»» Linnéa Samia Khalil

Låt oss ta detta från början.

Låt oss, återigen, ta på oss våra allvarsamma ansikten. För det behövs. Igen och igen.

För några år sen, när jag, min syster Frida och min bror Daniel fortfarande bodde hemma fick vi så kallat besök. Jag och Frida. När mamma och pappa var på jobbet - vilket inföll nattetid - ringde en granne i huset bredvid och sa:
Det står en man och tittar in i ert fönster.

Läbbigt. Mkt läbbigt.

Men. En gång är väl ingen gång tänkte vi och tog det lite halvseriöst.

När det däremot blev en återkommande historia började det bli riktigt läskigt. En man med huva som stod och tittade på en på natten. Då kanske det tåls att tillägga att jag på den tiden var en riktig nakenfis som älskade att springa runt naken OCH att sova naken. Något jag nog aldrig mer i hela livet kommer göra eftersom jag fortfarande mår dåligt över vetskapen om att mannen, som vi kallar Titt-Olle, sett mig naken. X antal gånger. Otroligt kränkande och förnedrande. Trots att det var så många år sen och trots att jag inte ens bor kvar så får det mig att sitta här och börja lipa. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att vakna upp på morgonen och se en fet näsfläck på rutan när solen lyste in. Jag kommer ihåg hur jobbigt det var att ens vara utomhus under den tiden för jag tänkte: Ser han mig nu? Är han här någonstans? Vad vill han?

Det var en riktigt jobbig tid och som jag sa, fortfarande är det något jag mår dåligt över och hatar att tänka på.

Varför skriver jag om detta nu då? Om det är så fruktansvärt jobbigt och om jag inte vill prata eller tänka på det? Det är inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller tycka-synd-om-kommentarer på något sätt. Jag har världens bästa vänner jag kan prata med om det skulle vara så. Varför jag sitter här och skriver handlar om något helt annat. För att återgå till inledningen utav detta inlägg så sitter jag här och är så fruktansvärt besviken och ledsen över att en människa kan ta parti för mannen, äcklet, Titt-Olle och tycka att allt är frid och fröjd och att jag ska lägga ner att bry mig om det där nu eftersom det var så längesen. Och eftersom personen i fråga arbetar med hans syster tycker hon såklart det är jobbigt att det pågår en sk. konflikt mellan mig och äckelgubben som jag inte direkt skulle vilja bryta hjärta eller göra kompisarmband med. För här, här ska man tydligen blunda för sanningen. Här ska saker som inte är okey vara okey. Här ska man absolut aldrig i hela sitt liv säga vad man tycker. Här ska rättvisan inte segra.