»» Linnéa Samia Khalil

Försöker jobba på det men när det ibland blir dags för hej då att uppenbara sig blir det svårt. Den enda kritan jag har att måla med då är svart vilken jag färglägger min värld och mina tankar med.

Jag borde tänka bra saker, jag borde vara glad, jag borde vända om dålig energi till något positivt men det är svårt, svårt när alla tankar och ord hela tiden skakas samman, mosas ihop och blir till 14 bokstäver som har en ordningsföljd likt denna: vi ses aldrig mer.

För jag tror alltid så. Att folk ska gå. För alltid. Jag är skadad, väl medveten om att jag är skadad. För, jag vet att jag inte bör, inte borde, inte vill och istället hoppas att saken blir precis tvärt om. Men som jag sa, jag är inte där än och än så länge är svart den färgen som kan måla över alla andra färger utan att påverkas, men jag jobbar på det, att bli bättre, för jag vill vara en bra människa. Detta kanske kan jämföras vid att ha en last. Röka, knarka, banta, spy. Separationsångest.

Rullar ihop mig till en boll. Tittar på regnet. Luktar på kaffet. Plågar mig själv. Precis som att jag nästan tycker om det. Hugger i mig, river mig med rivjärn, lägger händerna på varma plattor. Om och om igen.

Och om man förvandlar dessa självdestruktiva beteenden till repeterande tankar kan det liknas med:

Hej då världens bästa människa hej då.