det är allt.
Här ligger alltså Precious, Kevin och den lilla pojken och sover om nätterna. På ett stenhårt golv, utan föräldrars visa ord att drömma om.

Ofta har jag hört den lilla pojken gråta. Ofta.
Jag har alltid undrat varför.
Ikväll kunde jag inte höra hans gråt längre och gick ut från rummet för att titta vad som stod på. På utegården var han placerad för att ’gråta klart’. Ingen tröst. Ingen kram. Ingen kärlek.
Mama och papa satt på utsidan och pratade, som om ingenting. De andra barnen hördes på avstånd lekandes med några andra barn. Den ensamme lille killen satt med byxorna halvvägs nere på sina små ben, med tårarna rinnande och ett galltjut som hördes långväga. Ensam, trött och övergiven.
Jag gick fram till honom och möttes först av samma tillbakadragna och skygga blick som tidigare. Jag satte mig ner hos honom. Torkade bort snoret från hans lilla näsa och tårarna ifrån hans stora, blanka, svarta ögon. Tryckte honom försiktigt till mig.
Han andades in gråten i tre hastiga små andetag. La sitt huvud mot min arm i mitt knä och bara låg. Jag lutade mitt huvud mot hans och kunde andas in hans svarta krulliga hår i min näsa samtidigt som jag beundrade pojkens putande lilla mun. Och där satt vi. Efter ett tag blev hans kropp tyngre och tyngre och hans andetag blev allt djupare. Han sov.
Min blick blev suddig och jag fick flytta huvudet en bit så att tårarna inte skulle tas emot av hans huvud utan att istället landa i mitt knä.
Närhet. Kärlek. Tröst.
Det var allt han ville ha. Och ingen ger honom det, någonsin. Stackars.
Vi satt där en stund och jag tittade upp mot himlen. Inte en enda stjärna syntes och himlen var inte alls lika vacker som den kvällen då ballonglyckan infann sig hos oss.
Jag tittade ner igen. Ner på den sovande lilla pojken och insåg då att den enda stjärnan som skulle lysa den kvällen var stjärnan i mitt knä.