Fuck fack, vem bestämmer?
Plockade upp min svarta bok där ett öga pryder framsidan för att läsa igenom den kladdiga text på åtta sidor som jag frenetiskt skrev ner i samband med vårt samtal med Modesto. En man som jag snart kommer berätta mer om. Först måste jag bara hitta någon lämplig musik att skriva till, dricka lite vatten, läsa mina slarvigt skrivna ord – sen är jag redo. Så redo jag kan bli, för egentligen har jag ingen lust att skriva. Alls. Men jag känner en skyldighet att göra det. Att dela med mig utav världens verkligheter. Jag tar mig i kragen, sätter mig till rätta. Nu så.
Fredag, första dagen i April.
Modesto öppnade dörren och hälsade oss välkomna. Han pekade åt ett par plaststolar som stod placerade under ett stort träd på den sluttande bakgården utav hans hus.
Vi gick och satte oss och Modesto likaså.
Under våra möten med de människor vi mött hittills har Modesto varit den som pratat mest. Drygt två timmar senare började hans många ord att ta slut.
Modesto har sedan sex år tillbaka varit huvudpersonen för det rehabiliteringscenter vi besökt. En påläst man som uttryckte både en vilja om att kämpa och uppgivenhet. Och jag förstår honom. Man vill så mycket men i just detta fall handlar det i princip om att lära en hel nation någonting som de inte vet. Efter samtalet med honom kände jag precis som honom; vilja om att kämpa och en känsla om uppgivelse. Men, den sista känslan vill jag slå bort. Döda. Någon måste föra dessa stackars människors talan, som kanske inte alltid är kapabla till det själva. Någon måste få människorna här att förstå värdet och finheten i dessa fantastiska människor som jag i fredags fick möta. För det är tyvärr så här, hur mycket jag än vill att det inte ska vara sant, att folket ser funktionshindrade som värdelösa.
Värdelösa?
Hurdå?
Jag bläddrar igenom mina anteckningar och stödord och ska på bästa sätt återge det som Modesto berättat om hur synen på funktionshindrade är här i nuläget.
Är du synskadad, hörselskadad, rörelsehindrad, utvecklingsstörd eller funktionsnedsatt på något sätt, då går du under en och samma kategori; sjuk och värdelös. Samhället är utformat och oanpassat, just för att dessa människor inte ska ha möjlighet att integreras.
Det finns platser där funktionshindrade människor förbjuds att besöka.
Barn lär sig, i tidig ålder, att varken leka eller prata med ett annat barn, som råkar ha en funktionsnedsättning.
Mammor som föder barn som inte kan sättas in i det sjuka facket människan valt att kalla ’normal’ får två val. Valet de flesta väljer, för att göra det enkelt för sig själva, är att lämna bort barnet så fort som möjligt och sedan aldrig prata om det. Total ignorans.
Andra valet är att behålla barnet. Men, görs detta resulterar det i att mannen i fråga måste lämna sin familj, direkt. Lämna den så snabbt som möjligt för att hitta en ny fru som kan föda honom nya barn.
Mamman står ensam kvar med ett barn som inte är accepterat av samhället vilket leder till att den största delen utav de barn som på något sätt är funktionshindrade blir gömda och inlåsta.
Det slår mig, igen, att jag befinner mig i det. Jag är här, här som det där sjuka händer. Det sitter söta små barn i låsta rum för att ingen ska veta att de finns. För att samhället inte ser något värde i dessa människor. Jag vill bryta mig in i alla hus och alla rum, jag vill hitta barnen och hjälpa dom.
Modestos center byggdes upp någon gång under 50-talet då dåvarande presidenten hade med i landets plan för social välfärd att hjälpa och satsa på människor med olika svårigheter.
1969, då landet bytte president försvann denna planen och allt tidigare stöd åt människorna och rehabcenterna försvann. Sen dess har det varit så och jag kan bara hoppas att landets nästa president har en vettig och mänsklig syn på dessa underbara människor.
När vi satt under trädet och pratade med mannen dök en annan man upp. De bytte några ord med varandra och den nyanlände mannen gav Modesto två gula kort. Telefonkort.
Modesto berättade sen för oss att det var en utav hans grannar som kommit för att skänka telefonkort till honom. Det är nämligen så han och hans familj överlever, på grund av att det finns vänligt sinnade människor som är villiga att dela med sig utav det dom äger. För, eftersom bidrag tagits bort görs allt arbete på centnerna gratis. All mat som behövs för att överleva fås oftast via donationer. Vissa gånger står de utan och då äts det av majsen som Modesto skördat.
För Modesto är allting, förutom luften han andas, lyx. Att lära sig överleva ändå, det är stort. Och allt detta för att han vill hjälpa de människor som på något sätt behöver extra hjälp, för att ingen annan gör det. Modesto, en hjälte till.
En blind kvinnas arbete. Värdelöst?
Värdelöst?
Värdelöst?
Skostugan vars arbete just nu står still pga materialbrist.
Korgtillverkarna, otroliga hantverk. Värdelösa?
Systugan.
Handikappanpassat?
Alla andra platser förses med asfalt. Jag blickade ner och insåg att marken jag gick på var lätt för mig att gå på. Lätt med väl fungerande ben och ögon som ser. Asfalt. Visst är det så att det är här den hade behövt bäst och mest. Idioti.
Modesto. Mannen bakom allt. Mannen med det stora hjärtat. Hjälten.
Okunskap och fördomar.
Kanske de mest farliga och värdelösa egenskaper en människa kan besitta i kombination med varandra.
Förändring. Det måste ske.
otroligt intressant,ledsamt,fint "med tanke på mannen som är föreståndare"ja du linnea det blir nog svårt att återkomma hem och se och höra alla som klagar,men ni är otroliga kram mamma
Vet inte vad jag ska säga, förutom att det ni gör är så fruktansvärt fint. länkade. puss
Jag blir helt tom. Vet inte vad jag skall säga, eller om det finns något att säga.
Som Pia säger - ni är otroliga!
herre gud...sitter o lipar som jag aldrig har gjort tror jag! ni är helt grymma, har följt din blogg ( nästan blivit lite beroende av den). kommer att donera en lite slant snart! fortsätt att vara så grymma ni är och infomera oss om detta!!!