»» Linnéa Samia Khalil

Det var redan nästa dag.
Det hade gått fort sen igår, allting. Samtidigt som timmarna som passerat hunnit med att skapa en ny och självklar vänskap.
Som kändes längre än tiden som gått. Sen igår.
Det var redan nästa dag och där satt du, framför mig. Efter att gitarren lagts ifrån oss och du gett mig nya ord till min text. Efter det att vi lämnat balkongen och hamnat på en utav stadens alla kvarterskrogar. Innan vi dansade tango på kullerstensgatorna under sommarnattens sena timmar. Så satt vi där. Tills stället stängde. Vi pratade om saker jag annars inte pratar om, eller pratat om. Men det kändes så enkelt. Du kändes enkel. Där och då kändes det enkelt.
Jag minns så väl hur mina ord så gott som tvingade sig ut ur mig. Som ett sorts behov.
Jag kommer ihåg hur jag lät känslorna släppa taget. Kommer ihåg hur mina ögon tårades. Jag kommer ihåg dig. Hur du bara satt där och fanns.
Ett finger under ögat.
En torkad tår.
En välbehövlig tystnad.
En närvaro.

Tack. Ett halvår senare.

go home
go on
go through