»» Linnéa Samia Khalil

Det slog mig nu. När ännu en morgon passerat, då huvudets alla vrår fyllts utav tankar, att det var ett halvår sen nu. Sen jag satt i min systers nedsuttna Tomelillasoffa i ett vintrigt Sverige och kände mig halvdeppig. Över hur saker och ting såg ut runt mig, över jobbet och vardagen som inte gav mig det där lilla extra som jag ville ha. Sex månader sen som jag fattade tag i pennan, rev ut ett papper ifrån min systers bok och lät överskriften stavas oye.
Och nu är jag här.

Varje dag sen den dagen har jag varit glad, inom mig. På riktigt. Jag har format om tillvaron, tankarna och livet till någonting jag vill att det ska vara. För det går, det går alltid att ändra saker och förhållanden runt sig till någonting man vill.

Livet är för kort för att ägnas åt saker man inte trivs med.
Livet väntar inte på dig.

Vill du något; gör det!



Jag ville mest bara säga det. Som en liten parantes. Som pepp till människor som kanske vill men inte vågar.

Nu ska jag låta fötterna mötas utav det röda gruset utanför dörren. Låta solens morgonstrålar nudda min svala hud och mina trötta ögon.
Ska låta min hund ta följe och hålla mig sällskap till stället där jag köper frukost.
En ny dag. En ny underbar dag.

Om åtta timmar landar min kära syster och två fina vänner i Ghana.
Längtan.