När allting stannar upp
För första gången under min vistelse här känner jag mig otroligt tvärtom mot hur jag brukar känna och tänka. För första gången har saker och ting blivit så verkliga och så nära mig att jag faktiskt inte kunnat greppa det.
Skit, ett passande ord.
Sista dagen för Frida, Anton och Amanda att vara på barnhemmet idag.
Vi hade världens bästa dag tillsammans. Vi fyra och alla bästa barnen.
Sen kommer ju det där som aldrig är kul. Nånsin. Att säga hejdå. Även om det inte var mig det gällde idag tyckte jag det var riktigt jobbigt ändå och jag börjar verkligen förstå och känna att den dagen, som börjar närma sig, då det är dags för mig att säga hej. Ja, det kommer inte gå.
Hur gör man då?
Tänker och tänker. Frustration är en känsla som återkommer.
Annars brukar jag tänka på att omvandla dåliga och negativa känslor och tankar till någonting bra. För oftast finns det någonting bra med allt som sker.
Men idag kan jag inte tänka så.
Inte alls. Och det är jobbigt.
Jaha...
usch så jobbigt,jag jag kan verkligen sätta mig in i ert farväl, för det är något som är så jobbigt,känslosamt och sorgset,kram mamma
Det kommer att bli "jobbigt" som vi säger här i Götet. Avsked är alltid jobbiga. Man kan säga Hej Då,men inte för alltid om det finns en mening med att komma tillbaka och jag och tror att du kommer tillbaka till Barnen. Kanske inte Barnen som är där nu utan nya barn som behöver kärlek och omtanke.