»» Linnéa Samia Khalil

När man färdas längs med vägarna i de centrala delarna i staden där vi nu bor får man se mycket. Man får se saker som man allra helst skulle vilja undgå att se. Men om ingen ser kan heller ingen berätta för de som inte ser, hur verkligheten faktiskt ser ut på andra ställen än i det skyddade samhälle vi annars vistas i.

Det finns ett speciellt uttryck här som kategoriserar en stor grupp människor.
’Mad’ oftast med ett ’men’ på slutet.
Det är människor som inte har något hem. De går längs med vägarna med tomma blickar. Kläderna är lika mörka som huden deras och oftast bestående utav alldeles för många stycken för att de överhuvudtaget ska kunna räknas.
Vissa har någon sorts tvång har man fått förklarat och senare bevisat för sig när man själv sett, med egna ögon. Tvång som består i att plocka upp allting som kommer i deras väg. Och är vägarna det enda man har och det enda man vistas på blir samlingen oftast väldigt stor.



Idag när vi åkte in till centrum satt jag och såg hur mitt hår fladdrade i vinden i sidospegeln på bilen. Satt och funderade på min hårfärg. Om jag gillar den eller ej. Tankarna övergick snart i mina slitna toppar.  I mitt huvud beklagade jag mig över hur slitet mitt hår blivit under solens starka strålar.
Jag vände bort blicken ifrån spegeln och mina ögon möttes av en syn som fick mig att må illa över mina tankar som jag precis haft.
På trottoarkanten satt en man. Han var svart. Alltså, inte mörkbrun, utan svart. Hans hår var tovigt och hans blick stirrade rakt ut i tomma intet. Han satt där, på en trottoar där bilar och människor susade förbi honom. Naken.
Inte en endaste liten trasa ägde mannen. Inte en liten liten trasa som ens kunde skyla det mest privata man har på sin kropp.  Hur förnedrande är inte bara tanken av att sitta på en trottoarkant utan ett enda plagg på kroppen där folk kliver förbi och över dig precis som att du vore ett djur.
Va?

Pausa en stund. Blunda och tänk. Hur det egentligen skulle kännas, att sitta där, dygnets alla timmar, på en trottoarkant i fyrtio graders värme. Naken. Varje dag.

Äckliga orättvisa.

’Mad man’ sa taxichauffören till mig när han märkte att jag noterade och beklagade mig över den stackars mannen.
Jag orkade inte svara. Frustrationen inom mig var enorm och jag ville mest bara skrika. Skrika på taxichauffören och alla andra människor som bara låter sig passeras och strunta i alla dessa människor som på något sätt behöver hjälp.

När vi kom fram till centrum idag såg vi en man som vi sett där flera gånger. En man som går under den där äckliga kategorin 'mad'. Vi beslutade oss för att köpa mat åt mannen. Ett mål som för oss kostade 4 svenska riksdaler. Och jag kan lova er att blicken mannen hade när han senare satt och åt brödet och de stekta äggen var obetalbar. En blick som bara verkligheten kan beskriva.
Och varför, varför skriver jag egentligen om detta?
Det finns en anledning till det. EN. Den lyder som följer:
Alla ni som någonsin yttrat er om att små medel inte kan göra skillnad kan ta tillbaka det, illa kvickt. Och ja, jag är fullt medveten om att de fyra kronorna som vi köpte mat för idag verkligen inte förändrat världen på något sätt. Men, det kanske gjorde någons dag lite ljusare och om alla gör någonting bra för någon annan, minst en gång om dagen, så kan man snart se att världens mörka färg i alla fall övergår till en nyans ljusare. Och visst är det bättre än inget? Och, många bäckar små.
Faktiskt.
Se så. Tänk över vad ni kan göra. Och gör det. Det är faktiskt inte besvärligare än så.


Som sagt. Idag fick jag flera gånger se och uppleva saker som satt mig och mitt egna liv i perspektiv.
Slitna hårtoppar. Vem bryr sig? VEM BRYR SIG?



Borta bra men hemma bäst?



Perspektiv.