Första dagen i december
Tolv dagar kvar. T-o-l-v. Det är mindre än två veckor. Och vetskapen utav detta gör mig glad.
Väldigt glad.
Får inte du separationsångest? Frågade hon mig idag med tårar i ögonen.
Som om jag vore totalt oberörd svarade jag nej på frågan. Nästan så att jag hade velat känna. Framkalla känslor och tankar som det just nu inte finns någon som helst tillstymmelse av.
Men vad är det egentligen att sakna?
Förutom guldkornen, som man ändå alltid måste lämna vart man än beger sig.
Förutom dessa, som är få i skalan, så finns det ingenting kvar att hämta här.
Trasiga relationer.
Ångestfyllda personer.
Tankar och funderingar som slutar med blockeringar.
Hamsterhjulsfasoner.
Låtsasreligioner.
Alkoholdeprissioner.
Ofungerande intereaktioner.
Jag är hemskt ledsen att behöva säga att jag inte kommer sakna dig. Inte ens lite.
Ibland gör sanningen ont.
Lev med det.
Hejdå stad. Hejdå.
Trackback