Det var en gång en sommar
Elva veckor har det gått nu. Elva veckor sen jag satt på ungefär samma ställe och såg sommaren och allt roligt jag hoppades på att få göra framför mig.
Imorgon börjar jag jobba igen. Tillbaka till det vi brukar kalla vardagen.
Sommaren har varit innehållsrik och fantastisk. På många olika sätt. Väldigt många olika sätt till och med. Det inser man ganska lätt när man sätter sig ner och tänker lite.
Man inser det ännu lättare när man utmanar sig själv genom att hitta på så många jag har meningar som möjligt. Meningarna fylls på ganska så fort och hade mina ögon inte varit så trötta så hade nattens inlägg kunnat mäta sig, i sidantal, med Shantaram.
jag har
Sen för att inte glömma det näst viktiga. Förutom betydelsefulla folk som på något sätt alltid finns hos en, varesig dom bor 250 meter härifrån, i Stockholm, i Örebro, i Danmark, i Dalarna, i Barcelona, i London, på någon Ö nån stans långt bort eller på Neptunus, vad vet jag, så måste man tillåta sig att lägga sig i soffan ibland. Ligga där och stänga av vardagen, verkligheten och framförallt kylan som envisas med att besöka detta avlånga land alldeles för mycket, och minnas. Minnas det man vill minnas och le åt saker som fått en att må bra.
Tack alla som gjort min sommar så fin. Tack för att ni skapat minnen tillsammans med mig.
Lämnat en del av mitt hjärta i en annan del utav Sverige bland kärleksfulla människor.
Befunnit mig på oförskämt sköna ställen.
Låtit solen värma min hud men misslyckats med att spräcka nollan i antal dopp i havet.
Träffat, lärt känna och beundrat fina och intressanta människor. Notera: Byt plural mot singular.
Lyckats skapa en det-gamla-vanliga-lista på systembolaget.
Haft lite otursamma dagar.
Plågats av sviterna man får utav alkoholhaltiga drycker (läs: varit bakfull).
Vaknat i en hotellbastu.
Druckit Sibyllakaffe i en park bland torra studenter med den snyggaste personen jag just nu känner till.
Uppfostrat obstinata lammkorvar.
Stått på scener av olika slag och gjort det jag älskar.
Blivit bjuden på den dyraste middagen någonsin, i hela mitt 23 år långa liv.
Åkt tåg.
Weekendat hos en vilt främmande människa med nyckelinnehav under tiden.
Sen det där vanliga. Som man alltid gör.
Skrattat.
Gråtit.
Hatat.
Hatat.
Älskat.
Förstått.
Kommit till insikt.
Diskuterat.
Filosoferat.
Umgåtts med världens bästa vänner.
Och lyckligtvis nog så finns ju det mesta kvar. Även om solen gömmer sig ett tag och omgivningen blir tråkig och grå. Fina människor, vänner, familj, djur och alla andra i ens närhet finns kvar. Hur mycket sommaren än försvinner. Tack och lov.
Sen för att inte glömma det näst viktiga. Förutom betydelsefulla folk som på något sätt alltid finns hos en, varesig dom bor 250 meter härifrån, i Stockholm, i Örebro, i Danmark, i Dalarna, i Barcelona, i London, på någon Ö nån stans långt bort eller på Neptunus, vad vet jag, så måste man tillåta sig att lägga sig i soffan ibland. Ligga där och stänga av vardagen, verkligheten och framförallt kylan som envisas med att besöka detta avlånga land alldeles för mycket, och minnas. Minnas det man vill minnas och le åt saker som fått en att må bra.
Det tänker jag göra nu. Nu när verkligheten snart springer ikapp mig, när kvällarna blir mörkare och dagarna kortare. Göra det där och vips så kommer sommaren snart vara här igen. Med 11 nya spännande och innehållsrika veckor.
Bra va?
Det tycker jag i alla fall.
Tack alla som gjort min sommar så fin. Tack för att ni skapat minnen tillsammans med mig.
Ni är bäst. Vilket även gör att vi är bäst.
Nu är det höst. På riktigt.
Kommentarer
Skrivet av: Anonym
tack älskling... 2010 är något alldeles speciellt..
Trackback